Kategoriarkiv: Förr

Blogg: Gjorde något nytt och det blev trevligt

Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.

-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!

-Okej!

(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).

Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.

-Va? Ska du dra?

-Ja, pallar inte, det får vara nog!

-Dra ner till Stallis då, en sväng!

-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….

-Jo, testa!

-Vi får se!

Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.

Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).

Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.

-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!

Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.

-Wooooiiiii, woooooow!!!

-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!

Så  jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.

Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.

De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).

stallis-151105

Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.

Och hon, och han och dom  och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.

Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.

Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.

mig-stallis-141105

Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.

Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.

Ja, detta får räcka för nu då.

Rocka!

/Mats

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Min vän har kilat vidare och jag hittar en video när vi lirar

Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten.  Blues Power.

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

Hittade video på morsan, 56 sekunder, från 2001

Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.

Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).

Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.

/Mats

En minnesbild från 70-talet i hobbyrummet med Bowie (blogginlägg)

Där, i mitten av 70-talet, någon gång, satt jag i mitt eget lilla rum nere i källaren på Råby i Västerås, ett slags hobbyrum som fanns där vi bodde på Lövhagsgatan. Jag och morsan hade gjort iordning det efter mina anvisningar. Jag ville ha rött. Så vi målade väggar och tak rött, och la in röd matta. (Egentligen var det nog rum som skulle användas i händelse av att den lede fi anföll oss).

Hade en radio där nere, och lyssnade på Radio Luxemburg. Där kunde man höra alla de senaste låtarna som gällde i övriga världen. Den svenska radion var inte så värst på den tiden.
Jag och polarna satt därnere (jösses, känns som jag inte kan skriva för tänk om morsan läser, ha-ha, fast hon är ju inte med på jordklotet längre, jo, jag tänkte så en stund).
Vi polare fick ofta tag i bira och cigaretter, satt och planerade massa grejer, spelade kort, ljög, och gjorde allt det där man gör i tidig tonår. Mest snackade vi nog om brudar. Och, ibland fick jag tillfälle att bjuda in en donna, men då var inte grabbarna där, då var det bara hon och jag.

Hur som helst.
Av en händelse så kommer jag nu i natt på, då jag lyssnar på Spotten, att det var därnere jag första gången hörde Rebel Rebel med David Bowie. På den där lilla radioapparaten, på mellanvåg, från Luxemburg, eller om det bara hette så och låg i England, inte visste jag hur det var. Det vet jag inte än.
Gitarren och trumman sög tag i mig direkt. Vilken jävla låt!!
Det sägs att den är skriven av Mick Jagger, och att Bowie gav bort Angie i utbyte. Vad vet jag, men det är skit samma. Jag lyssnade och blev helt i spagat, vilken jävla låt!

Bra musik har alltid funkat på mig, även om den är enkel. Det tar tag på något sätt. Och då hade jag ju ingen aning om att han såg ut som på videon här nedan, ha-ha, då hade jag nog stängt av.
Men jävlars vilken bra låt det är.

En massa år senare spelade jag den här i ett band som vi kallade Bräderna Cartrajt, med Tommy B, Lars U och Ricko Rönnbär. Det svängde fint då också (90-tal i Örebro).

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Skriver lite också

Sitter här mitt i natten och klurar.
Borde göra ett och annat, skriva CV, skicka in ansökan.
Men så såg jag det där programmet på SVT där författare gaggar och där kom plötsligt ett inslag med en av mina favoritförfattare. Alltså Torbjörn Säfve. Har läst ett gäng böcker av honom. Visserligen för kanske 20 år sedan, men ändå. Det är han, Henry Miller, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut och Sture Dahlström som är de största, finaste författare vi har, eller har haft i världen, som jag läst (deras böcker finns kvar).
Herr Säfve har haft den goda smaken att ha bosatt sig i mitt län. Visserligen söderut, i en håla som ingen bryr sig om,  men ändå, han är här i närheten.
Och så var det ett filmat reportage om honom, där han gick i skogen, där han visade sina outgivna böcker och rullor med massa projekt. Helt okej. Fast så, på slutet, så säger herr Säfve, boxare, muslim, anarkist och så mycket annat i en härlig mix, något som smackade mig som en smäll. Han körde existentialismens kärna där. Han sa, ungefär som att ”det räcker inte med att doppa foten i vattnet, man måste slänga ner hela sig själv”.
Alltså, man kan inte både ha och äta kakan. Man måste vara beredd att vara ärlig mot sig själv, köra hela grejen. Går det åt helvete så går det, men om man vill något måste man gå in för det helt och totalt, annars blir det bara skit.
Jag behövde höra det. Och min hjärna kokar.

Vid typ 28 minuter in i programmet. Det var det jag ville säga i kväll.

https://www.svtplay.se/video/2843655/babel/babel-sasong-21-avsnitt-7?start=auto

 

 

2009 var det här top of the pops från mobilkamera (musikvideo)

Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.

Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.

/Mats