Kategoriarkiv: Drama

Jag har en blogg, jag måste skriva här om min katastrof!

Många gånger har jag försökt att börja skriva igen, många gånger har jag gett upp. Skit samma. Nya tag. Jag behöver en blogg, som toaletten behöver ett avlopp, som Trump behöver Twitter, som sälar behöver vatten.

Underbart att snabbskriva på mitt tangentbord igen. Jag är så jävla bra att jag bara behöver vara lite sävlig för att få mina tankar att smekas ut i cybern i samma takt som jag tänker dem.


Ovan: Min etta just nu. Släpat dit hurtsch (eller hur det heter och stavas) och dator och prylar (klicka för större bild där man ser mer).

Jag ska beskriva bilden. Från vänster, min Mac. Sedan en skiva och två prylar som har lådor som jag inte vet vad de heter men de är röda, eller oranga, men många hemligheter i varje låda (från 60-talet). Att släpa dem till denna lägenhet höll på att ta kål på mig. På riktigt.
Det jag mest gör där är att redigera podcasten radio14.se, som jag jobbar med, ni ser mixern och mikrofonen på bordet. (Men, okej, nu bloggar jag ju också där).

Sedan en plastkasse på golvet, sedan min TV på golvet. Massa dataprylar och TV-grejer i fönstret. Och så ljusstaken. Fantastiskt, hittade två ljusstakar bland alla mina grejer, som jag tog från morsan när hon dog 2009. Bägge funkar, bägge lyser i rummet och köket. De funkar efter åtta år!! Det är stort.

Sedan en klocka och lite annat i fönstret. Inga gardiner.
Jag befinner mig mitt i centrum, men på andra våningen. Mer mitt i Örebro kan man inte vara.
Gitarr på golvet, en pall, på pallen finns en rulle som man kan ha för att gnugga fossingarna om man som jag tror lite på zonterapi.
En smärt fåtölj, med något slags fårskinn, som morsan sydde ihop en gång i tiden, grått, den funkar framför TVn.

Ett bord jag fick av Melkis (tack vare internet). Så en hushållsrulle. Jag vet vad ni tänker. Men från förra söndagen till nuvarande helg hade jag feber, snuva, hosta, huvudvärk, magsjuka, rännskita och allt. Hurra för mig! Jag behövde papper överallt.

Och så min nya resårsängbotten.
Köpte sängkläder för 1600 spänn, och så sängprylen för ungefär 4000 spänn. För jävligt dyrt. Men jag måste börja om från början, det mesta är bajsskadat.
Vännen Bagari var med när jag köpte den. Men vi kunde inte transportera den (hade missbedömt bagageutrymmet), så då fick jag använde vännen Kalix dagen efter, och han och jag använde spännband för att få upp den 51 kilo tunga jävla sängen till lägenheten. Vi höll på att rasa. Det är inte klokt, jag vet. Men det gick.

Igår, så köpte jag en ny dammsugare. På Claes Ohlsson. 2000 pix där. Hej och hå. Inte mycket stålar kvar nu.
Varför?

Jo, jag städade och fixade i min egentliga lägenhet, och blev så jävla allergisk, astmatisk  att jag inte var människa på 5 dagar. Mina dammsugare från förr är från 70-talet, de spottar ut sporer och skit. Den här, är underbar. Tyst, suger allt här där jag bor nu, släpper inte ut något. Ska testa den i bajslägenheten under onsdagen.

Okej, en rekapitulering, annars blir detta för nya läsare helt jävla obegripligt.

Det är söndag eftermiddag för tre veckor sedan. Kollar TV. Hör fontän från badrummet. Lyssnar, kollar, springer in. Bajs och fy-fan-vatten strömmar ut från avloppet under mitt badkar (grannarnas härligheter).
Ringer jouren. De skickar en kille med slamsugarbil. Det skulle ordna sig.

Jag bor två våningar upp. Han hade en sug till sin bil och en sprut, och kamera och hela helvetet. Han jobbade i två timmar, innan han sa att han inte kunde fixa problemet.

Okej, han skulle börja igen morgonen efter, med någon ”vuxen” som visste hur ledningarna gick.

Måndagsmorgonen öppnade jag dörren till min toalett och det luktade urin och bajs, vattnet stod högt. Jag ringde mitt bostadsföretag ÖBO och sa att de nog skulle fixa hem slamsugarpojken direkt annars skulle det gå åt helvete!!!

Det skulle de göra.

Jag cyklade till jobbet.
Halv elva ringde min telefon. Jag fick veta att grannar hade ringt pga att det läckte ut bajsvatten från min lägenhet ut i korridoren. Jag avbröt min lektion och cyklade hem. Jävlars!!!

Här hade alltså bostadsbolaget vetat om mitt problem (jag hade sprungit runt till alla grannar och sagt att de inte skulle bada, använda toaletten osv) i över 12 timmar, men ändå gick det åt helvete!

Jag kom hem. Grannar stod och kollade. Folk från bostadsbolaget ÖBO var där, från slamsugarföretaget, andra. Minst 12 personer.

Min lägenhet var förstörd. Kvaddad. Jag hade inte gjort något fel.

-Vi måste bryta upp golvet, vi måste bryta upp väggarna. Du måste utrymma din lägenhet!

I min lägenhet har jag massa saker, bland annat lådor från när morsan dog som jag inte orkat ta tag i (jaja, skyll på mig, men vänta själva så ska ni se hur lätt det är).

Jag ringde Folksam, har hemförsäkring där.
-Var ska jag bo? Hur ska det gå?

Då fick jag veta att jag kunde bo på vandrarhem, och att de räknade med att jag skulle hinna med att slänga allt som skulle slängas på en vecka så att renoveringen kunde ta fart. De är fanimej inte kloka.

Vafan? Vandrarhem? Var det mitt fel? En vecka? Varför betalar jag hemförsäkring???

En schysst snubbe på ÖBO (bostadsföretaget) ordnade fram en lägenhet till mig på Stortorget, en renoveringslägenhet. Tack och lov.
Stortorget 15. Jag sov där på natten. Vännen Kalix ställde upp med bil så jag fick dit TV, dator och allt det man behöver.

Började röja i veckan efter. Kalix var med och vi körde soffa och annat till återvinningen (soptippen). Men i min lägenhet började mögelsporer utvecklas. Bara jag gick in där (med en toa som inte kunde användas) så rann näsa och ögon, det kliade.

Så fick jag veta att jag inte kunde bo kvar i evakueringslägenheten, för den skulle också renoveras (det luktade bajs där med). Tjoho!

Bostadsföretaget hade fixat fram en lägenhet 20 meter fågelvägen från min originallägenhet. Där kunde jag bo (det är där jag är nu) tills allt blir fixat under våren/försommaren. Men jag måste flytta under veckan. Det är stress!

Jag har heltidsjobb, jag måste tvätta, laga mat, men tack vare Kalix igen, fick jag över mina grejer till tredje lägenheten och städade och fixade på en vecka.

Pust.

Men på söndagen, förr-förra söndagen, blev jag sjuk. Feber och frossa och hosta och snor och magsjuka och fy fan. Kunde inte gå till jobbet på en vecka.
På fredagen, kände jag mig lite bättre, började jag slänga grejer i lägenhet nummer ett. Men drabbades av damm och sporer och mögel och skit så jag blev helt sänkt. Kunde knappt andas, fick utslag.
Var tvungen att avbryta. Var dålig hela helgen.

Fick låna en slags pryl att dra prylar med av Kalix. Från lägenheten, till hissen. En våning ner. Över gården, in i hissen, ner på gatan. Dra till nästa port. Upp för trappor, upp för ännu mera trappor. Någonstans där kände jag att jag höll på att dö. Ingen kraft och hur jävla tungt som helst utan hiss att dra upp den där jävla kärran.

Försäkringsbruden var på och ville jag skulle snabba på, bostadsbolaget ville jag skulle snabba på. MEN DET VAR JU BARA JAG, JAG, SOM KUNDE JOBBA!
Ingenting var mitt fel, men jag hade allt ansvar.
Försäkringsbolagsbruden pratade med mig i telefonen och undrade om jag behövde saneringshjälp, de kunde ta halva kostnaden.

-MEN FÖR I HELVETE JAG HAR INTE ANDRA HALVAN!

Hon gav med sig och tjatade inte.

Så. Jag köpte en dammsugare som man kan se på bild ovan.

Där är jag nu.

Har hur mycket som helt att göra innan ÖBO kan komma in och renovera, Folksam kan komma in och värdera, vad som jag får ersättning för, vad som ska slängas, vad som kan saneras, vad som ska lagras på annan plats innan jag kan flytta in igen.
Det är ett jävla KAOS i min skalle!

I dag är det onsdag morgon. Jag ska ta min nya dammsugare och suga runt där jag jobbar i min riktiga lägenhet i kväll, och hålla tummarna för att jag inte rasar.

Det blev långt det här. Men jag hoppas att jag gett en klar bild över hur det är när man drabbas av en katastrof, är ungkarl, får stå för all skit själv, allt jobb.

Och då har jag ändå inte berättat om hur det är på jobbet.

Rock änd roll!

/Baron von Blomgren

 

Måste fortsätta föda denna blogg

Det är skandal. Jag föder Twitter, jag föder Fejan, jag föder Instagram, men min egen lilla blogg orkar jag inte skriva något i.
Vad är det för fel?
Jag vet inte. Tror jag kom av mig i och med den situation jag hamnade i innan sommaren. Alltså den med inget jobb, a-kassan slut, inga stålar, dags för att bo i en tunnel under järnvägen-läget.

Har tänkt. Ska fanken gödsla här. Ljud, poddar, musik, prat, text, länkar, rubbet. Måste göra detta till mitt digitala centrum, det andra till bihang. Ska, ska….

En kul grej hände i veckan. Ing-Marie, som har klassen med analfabeter, alltså kvinnor som inte kan varken läsa eller skriva när de kommit till Sverige. Hon stänkte vatten på mig i lunchsalen. Vi har en busig stämning i arbetslaget.

Vafan?

Så jag tog tag i henne, och då protesterade hon, men jag gav mig inte, jag drog henne till mig, drog henne till vattenkranen. Samtidigt hörde jag upprörda ljud från de i hennes klass som satt där och såg allt. Men jag gav mig inte. Jag stänkte tillbaka vatten på Ing-Marie.
Damerna i hennes klass blev till ett. De rusade fram. Jag skulle fanken inte angripa deras lärare, deras boss (inte på svenska, men jag fattade vad de menade ändå, det var inte så svårt). De tjoade och varnade mig och en av dem ställde sig mellan oss, med armarna ute åt bägge hållen. Där fick jag minsann inte komma förbi.

Jag garvade. Jävla fina damer. Solidaritet. Vi mot dom. Och jag var ”dom” i det här fallet, den onde mannen som skulle blöta ner dras fröken.
Jag gillar sådant.

Jag vet inte om de skojade egentligen, eller menade allvar, men jag såg glad ut och Ing-Marie garvade också. Kanske jag får passa mig fortsättningsvis.

Så, nu har jag skrivit lite.

Tut!

Nu jäklars börjar jag nog blogga igen (blogginlägg)

IMG_8464

Bilden ovan är en så kallad ”teaser”, som ska fresta folk att läsa vidare i denna sunkiga blogg. Det kan lyckas. Det vet man aldrig. Men inte många har en äkta ufo-lirare på bild. Jag har det. Tog den där bilden för tre år sedan i huset här intill. Jag var själv i lokalerna och tjuvtittade in under en sen kväll (det var egentligen inträde) och när jag såg den där killen så ryste jag lite. Men jag tror att det var en docka. Fast sådant kan man aldrig veta. Det går aldrig att vara säker.

Senaste blogginlägget på den här bloggen, som jag pyntar för jag menar allvar med att blogga, gjorde jag den 19:e mars. Det är skandal, jag vet. Men så blev det och så är det.

1997 började jag skriva cyberdagbok. Sedan blev det blogg, som är mer anpassat för att tuta ut sina tankar i cybern. Och sedan dess har jag aldrig haft ett sådant här långt uppehåll. Okej, jag har Twittrat, och det har man kunnat läsa här till höger, och därmed hängt med i mina svulstiga bravader. Men inte bara det, jag har ljudbloggat också. Och det har dels gått på Twitter det med, men också via länken till höger ovan, ”Korta poddar”. Där finns allt kvar, om det är som det ska, tio minuters gagg från mig många gånger då jag känt för det, vilket jag gjort ofta ibland.

Men, nu ska jag inte larva mig längre och vara hemlig. Jag berättar vad det är frågan om, varför jag inte bloggat på ett drygt halvår, jag är ju hemma igen, har hittat hem hit till bloggen just nu.
(Ja, och så sitter jag nu i köket, rent fysiskt, med en folköl och mitt tangentbord).

För ett par år sedan fick vilsna politiker på riksplanet och lokalt, tillsammans med ett gäng rövslickande tjänstemän på kommunen för sig att jag och ett annat gäng inte behövdes längre inom gymnasieskolan. De var, och är, rövar. Det tycker jag och det står jag för.
Vi behövdes visst, och vi behövs även nu. Men de kickade oss. Mig efter 20 år. Fast anställd. Joho, du.
Ja, jag fick avgångsvederlag, dvs lön i ett gäng månader. Men inget nytt jobb. Och månaderna gick. Och så blev det a-kassa. Ja, jag fick den bra a-kassan i  200 dagar som ändå är mycket mindre än lönen när jag jobbade. Och sedan munknivån, som ingen människa kan leva på eller bli glad av.
Under våren detta år, 2016, så rasade så allt.
Jag fick säga upp TV-licensen (som jag alltid ärligt betalat, konstigt nog). Jag sa upp allt jag kunde. Jag lyckades minska ner mina kostnader för internet och telefoni (eftersom jag ringde och sa att jag inte har råd längre). Men man måste ha internet och telefon, annars har man inte en chans.
Alltså, helt plötsligt stod jag i våras med en inkomst på drygt 10 000 spänn i månaden. I a-kassa. Som nu, som det inte skulle vara nog med allt skit,  skulle ta slut.

Det är vackert att ringa bostadsföretaget och be om uppskov med hyran. Det är vackert så in i helvete. Efter att i alla år ha skött sig och betalat allt man ska betala. Det är vackert att ringa alla andra. ”-Kan ni vänta två veckor?” Det är vackert att stå med mössan i hand och hoppas att de inte ska koppla in kronofogden, att man inte ska bli vräkt, att man…. osv…

Det har varit ett helvete.

ETT HELVETE!

Jag var två dagar ifrån att sälja min motorcykel till underpris, jag var två dagar ifrån att att allt skulle rasa, få flytta ut. Bo i en tunnel under järnvägen, helt skiten, jag skojar inte.  Jag har ingen annan social och ekonomisk skyddsbarriär än den offentliga, och den håller fanimej inte alls numera. Alltså, inga rika släktingar. Nej, typ, inga släktingar kvar alls, nästan.

Då.

Som i en saga. Ett jobb jag sökt. Efter alla jävla jobb jag sökt den här tiden utan att ens få ett nej-tack till svar. Så fick jag kontakt.
Ville jag komma på anställningsintervju? I och för sig för ett jobb bara över sommaren, till mitten av augusti, men ändå, men ändå. Pengar, överlevnad, och jobbet i sig var ju klippt och skuret för mig.
JA, FÖR I HELVETE SÅ KLART ATT JAG VILL!
Men så sa jag inte i telefonen, man måste hålla låg profil för att inte skrämmas.

-När kan du komma på intervju?

-Hm, få se… Jag kan på onsdag nästa vecka (man får inte verka för ivrig)!

-Okej, då hörs vi då, välkommen!

Och jag trodde inte det var sant. Jag var intressant. Jag hade rätt kompetens. Jag var någon de trodde skulle passa perfekt för detta jobb.

Så kom onsdagen och jag skulle cykla dit på intervju. Jag sneglade på min alldeles för trånga kavaj som jag köpte för något år sedan, då jag hade stålar fortfarande, för att ha just på anställningsintervjuer.
Jag satte på mig den. Kände mig helt obekväm. Inom mig skrek det bara ”neeeej!”

Så jag hängde tillbaka den. Tog på mig min vanliga slitna jeansjacka, med hål i och sa till mig själv att DET HÄR ÄR JAG! Det fick bära eller brista.

Så cyklade jag iväg.

(Nu har jag nog skrivit för långt, min långvarige cyberdagboksläsare Kalix kommer att bli skitförbannad…)

Cykelturen dit gjorde mig svettig. Satt hos chefen, svetten rann från pannan, huvudet. Jag bad om ursäkt. Kände mig som en knarkare på avtändning. Slutade inte svettas. Svettades i de två timmar jag satt där. Berättade om mig själv, vem jag var, vad jag gjort, vad jag kunde. Inget fjatt.

-Det låter ju intressant det här, vad hade du tänkt dig i lön?

Jag mjukade inte, jag smackade iväg det jag åtminstone ville ha.

-Det, det är nog det högsta vi kan ge dig i så fall, tyvärr!

Och så cyklade jag hem.

Dagen efter ringde telefonen. Jag svarade motvilligt, van vid skitsamtal från försäljare eller annat tok, som jag är. Men jag svarade i alla fall. Insåg ju att det kunde vara viktigt.

-Hej, vi har tänkt lite här, och vi tycker att du är precis den vi vill ha. Så om du vill så får du jobbet?

Jag studsade. Jag ville skrika, men softade ner mig.

-Och, om du vill, så struntar vi i sommarjobbet, utan ger dig en provanställning på 6 månader och så får du fast efter det, om allt går som det ska!

ARRRRGGHHHHHH!!! WOW-WOW-WOW-WOW-WOW!

-Jaha, vad trevligt, det låter ju jättebra, svarade jag lugnt utan att låtsas som jag var i totalt glädjerus!

(Inom mig hörde jag änglakörer, men det kunde jag ju inte låta chefen höra , he-he).

-När kan du börja? Kan du komma nästa vecka?

-Vänta, ska kolla almanackan…. Jo, det går bra!

-Och du får den lön du begärde, vi kan tyvärr inte betala mer just nu!

-Aha, okej, vad tråkigt, men det är okej, jag kör på ändå. Det blir bra, vad kul! (Jag var mycket nöjd med en riktig lön).

Och så började jag jobba.

Fatta.

Fatta skillnaden, fatta. Men, okej, mer om det hela någon senare gång här. Grejen med mig är att jag inte vill blogga när ALLT är elände. Det går bara inte. Jag kan berätta om elände, men då måste jag befinna mig på torra land, om cybern förstår. Nu är jag på torra land, åtminstone några månader till. Jag skäms inte, men när jag är mitt i det, nej, fy fan, inga snyfthistorier. Det hjälper ingen. Det är inte jag.

När jag alldeles för tidigt gick hem från Biskops i kväll så stötte jag ihop med en av Örebros snyggaste tjejer på 80-90-talet. Hon undrade hur det var med den där musikvideon som hon hade huvudrollen i (som stilig böna), vi lirade in typ 2003, och jag regisserade och fotade.
Jag berättade att allt fanns på DV-band och om vi bara  höll ut så skulle både hon och jag se den när jag klippt det, någon gång i framtiden. He-he.
Sedan cyklade jag hem. Och återuppväckte den här egna bloggen.
Måtte jag inte ångra mig i morgon när jag vaknar, eller idag då, senare.

Vill någon hurra eller hata. Skriv gärna en kommentar, eller ett Tweet eller ett/en e-post. Sådant är bränsle för mig som skriver.

Tut!

/Mats von B

 

 

 

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Läskigt att gå ut till ligister och resten av kvällen

Under den sena nattkröken dristade jag mig ånyo ut på staden. Ville umgås med människor.
Hör ljud utanför cykelrummet, som har sin dörr precis bredvid vanliga porten. Tänkte att det väl är gangsters, men det ska jag skita i. Jag bor ju ändå mitt i centrum. Så jag smackade upp ståldörren och är i färd med att grensla cykeln när jag ser fyra snubbar, i kanske 20-30-årsåldern. De står därinne i prånget, innan man öppnar min port. En lirare håller en snubbe om halsen och i ansiktet. Han hotar den här killen, och han ser rädd ut, som blir hotad.
De andra två vänder sig mot mig.
Okej, ärligt, vad skulle ni göra? Stanna cykeln istället för att åka vidare, och fråga vafan de här helt klart kriminella snubbarna höll på med på MIN gata?
Jag är lugn, och bara tittar. En av dem börjar prata med mig samtidigt som han kommer mot mig, jag grenslar bajken och rullar lugnt bort från detta.

-Hej, hur är läget?

-Jodå, det är fint, själva då?

-Det är bra!

-Toppen!

Så cyklar jag vidare, längst den trånga tarmen som är min gata och tänker hela tiden på om jag inte borde ha stannat, om jag kanske skulle ringa polisen, om jag kanske skulle stanna polisen om jag ser dem på min väg genom staden. Kände mig illa till mods. Vad fanken var jag för en jävla människa som bara cyklade vidare från den här situationen?
Men, jag tänkte som så, att de såg ut att höra ihop, alla fyra. Samma kläder, samma stuk, internt groll. Mest rädd var jag nog för att de skulle ta sig in i porten och hota mitt privata ägande genom att göra inbrott.
Sedan tänkte jag att det får gå som det går. Vafanken kan jag ändå göra åt någonting?

Cyklar förbi flera polisbilar på stan, tänker, men skiter i det. Låter bli. Har ju inget lyse ändå, kan åka på böter.
Kommer till Biskops.

Där sitter Bagari och Hayes, som har lirat under kvällen på Järntorget. Wåfflan hade varit där, och Blues-Janne, men de har åkt hem till Västerås. Nu var det Baggo och Ulfven och hans polare, och Hayes och deras brudar (dock ej Baggos, hon är ju i London).
Vi hejade, men jag satt inte bredvid dem, det var för fullt med folk.

Satte mig en bit ifrån. Och så kom en av Ulfvens polare fram, som en berusad Västeråsare. Ler, håller handen på axeln och säger inte ett skit när han böjer sig ner. Jag väntar. Till slut kan jag inte hålla käften:

-Men vafan? Jag har bott i Örebro i över 30 år, klarar inte av Västeråsgrejen, med att stå och inte säga något, som du gör, skärp dig för i helvete!

Och han tittade på mig, garvade, och sa inget, gick på muggen.
Det är länge sedan jag var Västeråsare på riktigt.

Satte mig i baren. Massa jävla utklädda svenne, hårdrockare i lokalen. Det var fyfanmycket folk.
Där längst ut filosoferade jag över mig själv och min tillvaro. Två damer, i övre 50-årsåldern ställer sig på varsin sida om mig. Först säger de inget, sedan tar den ena, en blond kvinna med pappiljottfrilla till orda:

-Hej, sitter du här helt själv, vill du prata?

-Nej! Låt mig vara ifred!!

Så de gav sig snabbt, pust, arghhh.

Lokalen stängde, det blev tomt. Alla drog, träffade några till jag kände, men alla drog till slut och så drog jag också.
Cyklade hem över staden, denna stad där jag lever mitt liv just nu.

Pust, inga gangsters utanför min port, så jag kom in och ställde cykeln, gick upp, och började skriva detta.

Fast, de hade en massa gamla kvarglömda glasögon på min favvokrog, som skulle slängas, jag fick ett par. Det är typ läsglasögon från bensinmackar som folk glömt. Jag tog ett par. Kom hem. Funkade inte så bra, testade dem utanpå mina vanliga glasögon.
JÄVLARS vad jag ser bra nu när jag skriver på datorskärmen. Tjoho! Kanon! Toppen!
Vem behöver nya glasögon? Inte jag, bara ett par sunkglasögon att ha framför mina vanliga, ha-ha.

Nåväl, livet går vidare. Bara att hålla i sig. En dag vänder det väl. Hoppas jag.
Då blir jag kung igen.

Tut!

 

 

 

Ännu en överjävlig dag med kul på fy fanken-fronten

Sov, vaknade.IMG_7154

Fin bild, va? Det är överdelen av mitt kylskåp. Jag satt och tittade på TV och så smällde det till utav helvete, lät som en balkong ramlade ner.

Strax efteråt luktade det spya, kemikalier och brända el-prylar i hela min boning.
Vafan?

Bilden ovan är tagen när jag använt det jag hade för att försvara mig, dvs silvertejp, för att hålla lukten borta, tätade varenda springa.

Det smällde så jag inte hajade något. Och så den där jävla gaslukten. Jag fick naturligtvis panik. Drog ut alla sladdar i hela lägenheten, kollade spisen och all elektrisk utrustning. Vad hade hänt? Spisen, eller annan elektrisk utrustning? Allt drog jag ur. Det var otäckt, och samtidigt luktade det skit så jag knappt kunde andas.
Så använde jag min näsa. Och där det luktade mest var vid kylen och frysen. Jag fick panik, stängde av strömmen vid säkringarna i garderoben. Men ändå, det luktade, det strömmade ut lukt av gas.

Efter en timma så tog jag silvertejp och körde hårt (se bilden). Uppifrån och ner. Varenda springa, var helt skakig. Kemikalierna hade frigjorts, och trots öppna fönster och allt så fick jag ont i halsen (som jag också har nu, när jag skriver, här i köket, det läcker ännu).

Så tog jag mod till mig och ringde bostadsvärdens, ÖBO:s, jourtjänst.

En lirare svarade och lovade komma. Efter tre timmar var han hemma hos mig (lyckades fixa upp lite städning under tiden).

–Tyvärr, kan inte göra så mycket, men jag lämnar in en felanmälan!

–Men är inte gaserna farliga?

Han ringde någon överordnad. Det var de inte, sa han.

–Men fanken, det är över 20 år gamla kylskåp/frysar, vad vet du om det?

–Det ska vara okej!

Jag rev bort lite silvertejp och sa åt honom att sticka in snoken och sniffa, vilket han gjorde.
Fast, han var en bra kille, skulle kolla extrakylskåp åt mig och komma hem med. Men så ringde han, det fanns inget, skulle testa igen under söndagen, på nytt ställe. Okej, sa jag.

Men.

Att sitta här, som jag sitter nu, bredvid kylskåpet, med öppet köksfönster och fläkten över spisen på, känns förjävligt. Fast lukten inte är så stark som innan, så känns det ändå i halsen. Det är starka kemikalier som frigjorts via utmattning av någon motor bakom kyl/frys. Och allt är så tungt att jag inte kan dra fram det och tejpa.

Ska sova snart, och ha fönstret öppet, påklädd (för att inte frysa ihjäl). Jag är jävligt rädd för gas. Och trots allt mitt silvertejpande, så känner jag ju på lukten att allt inte tvingats inne, visst kommer ut.

Så nu vet ni hur jag har det, just nu.

Drog ner till mina polare på B-stället. Blev snackades  med en stilig donna, det var trevligt, trots att jag gnällde om min tillvaro, hon är rolig, ja, och så cyklade jag hem igen, och skrev det här.

Rock!

/Mats

 

Jag bara fortsätter blogga så tydligen är jag på

 

Det är lite barnsligt, och antagligen riggat, men vafanken, det är lite roligt, så jag lägger ut den här. Och man behöver inte fatta spanska om man läser:
potatisove

Om man ska upp och tvätta i tvättstugan klockan sju ska man inte gå och lägga sig om man är jag.
Så jag la  mig inte igår. Kollade TV-serier på nätet, väntade, kände att jag höll på att svimma. Men, så, arghh, blev klockan sju och jag tryckte in alla mina skitiga kläder i en maskin, smekte på med tvättmedel och lät tekniken köra.
45 minuter senare gick jag ner och tog ut allt, och hängde upp i badrummet (att gå flera gånger pga av torkskåpsfjant är inte min melodi).
Och då var jag pigg på allvar.
Sov sedan bort hela dagen. Det är en synd, men när jag vaknade kollade jag ånyo in CNN:s livebevakning av påvens tripp i New York. Jösses, massa folk tjoade och hur han orkar, farbrorn, är ett under i sig.
Tror att mitt syndiga leverne kanske får någon slags absolution av att titta på påven, fast jag ju är, vad jag förstår, protestant. Äh, samma fast annorlunda. Och att kalla mig religiös är nog inte rätt epitet.

Men skit samma.

Åt åtta plättar med sylt och grädde. Inte mat för en karl om man säger så, när jag handlat och först vaknat.
Jag var ju inte hungrig. Nu, när jag skriver det här, tidig morgon, då, nu, är jag däremot hungrig. Blir nog potatisbullar eller så. Det är enkelt att fräsa upp. Med lingonsylt och grädde, har nog lite sylt kvar.

Blev stående utanför min ”ungdomsgård” efter stängning i natt, njöt av höstnatten. Plötsligt anslöt ungefär 14 kortklippta unga män, födda på 90-talet eller ännu senare. De ville veta om de kunde gå in. Det kunde de inte. Så då ville de veta var de kunde äta, det skulle vara någon bensinmack, svarade vi.
Det märktes att de inte var från Örebro, de var i sin tuffhet otrygga. En sa sig längta till 80-talet, för då var det bra musik. Jag berättade att det kanske var den sämsta musiken någonsin som gjordes då. Men det ville han inte höra.
Till slut gick de vidare, alla var vid gott humör, men jag och min polare andades ut. Det där var inga vanliga lirare, pust.
Så cyklade jag hem, en omväg, och började skriva här.

Och nu har jag bloggat igen. Hyllar mig själv nu strax, med potatisbullar och svtplay.

Tut!

/Mats

 

En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

(Blogg) Tar nya tag och skriver

När mattan på något sätt (jaja, jag vet vilket) rycks under fötterna så tappar man bäring, som det väl heter på sjön. Men nu känner jag att det är dags att börja skriva ner mina tankar igen. Så då jävlars gör jag det.

Jag har ju bloggat sedan -97, en sådan här paus som jag haft här på matsblomgren. nu är förkastlig, jag skäms, jag har fegat. Men inte bara fegat, jag hade tappat lusten till att blogga, tycka, tänka i skrift. Det har känts meningslöst.
Men så, nu i kväll när jag cyklade hem så kände jag att det är dags att rycka upp mig på det här planet. Ta tag i det hela, sluta fjatta, sluta fjanta (medveten om att jag skrivit detta i några tidigare inlägga här).
Jag gillar att få ut mina tankar, jag gillar att blogga, jag gillar att tycka. Och jag har ju en egen plats för detta, den här bloggen.
Förr hade jag en massa som läste vad jag tyckte och som kommenterade, nu är det nog inte många kvar. Men det är mitt eget fel, jag körde inte vidare. Nya tag!

Så varför körde jag inte vidare? En feg förklaring är att jag redan skrivit allt. En tuffare förklaring är att när man hamnat på bakgården i viss mån, törs man fanimej inte skriva vad man tycker och tänker (man=jag). Men nu skiter jag i det. Nu kör jag tut, rakt på igen. Har inget att skämmas för, inget alls.

Kolla hur det såg ut bakom min spis i lördags:

bakomspis1

Vidrigt med alla fetter och gammal köttfärs, spagetti, ett kvitto. Hade dragit mig för att göra detta. Men så fick jag arslet ur vagnen.
Och kolla hur det blev ett par timmar senare (inklusive putsade själva spisens alla vinklar, samt, samt ofrånkomligt, skärsår med blodsutgjutelse på ena långfingret, vilket gav mig smärta, och golvet en pumpande vacker röd färg):

bakomspis2

Alltså, jag kan, om jag vill, om jag känner ett syfte. Annars, tja, då tappar jag.

Kolla här, förresten, hur folk blir som inte kan sköta sitt intag av festliga drycker.
Hörde ett jävla oväsen där i helgen när jag städade bakom spisen, så jag öppnade fönstret och kollade. Någon figur som slogs med cyklar som satt ihop. Äh, vafan, jag tog fram min iPhone och dokumenterade människan. På några minuter sätter han tre rovor och håller huset stilla, om man säger så. Tragiskt, kanske, men ändå lite muntert, när man inte är han:

Skulle egentligen skriva lite om politik här. Ja, det var tanken, men nu blev det så här. Det är ändå en början. Ja, jag är nöjd med det så länge.

Rock!