Hehe. Den här bilden tålde inte Fejans robotar. Men min blogg gör det. Så jag lägger ut denna bild här i stället. Från inspelningen av The Shining.
Kategoriarkiv: Förr
Testar ljud, en låt vi lirade
Pretzel Logic. Var nog på 1900-talet. Ser om det funkar. Jag på bas.
20:e oktober lirade vårt 70-80-talsband Kvällspressen (video)
Lelle hämtade mig på torsdagskvällen i Örebro. Vi körde till Västerås. Där kom Henke. Vi bodde sedan alla hos Wåfflan, i tre nätter. Repade på fredagen och lite på lördagen och så lirade vi.
Jag hade blåsor på mina basfingrar men det fick gå. Att efter typ 35 år lira igen med sina polare i Västerås var ju fanken helt sanslöst.
Okej, Jimmie hade ju gått vidare till andra dimensioner och kunde inte lira, men vi hittade en kille som heter Matts, och han var en jävel på att trumma.
fRa och Ante spelade in det hela. 500 biljetter sålda, ett tiotal band från förr var på repertoaren och vi lyckades samla in 100 000 spänn till kvinnojouren i Västerås. Här är, om detta funkar, den nakna sanningen, vi smackade fett! Sätt i hörlurarna, kör högsta volym!!
Någon annan gång ska jag skriva om hela rubbet. Men, fanken, vi var inte kassa (trots att man inte hörde ett skit när man stod på scenen, bara ett stort vrååååål).
Måste skapa liv i bloggen igen
Vet inte om det kommer att funka. Men nu har jag ju loggat in och lagt ut något i alla fall.
Okej, kolla in min ägg- och baconmacka från i kväll (som brackigt äts med kniv och gaffel, har blivit en mack-dåre):
Såg den här bilden som jag snodde, där damer tvättar i Svartån, nedanför Järntorget, till höger, samtidigt som man ser Stora Hotellet och Biskops i bakgrunden. Det svindlar, andra tider.
Tror alla bilder här är klickbara och således kan klickas större så man ser bättre. Jag tror, för jag inte skriver dagligdags längre, som jag gjorde i början av detta årtusende.
Och, ja, jag har försökt sparka liv i att skriva här flera gånger och så blir det inget efter att jag lagt ut ett inlägg. Kanske blir det så nu också, men jag hoppas inte.
Jävlars vad fort jag skriver på tangenterna. Nu skriver jag lika fort som jag tänker. En balans är uppnådd, trots oträning.
Äh, lägger ut. (Och måste bli mer personlig, ärlig och rå igen, här, vafan har jag att förlora? Inte ett jävla skit, tut!)
Ja, just det, ser ni att damerna döljer sitt hår bakom sjalar???? Vafanken, äkta närkebönor! Vad säger dumjävlarna om detta?
/Mats
Såg på TV och kom ihåg en grej
Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.
-Come on, big white guy, you go!
-No, nänä, you first!
-No you first!!!
När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.
Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?
Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.
Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.
Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.
Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.
Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!
/Mats
Grabbarna som gått åt, Jimmie och Tompa på samma bild
Tompa i rött, Jimpa i kavaj. Här måste Jimmie ha frågat något som Tomas sa NÄÄ åt, på västmanländska, med djup röst, för så såg han ut då.
Här ovan syns två av mina polare på samma bild. Det är Kwajdan, eller Tompa, och Jimmie. Enligt metataggarna på bilden är den tagen 9:e augusti 2004. Och det är nog i Engelsberg, på bluesfestivalen. Jo, det tror jag. Jag åkte båge dit.
Men nu är bägge väck.
Fast jag hade en bild med dem bägge som jag hittade nyss och har man det, då lägger man ut, om man är jag.
När livet säger att det är färdigt så försvinner man. De här två lirarna försvann rent jordiskt typ nyss. Så är det. Så fungerar det. Två Västeråsare som liksom jag flyttade från hemstaden. Jimmie drog till Riddarhyttan och Tompa till Mörbylånga på Öland.
De fick bra liv. Bra damer, barn och allt. Lite för kort bara, kan man tycka. Men när räcker det? När är man nöjd?
Jag vet inte. Men jag vet en sak. Man ska sörja, men sörja klart och sedan ska man njuta av det roliga och trevliga man haft med de som drar vidare.
Man ska inte vara tyst, man ska snacka om dem, berätta om dem, både bra och taskiga grejer, he-he. De var ens vänner då, de är ens vänner nu. De är vara borta rent fysiskt. Men finns i minnesbanken alltid.
Jimmie och jag lirade i Kvällspressen Bluesband i nästan tio år, han på trummor, och bra. Många kvällar satt vi i hans Volvo duett, en gammal bryggarbil och rökte cigaretter och snackade om brudar efter fester (jag drack bira, han gav oftast fanken i att dricka, så han kunde köra). Det var på slutet av 70-talet.
Kwajdan, eller Kweholm som jag kallade Tompa bjöd in i mig att sova i hans lägenhet den dagen morsan fyllde 70 år och han bodde kvar i Västerås, jag i hade flyttat till Örebro, morsan bodde i Surahammar.
Vi kom ifrån varandra på kvällen.
När jag dunkade på hans dörr så öppnade han inte. Det var sommar, 12:e maj, så jag gjorde vad man kunde, jag somnade på hans trapp.
Detta ledde till att jag blev gripen av polis och satt i fyllescell.
(En längre historia som jag inte gaggar om nu). Men när jag blev utsläppt som gick jag hem till honom och var förbannad och då öppnade han och skrattade sig fördärvad, han hade själv somnat innanför dörren och inte hört mig knacka.
Hur avslutar man ett sådant här inlägg? Det vet jag inte.
Äh, vi garvade fint, vi var bra vänner. Det är som det är.
Tut!
/Mats
MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick
Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.
Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.
Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).
Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.
Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.
Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!
Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).
Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav. Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.
Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.
Tut!
PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.
Smackar ljudblogg på löpande band, här om amerikansk TV-show jag besökte
Nio minuter där jag berättar om hur jag hamnade på Lettermans TV-show i New York. En utomjordisk upplevelse.
(Ja, jag tycker det är ball att bara prata in, rätt av, känns som det funkar).
Annars är det som vanligt.
Rock!
Okej, en låt från när jag lirade med Blue Pearls
Härlig mp3:a som jag just hittade, Pretzel Logic, njut:
Per-Åke sjunger, Bela arrar och lirar gura, jag på bas, men har glömt vilken trummis vi hade här.
Skit samma. Det svänger fint. Gillar när jag går igenom gammalt på disken på nätterna. Nej, vi har inte gjort låten i original, men det här är vår version.
På bilden, mig, Per-Åke, Bela, trummisen och Roffe G. Kan ha varit vi allihop, eller inte, he-he.
Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer
Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:
Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!
Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.
Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.
Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).
Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.
Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).
Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:
-Rör du mig så dör du!!!
Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?
Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.
—–
Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.
——-
Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.
Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:
Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut
/Mats