Ovan: Kattis som lägger ut ”Loading-loading 90%….”. En böna som växt upp med internet, helt klart, ha-ha.
Ovan: Mina steroider och medikamenter. Läs på tuben upptill till höger, stronga prylar, ha-ha.
Mer om detta genom att lyssna ovan på podden.
Kategoriarkiv: Vänner
Hittade bild på Lill-Runes (Bagari/ Ulfvensjö/ Lundgren)
Jag plåtade lite PR-bilder där på slutet av 80-talet och början av 90-talet till grabbarna i Lill-Runes (avläggare till Dyng-Runes).
Svartvitt, med äkta kamera med film i sig. De var jävligt bra, grabbarna, som modeller, och mina bilder blev inte dåliga de heller.
Sa åt dem inför sessionen att riktiga artister, de som kommer någonstans, måste se ut som mentala dårar på bilder. Då syns de i mängden.
Hittade den här i arkivet. Ulven hänger som en arg apa, misstänksam, på gallret. Baggo med uppknäppt skjorta kollar något som inte finns i skyn och George ser oroligt beundrande på honom.
En i mitt tycke fantastisk bild. Och de gillade den verkligen själva.
Men.
De hade damer, fästmöer, fruar, flickvänner, eller vad det var. Så några dagar senare så sa de att de inte kunde använda dessa bilder, för deras andra hälfter hade tyckt att ”så där kan man ju inte se ut på bild, förstår ni väl!”
Så mycket karlatag var de i de gossarna då. Ja, så gick det som det gick och bandet lade ner till slut (med svennebilder)…
Berättade detta för Bagari i veckan, han mindes inget av detta. Men det gjorde jag. Inte första bandet som gått åt fanders pga damer som trott sig veta bättre, och mjäkiga snubbar som kuvade lytt, ha-ha.
Hojklubb då och kvällen nu
Första gången jag gick på en hojklubb här i Örebro var hos Saint and Sinners. Det var nog 2003. De stängde aldrig. Oj, det gillade jag.
Fick så, frampå morgontimmarna, Krille att ta ut sin HD-best och köra lite så jag kunde plåta. Pekade på ett vattskål och han brassade på, och jag tog den här bilden (klicka för större upplevelse).
Där någonstans bestämde jag mig för att ta MC-kort, köpa MC och bli knutte. Men, bara vän till klubben. Jag ville inte bli med. De frågade några gånger men jag sa som så att jag var alldeles för gammal för att bli med i någon jävla liga, he-he (vilket de accepterade). Dock fick jag flera vänner där, och vi var ute och åkte ibland. Ja, och så var jag ju med på festerna.
Det var tider det, ha-ha.
I kväll gick jag till Stora (cyklade). Och så här efteråt så hajar jag ännu en gång att det finns två brudar jag känner som kan få mig att skratta högre än andra. Den ena är Lizzan (som inte var där) och den andra är Sofia (som var där). Dessa två brudar har en humor och ett uttryck som får mig att dåna. Genialiskt och roligt, på riktigt (när de kommer igång).
Så, jag har garvat i kväll. Så nu vet ni.
Hittar 60-talsfotografi med mig, med mera
Herr Mats under jungfruerligt 60-tal i Västerås, Hammarby, 65-66.
Ja, och då ska bilden upp, hit, till min egen jäkla blogg som jag pyntar och trixar med, så klart. Solklart. Med mjölktandsglugg i käften.
Det är jag utanför barnträdgården (som det hette då, dagis/fritids eller vad man säger nu, inskolningsenhet). Jag tillhörde blå gruppen och körde nog på eftermiddagarna. Var utanför det stängslade området när en skum lirare dök upp och ville fotografera mig. För fanken, jag ställde upp (han fotade alla sedan, så han var en riktig fotograf).
Det mest anmärkningsvärda här är, förutom att jag ser så glad och självsäker ut, min hatt, som också har en fjäder? Ha-ha-ha!
Tror den var grön, och det var antagligen mode då och inget jag tyckte var konstigt (vilket är märkligt, eller beror på att jag inte fattade något i den späda åldern, innan ens lågstadiet).
Sedan ser jag mitt vänstra öra, det stack tydligen ut lite då, det gör det inte nu. Därmed har jag vetenskapligt belagt att vingmutteröron oftast växer bort. Fast det var inget jag led av på den tiden, upptäckte det ju först nu.
Det var då, det. (Tack, återfunna hårdisken som jag tömt in på min dator).
I nutid, typ just nu, har jag lite problemos med en grej jag sliter med sedan någon vecka (inkluderar bara mig själv). Fjantar och skriver inte vad det är här nu. Men det är. Och det suger hästsnorre.
Lyckas jag ordna upp det som måste fixas, så berättar jag nog här sedan, men inte nu.
Så, jag är inte riktigt på. Det är jag inte. Men hoppas det ordnar sig snart.
Lördagsnatten i övrigt var finemang. Träffade massa goda vännar på lokal, innan jag tog mig hemåt. Ja, en vanlig lördag, inte mycket att orda om.
Nyklippt New York-video med mig från år 2000
Sitter i natten, hittar en video som jag gjorde 2000, i New York. Mekade ihop den till nätet då, så upplösningen är väl inte den bästa. Men, så nu i kväll, så tog jag in den i nya iMovie och klippte och fixade lite med den. La lite texter och så.
Tycker nog att den håller nu.
Det är jag, efter en vända på en klubb, mitt i natten, efter min första ankomst till New York, som blir eskorterad av vännen Ingela till Anneli. Hon hade en fotoatelje där då, typ högst upp (det var högt). Där fick jag bo.
Jag var vimsig och pratade en massa strunt. Hade inte vågat sova natten innan flygturen för att inte missa resan, ja, och så. Äh, här är nästan sju minuter mig för 14 år sedan, från stora stan därborta på andra sidan Atlanten. (Tror jag har två rullar till, någonstans…)
Är inte säker på att vare sig Ingela eller Anneli vill synas på nätet, men tror inte det är någon fara efter alla dessa år, och de som hittat hit är ju gentlemen, eller hur? Ha-ha.
https://youtu.be/QVlwtw1_2dU
En bild jag hittade som får mig att bli ledsen men ändå glad
Jag ser ju rätt glad ut där. Det är den 22 maj 2003 och jag har dagen före fyllt år. Det är på Stallyktan här i Örebro. Jag är klädd då som nu, med sunkig jeanskostym.
Brevid mig sitter två polare. Han i vitt, med ryggen till, är Bela, gitarrist och bandledare i The Blue Pearls som jag lirade med i en mängd år och, naturligtvis, polare, fast jag inte lirar bas med bandet längre. (Kanske jag gjorde det då, minns inte nu).
Och så är det Foath i mitten. Blev gift med Färöiskan Runa, fick barn och jobbade som något akademiskt (doktor) på universitet här i Örebro. En mycket trevlig lirare, vi hade många samtal om livet och om kvinnor. En jävligt skärpt kille, kul och otroligt artig, fast jag provocerade rätt hårt ibland i våra diskussioner.
Fyra år senare blev han mördad. På sin arbetsplats. Av en idiot med kniv.
Men här njuter han fortfarande och gaggar tillsammans med oss.
Så, när jag hittar den här bilden så blir jag först ledsen, men sedan glad, för jag hade kul med honom och en mängd intressanta gagg.
Och jag vill inte begrava bortgångna polare i glömska. De fanns där fast de nu dragit vidare mot nästa dimension eller var man hamnar.
Tjoflöjt!
Tony Bagliari är i Tjockholm och följer Mats-Gunnars spår (video)
Fick denna film tillsänd. Avsändaren, Tony Bagliari, är någonstans på söööööder i Tjockholm just nu. Han letar Tårtanadresser, men framför allt, Mats-Gunnars-spår. Det är dags att ta fram Mats-Gunnars igen.
Här är filmen han skickade. Han blir rörd i slutet och inspelningen måste tydligen brytas.
Och som grädde på moset (tack gamla hårddisken) hittade jag, visserligen en liten, men ändå, en affisch från den tiden då Mats-Gunnars var stora.
Hittar video på morsan från 2001, Ingela samma år, bara wow!
Har ju fått liv i en gammal hårddisk. På den ligger hela mitt tidigare digitala liv. Det är helt fantastiskt. Jag har kopplat den till en jättegammal Mac-dator (som fixar kontakten/uttaget) och så går det via trådlösa nätverket till min nya maskin, med väldigt mycket minne, för att sedan lagras i Time Capsule, men det är en annan story.
När jag nu för över de där miljontals prylarna jag trodde var borta för alltid så stöter jag på filmer som dessa. Nu lägger jag ut de här två, för jag tycker de hör ihop. Det är maj 2001 med morsan, utanför Kungsör, den där åsen som går mot Köping och morsan säger en massa vettiga grejer om världen och människor, och så är det Klippanparkeringen i Västerås några veckor senare då Ingela pratar i telefon med morsan. Det är korta tidssvep.
Ingela fick mig till New York, morsan gjorde mig till den jag är (okej, delvis, lite ansvar har jag ju själv).
Så, några minuter video som jag laddat till tuben och lägger in här på ”my hood-websida” tycker jag passar bra. Speciellt som det snart är ganska precis fem år sedan morsan försvann. Vi hade kul ihop, och ibland förstås lite gräl, men mest förstod vi varandra.
Kvaliteten är ju det som bjöds för 13-14 år sedan när man digitaliserade video (inklusive motorljudet på kameran). Men det funkar.
https://youtu.be/b0y1USjKpZ0
Och så Ingela (Jag kallade mig Baronen på webben förr, därför står det så i början på rullen):
https://youtu.be/P-AmCeZ6s9I
Dan före dopparedan
Ibland glömmer jag bort min kära blogg. Den ska jag använda mer nu. Alltså den här.
Okej, bloggen, vännen, så här ligger det till. Jag har, om du inte fattat det förut, sagt upp mig från Örebro kommun. Det gick inte längre. Mobbingen från arbetsgivaren/tjänstemän/chefer/politiker fick vara nog. (Det är ju självklart att sociala medier, video, webradio, layout, kommunikation, digital design, foto och allmän kunskap om nätet inte behövs i gymnasiet, det vet ju Björklund).
Jag och andra beslutade oss för att ge fanken. Det är inte synd om någon av oss ännu, för vi fick avgångsvederlag. Det betyder att vi har ett gäng månader med stålar, då vi, jag, hittar på något nytt. Och nu lämnar jag ”vi”, nu gäller det mig.
Hittade den här bilden på mig själv, plåtad av Cecilia Petrini för ett par år sedan när jag var och hälsade på henne och maken (låter brackigt, men så är det) precis under södra gränsen av Närke, där de har en sommarstuga.
Jag skulle kunna säga att jag ser harmonisk ut här (tack C), och så känner jag mig nu också. Så, tusan, ut med bilden:
Den här bilden på mig känner jag mig bekväm med. Okej, jag är något år äldre, men det här är jag, nu.
Nu sitter jag på morgonkvisten, dagen före dopparedan (Fattar man det ordet, den stavningen? Inte doppar-redan, utan doppare-dan), efter en vända med vänner på Stora Örebro, här hemma, och, mår bra.
På Julafton kommer jag att köra webradio på https://jordradion.se
Kör mellan 19 och 22. Man kan ringa dit, jag kan ringa folk. Jag spelar musik (både dåliga låtar och bättre sådana), berättar minnen och tycker saker. Det går bra att kommunicera med twitter för den som vill.
Varför jag gör det? Jo, jag vill. Även fast fantastiska vänner bjussat in mig på deras julfiranden så är jag som vanligt inte upplagd för det. Är man unkis, utan typ familj eller nära släkt så är det nämligen bara plågsamt, så jag kör radio istället, det tycker jag är kul.
Nu har jag berättat det här för folk, även min Jordradiokollega, och plötsligt vill många hänga på. Men, då det är mitt program så har jag bestämt det som så, att första timmen ska jag sitta och sega själv, åtminstone. För det måste finnas, ha-ha, ett tragiskt moment, ett ”själv”-moment i det hela.
Vi får se hur det funkar. Antagligen kommer folk och besöker mig, folk som själva inte gillar det traditionella julfirandet, ha-ha. Då får de vara med.
Och idag är det måndag. Ska väl köpa en flarra glögg. Annars får det vara som det är. Och, har ännu inte fattat var man köper tomtebloss. Jag vill ha tomtebloss. Tut!
/Mats
Tre grejer jag tänker på nu under lördagsmorgonen
Natt till lördagen. Ja, jag kör Blåtandstangentbord över iPhone och Apple-TV till platt-TVn (alla borde ha det så här fränt, kommer inte att sluta berätta om det, njuter, he-he).
Idag hände i princip tre olika grejer. Och eftersom det här är min blogg, och eftersom man får använda ”och” i början på en mening numera, trots vad svensklärarna sa när jag gick i skolan så berättar jag om dem nu.
1. Idag har politiker tagit tillbaka hotet om avsked för oss ”medielärare”. Det är ju bra. Men samma politiker säger också, i slutet av intervjun, att ”om vi inte får detta att fungera, så kan det bli fråga om uppsägningar”. Tjenare yxskaft, hej jenka, fram och tillbaka.
Så, jag och min kollega Kalix har beslutat oss för att allt är precis som förut. Dvs, vi vet inte ett skit, och det kan gå hur som helst. Men, och det är ett slitet uttryck, det är inte över förrän den feta damen sjunger (på operan).
2. Jag och Göran styrde upp Jordradion i dag igen, efter sommaruppehållet. Blev kanon, om man frågar mig. Nästan 92 minuters liveweb-radio fick vi till, med hjälp av fasta medarbetare och gäster.
Grejen är att jag jobbade fram sajten i natt. Mellan 01.00 och ungefär 07.00. En äkta wordpress-sida. Ja, jag gillar att meka med sådant. Tycker jag fick till det. Där kan man lyssna, och kommunicera, via Twitter, epost och telefon direkt med oss när vi kör.
Vi kommer att köra varje vecka, på fredagar, 18.30 live. Sedan, direkt, ligger det ute som en podcast att lyssna på via dator, iTunes eller smartphone. Det går att ladda hem också, om man vill.
Här är adressen:
https://jordradion.se
Gå dit och lyssna på dagens 90 minuter. Ja, om ni, som läser, eller du då, (vi har genomfört en Du-reform i Sverige) har tid över och tror mig.
3. Gick på lokal under kvällen. Knappt några människor där, toppen. Men personalen på mitt ”andra vardagsrum” var klädda i sydtyska fula kläder, sexy time, he-he.
(Det var bara damer som jag snackar om här).
Där träffade jag en polare som berättade en lång historia. Jag ska försöka återge den kort.
Han hade åkt och hämtat ett paket i Stockholm med musik, skivor, kört tillbaka, spelat fotbollsmatch i norra länet, förstört foten. Tragglat hemåt, gasat bilen med en pinne för att komma hem (ingen känsel i högerbenet pga skadan). Släpat upp prylarna, musiken och annat i lägenheten när han kom hem. Sedan åkt taxi till sjukhuset, fått skäll för att han inte kom tidigare. Blivit gipsad. Sprungit omkring med kryckor i stan i sex veckor och haft ont och besvärligt.
Så en dag fick han ta bort gipset. Men körde med en krycka ändå, för att vara på säkra sidan. Han och hans polare var ute på vift. Utanför en krog blev han stående med sin krycka, och zwoop, kom en böna och började prata med honom (för hon jobbade inom sjukvården och såg kryckan).
De fattade tycke för varandra. Och nu bor de ihop och har två barn. Tuuuut!
Så kan ödet göra. Jag är impad.
Ja, det var väl det jag ville blogga om nu i natt (nu blir det svtplay eller något sådant).
Tjo!
/Mats
