Kategoriarkiv: Konstigt

2017, Arbete, Drama, Hälsa, Historia, Konstigt, Livet, Nutid, Örebro, Samhället, Sorg, Tråkigheter

Jag har en blogg, jag måste skriva här om min katastrof!

Lämna en kommentar

Många gånger har jag försökt att börja skriva igen, många gånger har jag gett upp. Skit samma. Nya tag. Jag behöver en blogg, som toaletten behöver ett avlopp, som Trump behöver Twitter, som sälar behöver vatten.

Underbart att snabbskriva på mitt tangentbord igen. Jag är så jävla bra att jag bara behöver vara lite sävlig för att få mina tankar att smekas ut i cybern i samma takt som jag tänker dem.


Ovan: Min etta just nu. Släpat dit hurtsch (eller hur det heter och stavas) och dator och prylar (klicka för större bild där man ser mer).

Jag ska beskriva bilden. Från vänster, min Mac. Sedan en skiva och två prylar som har lådor som jag inte vet vad de heter men de är röda, eller oranga, men många hemligheter i varje låda (från 60-talet). Att släpa dem till denna lägenhet höll på att ta kål på mig. På riktigt.
Det jag mest gör där är att redigera podcasten radio14.se, som jag jobbar med, ni ser mixern och mikrofonen på bordet. (Men, okej, nu bloggar jag ju också där).

Sedan en plastkasse på golvet, sedan min TV på golvet. Massa dataprylar och TV-grejer i fönstret. Och så ljusstaken. Fantastiskt, hittade två ljusstakar bland alla mina grejer, som jag tog från morsan när hon dog 2009. Bägge funkar, bägge lyser i rummet och köket. De funkar efter åtta år!! Det är stort.

Sedan en klocka och lite annat i fönstret. Inga gardiner.
Jag befinner mig mitt i centrum, men på andra våningen. Mer mitt i Örebro kan man inte vara.
Gitarr på golvet, en pall, på pallen finns en rulle som man kan ha för att gnugga fossingarna om man som jag tror lite på zonterapi.
En smärt fåtölj, med något slags fårskinn, som morsan sydde ihop en gång i tiden, grått, den funkar framför TVn.

Ett bord jag fick av Melkis (tack vare internet). Så en hushållsrulle. Jag vet vad ni tänker. Men från förra söndagen till nuvarande helg hade jag feber, snuva, hosta, huvudvärk, magsjuka, rännskita och allt. Hurra för mig! Jag behövde papper överallt.

Och så min nya resårsängbotten.
Köpte sängkläder för 1600 spänn, och så sängprylen för ungefär 4000 spänn. För jävligt dyrt. Men jag måste börja om från början, det mesta är bajsskadat.
Vännen Bagari var med när jag köpte den. Men vi kunde inte transportera den (hade missbedömt bagageutrymmet), så då fick jag använde vännen Kalix dagen efter, och han och jag använde spännband för att få upp den 51 kilo tunga jävla sängen till lägenheten. Vi höll på att rasa. Det är inte klokt, jag vet. Men det gick.

Igår, så köpte jag en ny dammsugare. På Claes Ohlsson. 2000 pix där. Hej och hå. Inte mycket stålar kvar nu.
Varför?

Jo, jag städade och fixade i min egentliga lägenhet, och blev så jävla allergisk, astmatisk  att jag inte var människa på 5 dagar. Mina dammsugare från förr är från 70-talet, de spottar ut sporer och skit. Den här, är underbar. Tyst, suger allt här där jag bor nu, släpper inte ut något. Ska testa den i bajslägenheten under onsdagen.

Okej, en rekapitulering, annars blir detta för nya läsare helt jävla obegripligt.

Det är söndag eftermiddag för tre veckor sedan. Kollar TV. Hör fontän från badrummet. Lyssnar, kollar, springer in. Bajs och fy-fan-vatten strömmar ut från avloppet under mitt badkar (grannarnas härligheter).
Ringer jouren. De skickar en kille med slamsugarbil. Det skulle ordna sig.

Jag bor två våningar upp. Han hade en sug till sin bil och en sprut, och kamera och hela helvetet. Han jobbade i två timmar, innan han sa att han inte kunde fixa problemet.

Okej, han skulle börja igen morgonen efter, med någon ”vuxen” som visste hur ledningarna gick.

Måndagsmorgonen öppnade jag dörren till min toalett och det luktade urin och bajs, vattnet stod högt. Jag ringde mitt bostadsföretag ÖBO och sa att de nog skulle fixa hem slamsugarpojken direkt annars skulle det gå åt helvete!!!

Det skulle de göra.

Jag cyklade till jobbet.
Halv elva ringde min telefon. Jag fick veta att grannar hade ringt pga att det läckte ut bajsvatten från min lägenhet ut i korridoren. Jag avbröt min lektion och cyklade hem. Jävlars!!!

Här hade alltså bostadsbolaget vetat om mitt problem (jag hade sprungit runt till alla grannar och sagt att de inte skulle bada, använda toaletten osv) i över 12 timmar, men ändå gick det åt helvete!

Jag kom hem. Grannar stod och kollade. Folk från bostadsbolaget ÖBO var där, från slamsugarföretaget, andra. Minst 12 personer.

Min lägenhet var förstörd. Kvaddad. Jag hade inte gjort något fel.

-Vi måste bryta upp golvet, vi måste bryta upp väggarna. Du måste utrymma din lägenhet!

I min lägenhet har jag massa saker, bland annat lådor från när morsan dog som jag inte orkat ta tag i (jaja, skyll på mig, men vänta själva så ska ni se hur lätt det är).

Jag ringde Folksam, har hemförsäkring där.
-Var ska jag bo? Hur ska det gå?

Då fick jag veta att jag kunde bo på vandrarhem, och att de räknade med att jag skulle hinna med att slänga allt som skulle slängas på en vecka så att renoveringen kunde ta fart. De är fanimej inte kloka.

Vafan? Vandrarhem? Var det mitt fel? En vecka? Varför betalar jag hemförsäkring???

En schysst snubbe på ÖBO (bostadsföretaget) ordnade fram en lägenhet till mig på Stortorget, en renoveringslägenhet. Tack och lov.
Stortorget 15. Jag sov där på natten. Vännen Kalix ställde upp med bil så jag fick dit TV, dator och allt det man behöver.

Började röja i veckan efter. Kalix var med och vi körde soffa och annat till återvinningen (soptippen). Men i min lägenhet började mögelsporer utvecklas. Bara jag gick in där (med en toa som inte kunde användas) så rann näsa och ögon, det kliade.

Så fick jag veta att jag inte kunde bo kvar i evakueringslägenheten, för den skulle också renoveras (det luktade bajs där med). Tjoho!

Bostadsföretaget hade fixat fram en lägenhet 20 meter fågelvägen från min originallägenhet. Där kunde jag bo (det är där jag är nu) tills allt blir fixat under våren/försommaren. Men jag måste flytta under veckan. Det är stress!

Jag har heltidsjobb, jag måste tvätta, laga mat, men tack vare Kalix igen, fick jag över mina grejer till tredje lägenheten och städade och fixade på en vecka.

Pust.

Men på söndagen, förr-förra söndagen, blev jag sjuk. Feber och frossa och hosta och snor och magsjuka och fy fan. Kunde inte gå till jobbet på en vecka.
På fredagen, kände jag mig lite bättre, började jag slänga grejer i lägenhet nummer ett. Men drabbades av damm och sporer och mögel och skit så jag blev helt sänkt. Kunde knappt andas, fick utslag.
Var tvungen att avbryta. Var dålig hela helgen.

Fick låna en slags pryl att dra prylar med av Kalix. Från lägenheten, till hissen. En våning ner. Över gården, in i hissen, ner på gatan. Dra till nästa port. Upp för trappor, upp för ännu mera trappor. Någonstans där kände jag att jag höll på att dö. Ingen kraft och hur jävla tungt som helst utan hiss att dra upp den där jävla kärran.

Försäkringsbruden var på och ville jag skulle snabba på, bostadsbolaget ville jag skulle snabba på. MEN DET VAR JU BARA JAG, JAG, SOM KUNDE JOBBA!
Ingenting var mitt fel, men jag hade allt ansvar.
Försäkringsbolagsbruden pratade med mig i telefonen och undrade om jag behövde saneringshjälp, de kunde ta halva kostnaden.

-MEN FÖR I HELVETE JAG HAR INTE ANDRA HALVAN!

Hon gav med sig och tjatade inte.

Så. Jag köpte en dammsugare som man kan se på bild ovan.

Där är jag nu.

Har hur mycket som helt att göra innan ÖBO kan komma in och renovera, Folksam kan komma in och värdera, vad som jag får ersättning för, vad som ska slängas, vad som kan saneras, vad som ska lagras på annan plats innan jag kan flytta in igen.
Det är ett jävla KAOS i min skalle!

I dag är det onsdag morgon. Jag ska ta min nya dammsugare och suga runt där jag jobbar i min riktiga lägenhet i kväll, och hålla tummarna för att jag inte rasar.

Det blev långt det här. Men jag hoppas att jag gett en klar bild över hur det är när man drabbas av en katastrof, är ungkarl, får stå för all skit själv, allt jobb.

Och då har jag ändå inte berättat om hur det är på jobbet.

Rock änd roll!

/Baron von Blomgren

 

2015, Drama, Film, Folkbildning, Fränt, Humor, Konstigt, Kultur, Nutid, Örebro, Podcast, Samhället, Twitter, Världen

15 minuter med mig och världen via Periscope och Twitter (video)

Lämna en kommentar

Jag gillar de här nya prylarna. Och när jag gillar dem, då vill jag använda dem.
Twitter kör en ny livevideotjänst som jag lattjar med, den heter Periscope, och där ser folk direkt vad man håller på med. Och kan kommentera, eller gilla, eller bra glo, medans det händer.
Det hela är live, och finns sedan bara något dygn kvar på nätet. Så nu, i ikväll/natt, spelade jag in kvällens grej och la ut på tuben, Här är den (inklusive kommentarer som jag svarar på om jag kan, och hjärtan, som betyder att de som kollade live gillade det hela, och ja, jag spelar in från fel ”håll”, men så funkar detta):

Man måste också hylla min särdeles dåliga engelska, he-he.

2015, Bild, Cykla, Folkbildning, Förr, Historia, Konstigt, Kultur, New York, Nutid, Örebro, Politik, Samhället, Tråkigheter, Video

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

Lämna en kommentar

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

2015, Bild, Konstigt, Kultur, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Video

Lördag morgon och lite tankar i cybern från Örebro (text, bild och video)

1 kommentar

Härom dagen vaknade jag och trodde jag drabbats av hjärnblödning. Har haft polare som rykt på det viset. Det var riktigt otäckt. Jag bor ju själv och även om jag inte gjorde det så är det ju inget bra att drabbas av. Beslutade mig under dagen för att det var en mindre sådan och att det skulle läka över.
Varför gjorde jag då detta? Varför kände jag detta?
Jo, min högerarm funkade inte som den borde. Det var ett helvete att borsta tänderna, gick inte att styra armen, knappt att ta i tandborsten,  (det var Kalle Anka att borsta, bluäb, kind, tand, utanför, plupp) jag kunde inte heller knäppa gylfen utan svårighet, att låsa dörren var knöligt. Bara att skriva text med penna lät sig inte göras, så jag gav fanken i det.
Okej, skulle jag köra panik-tåget och dra upp till akuten och deras apparater eller skulle jag framhärda?
I min ålder är alla krämpor livshotande, speciellt när man inte haft krämpor genom livet. Minsta lilla och man tror det är kört. Man, säger jag, jag menar jag, men vet att många polare är likadana.
Jo, jag framhärdade. För någonstans så hoppades jag att allt berodde på att jag sovit hårt som tusan, och legat på min arm och att det skulle ordna sig. (Det var inte det vanliga med ”grus i foten”-känslan då det efter ”sockerdricka-prylen” blev en normal arm, utan den var dysfunktionell, högerarmen).
Nåväl. Efter utfört värv på MacLabbet drog jag hem. Sov någon timma, sedan var det bättre, och dagen efter var det borta, förutom en jävla träningsvärk i underarmen, som jag känner av lite fortfarande.

—–

Det är spännande att vara jag. Att vara mig.
Ibland känner jag att det bara är att vänta ut bajset (när sådant kommer och jag menar inte det man gör på muggen), så ordnar det sig. Ibland att det bara är att dra vidare på andra äventyr. Ibland att de märkliga, den konstiga, de skumma med lurig agenda, inte ska få vinna. Att man måste säga ifrån.
Just nu är jag i ett läge där jag vet varken eller. Det händer prylar som jag inte har någon som helst kontroll över omkring mig, men som påverkar det jag planerat och sett fram emot. Människor luras, ljuger och iscensätter tokerier som jag trodde jag skulle vara förskonad ifrån.
Det går inte att komma undan medelmåttors dumhet och elakhet.

Vissa människor har en agenda som faktiskt är ren ondska. Hur de kan sova, det vet jag inte. Jag har alltid fått lära mig att ärlighet vinner längst. Jösses om jag körde fulspel, då skulle jag inte vara att leka med. Men det gör jag inte. Och därför, kanske just därför, tror vissa att de kan köra fulspel mot mig.
Men jag håller mig lugn. Jag väntar. Hoppas. Förnuftet måste segra Dårskap kan inte vinna, inte igen, inte nu igen.
Ja, jag är kryptiskt. Men behöver vara det. En cyberblogg äger endast sitt berättigande om man där låter sina tankar fara ut över världen. Men jag behöver inte berätta exakt vad det handlar om. Jag förbehåller mig att berätta om min känsla för det konstiga som händer runt ikring mig.

Men.
Allt det här ställer också på mig på ett annat sätt. Jag kanske skulle ta och fatta ett och annat och göra något helt annat än jag planerat.

——

Lägger nu ut självsmör. men ändå, jag, i min situation, behöver credda mig själv ibland. Det var jävligt gott godis jag fick i julas i alla fall:

FullSizeRender 14

Där ser jag ju att jag är jättebra. Punkt.

Jag är toppen. Ha-ha.

Men jag är trött. Jag blir trött.
Hoppas konstigheterna i min tillvaro ger sig, försvinner och att jag kan gå ”all in” igen med mig, det jag är bra på. Så tänker jag nu i natten, när jag lyssnar på Robin Trower.

@multimats

 

2015, Bild, Cykla, Drama, Folkbildning, Konstigt, Kultur, New York, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

1 kommentar

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

2015, Bild, Cykla, Drama, Konstigt, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

1 kommentar

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

/Mats

 

 

 

2015, Film, Förr, Fränt, Hån, Historia, Humor, Konstigt, Mac, Örebro, Politik, Samhället, Video

13 sekunder när jag var på TVn 2003 och flosklade

2 kommentarer

En gång i tiden, typ februari 2003 då jag jobbade på Örebro kommun, på Rudbeck, det första MacLabbet, blev jag intervjuad av Tvärsnytt, dvs SVT:s regionala nyheter. Jag tycker jag var duktig de här sekunderna  (typ 13 sådana). Flosklermästare de lux. Är fanimej en politiker, säger allt och inget egentligen. Ja, vafan menar jag egentligen? Ha-ha, ingen aning. Men det var vad som förväntades av mig, att uppträda så, så jag var lydig.  Avfilmat från tjock-TVn jag hade då:

 

2014, Drama, Film, Folkbildning, Förr, Hån, Historia, Konstigt, Kultur, Samhället, Västerås, Video

Dag 185 under Arktis och Fryxellska i Västerås

Lämna en kommentar

Vet inte varför, men plötsligt ville jag se lite från den där italienska skräckfilmen om Sverige, en riktigt härlig ljugarrulle som gjordes på 60-talet som en sensation för att tjäna stålar.
Finns ett gäng klipp på nätet. Alltså rullen ”Sverige himmel eller helvete”.
Om man söker det på engelska så hittar man mer. Trailern är obetalbar.
Och här, i de få minutrarna nedan så är de i Västerås. Visst är det sant, i sak, men inte i mening. Ungefär som SD och deras propaganda som de lågtänkande sväljer med hull och hår.
Här är det skolan bredvid Oxbacken, Fryxellska, 1968. Jovisst, det fanns ett skyddsrum där, och visst, det var fint folks barn som gick där (musikklasser och grejer, inte som jag på Hammarby, he-he). Jaja, jag har många polare som gått där, men det får de köpa. Så var det.

De hade nog matsal därnere, och en hiss ner, visst, men det fanns annan ingång också, och där kom jag ihåg att jag spelade teater (hade ett intresse för dramatik vid yngre år) och senare var jag med och anordnade blueskonserter därnere, bland annat med Roffe Wikström, det bästa han gjort, någonsin. En gång såg jag till och med Pugh Rogefeldt som gick neråt i katakomberna därnere, det knockade mig, bara det.

Men, njut av speakerrösten, och njut över detta, en halvsanning som låter som en sanning, och tänk att nu är de otänkande människorna enligt senaste undersökningen uppe i 17 procent, snart var femte du träffar på är SD-anhängare. Och jag tror inte det stoppar där. Dålig utbildning i skolan, en dålig politik som skapar en massa orättvisor, voila, så har vi en extremhöger som kommer upp ur skiten.
Alla har vi ansvar. Nu säger vi till de vi känner, de vi träffar. Det är dags att de lägger av nu, och att vi står upp.

Tut!

/Mats

Ps. Ballt att jag fick två kommentarer från igår, från Emil och Kalix, när jag skrev med text. Undrar hur många ljudbloggar jag lagt ut som ingen jävel lyssnat på, ha-ha? Äh, skit samma, nu har jag fått olja i fingrarna.

Äh, fanken, här är Trailern, som man kan se om och om igen, ha-ha:

2014, Konstigt, Nutid, Örebro

Lite textbloggning

4 kommentarer

Ska se om fingrarna fungerar. Kör ju så många ljudbloggar numera att jag kanske glömt hur man trycker tangenter. Det är ju så att min hjärna måste tänka långsammare och mina fingrar trycka toksnabbt. Det funkar, märker jag. Jag kör lite drönarstil i skallen, så går det.

Jag är bra på att skriva maskin utan att titta, förutom siffror och specialtecken, vill bara säga det. Tjong!

Det är mitten av december, och jag slås av alla medelmåttor som påverkar mitt liv, i stort och i smått. Varför finns de? Jag säger inte att jag är någon jävla geni, det är inte det, utan jag lurar på hur folk kan tänka och agera självklart och självsvåldigt på ett visst sätt, fast de ändå inte har någon tyngd eller hållning, eller ens bildning och kunskap att egentligen få göra det.
Jag kommer fram till att folk kan lyckas som medelmåttor, genom att just vara det, en nobody, för de hittar alltid andra som är likadana loosers. Och med det, och sina missuppfattningar kan de göra stor skada. Det handlar om mängdlära.

Nu skulle jag vilja utveckla mitt resonemang, men jag stoppar där.
Kanske för att retas. (Lugn, allt kommer i min nobelprisbelönade bok sedan). Hur som helst, jag är inte vem som helst. Jag är jag och jag har varit med förr. Nog sagt.

Nu känner jag att jag censurerar mig själv. Det gillar jag inte. Det här är ju min plats i cybern numera. Fast jag har gjort liknande på Twitter och Fejan också på sistone. Varför är en gåta för mig. Jag är ju inte feg så, men jag beter mig fegt, eller smart kanske, i rådande situation.

Det är nog ibland bäst att ta det lite lugnt ibland, och sedan, i sinom tid, veva in, med vetskapen om att svinhugg, det går igen.

Ja, äh, det får räcka så, för denna gång. Jag blev lite ytlig, men ta det. Jag är det just nu. Det bara är så.

Tjong!

/Mats