Lelle hämtade mig på torsdagskvällen i Örebro. Vi körde till Västerås. Där kom Henke. Vi bodde sedan alla hos Wåfflan, i tre nätter. Repade på fredagen och lite på lördagen och så lirade vi.
Jag hade blåsor på mina basfingrar men det fick gå. Att efter typ 35 år lira igen med sina polare i Västerås var ju fanken helt sanslöst.
Okej, Jimmie hade ju gått vidare till andra dimensioner och kunde inte lira, men vi hittade en kille som heter Matts, och han var en jävel på att trumma.
fRa och Ante spelade in det hela. 500 biljetter sålda, ett tiotal band från förr var på repertoaren och vi lyckades samla in 100 000 spänn till kvinnojouren i Västerås. Här är, om detta funkar, den nakna sanningen, vi smackade fett! Sätt i hörlurarna, kör högsta volym!!
Någon annan gång ska jag skriva om hela rubbet. Men, fanken, vi var inte kassa (trots att man inte hörde ett skit när man stod på scenen, bara ett stort vrååååål).
Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.
Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.
Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).
Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.
Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.
Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!
Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).
Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav. Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.
Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.
Tut!
PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.
Behövde göra lite video och musik i går kväll/natt. Så jag gjorde det. En mycket skum rulle om att sitta på Biskops. Cred till de antagligen ovetande medverkande (förutom Mats Z) i slutet av rullen, som är lite under tre minuter.
Härlig mp3:a som jag just hittade, Pretzel Logic, njut:
Pretzel-Logic-1
Per-Åke sjunger, Bela arrar och lirar gura, jag på bas, men har glömt vilken trummis vi hade här.
Skit samma. Det svänger fint. Gillar när jag går igenom gammalt på disken på nätterna. Nej, vi har inte gjort låten i original, men det här är vår version.
På bilden, mig, Per-Åke, Bela, trummisen och Roffe G. Kan ha varit vi allihop, eller inte, he-he.
Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten. Blues Power.
Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.
Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).
Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).
Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.
Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!
——
Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).
Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!
Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).
Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.
Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!
Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.
En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).
Jag ser framför mig en ny karriär, när väl folk fattat att Summerburst och sådant är skit. Trummor, bas och sång, det är det enda som behövs (någon dag ska jag anställa en guralirare också, men det är då).
The Blomgren Bros, featuring mig själv. Vi snackar cool musik, inspelad live med alla tre trillingarna nu i natt. Ja, alla syns i videon. Musik ska vara live:
