Kategoriarkiv: Samhället

2015, Bild, Folkbildning, Förr, Historia, Natur, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter

Skriver ny blogg men ni kan aldrig haja vad som hände sedan…

Lämna en kommentar

Okej, jag kan inte ge mig med att härma klick-ap-fjantarna från fejan och kvällstidningarna. Men kan de kan jag.  En sådan rubrik drar hit folk, via twitter, de bara MÅSTE klicka, ha-ha-ha.

Kör en av mina maskulina bilder, tagen av salig Bjurta för ett gäng år sedan här utanför Örebro:

smisk-wtc-baron

Ja, det är jag. Och jag vet precis var det är taget. Bjurta som dog några år senare var äldre än mig och fotograf, samt knutte och trevlig. Han plåtade, ville ha mig som modell. Han var så jävla bra på att plåta mig att en av de där bilderna användes av Folksam i typ 5 år för att göra reklam för deras MC-försäkring. Jag lovar, bild på mig, visserligen på avstånd, men med båge, skickades ut till alla MC-nissar i massa år, och fanns i annonser i alla tidningar som hade med bågar att göra. Jag gjorde succé. En halv miljon bilder fanns på mig i alla de här åren, ha-ha.

Precis en dag då jag tänkte att jag skulle ringa upp Bjurta och fråga om jag inte förtjänade lite stålar som modell, fick jag höra att han dött efter sjukdom.
Jag åkte ut till kyrkan när begravningen hade varit, och tittade på blomstren som låg utanför kyrkan. Häpp! Så kan det gå. Men han var en fräning.

(Och det känns bra att jag inte ringde.)

Ju mer jag ställer mig upp och typ tittar i väggen, tänker, undrar över existensen, ju mer förstår jag att jag är vid en brytpunkt. Alltså den där punkten där man ber en och annan att dra åt helvete, what so ever!
Men. Jag håller ut ett tag till. Det är bara det att världen är galen, även min mikrovärld här i Örebro.

Såg dokumentären om Fidel Castro ikväll på Kunskapskanalen. Oliver Stone gick omkring med honom på Cuba och ställde jävligt obekväma frågor. Det var omtumlande. Jösses, Fidel, en revolutionär, diktator, möjlig orsak till världens undergång en gång i tiden tillsammans med USA och Sovjet, ja, äh, kolla själva. Otrolig pryl som Oliver Stone gjorde där, jösses.
I sluttexterna så stod det ett slags ordstäv, eller citat, från Benjamin Franklin. Kommer inte ihåg exakt vad det stod nu, men det handlade om att den som inte säger ifrån när den drabbas av skit,  av bekvämlighet eller rädsla, inte har någon rätt att gnälla sedan.

Så nu vet ni, var jag står.

Nu lyssnar jag på Zappa och skriver. Det är nog gryning. Men det gör inget för det är söndag. Och jag gör fortfarande som jag vill, tack vare att allt är som det är. Jag kanske inte lever hela tiden på bästa sätt, men jag kör på. Gör det bästa jag kan av det jag har.

Ok, får räcka så. Rocka rolla, vänner som kommer hit.

/Multi-Mats-Kurt

 

2015, Bild, Dam, Folkbildning, Hån, Humor, iPhone, Nutid, Örebro, Politik, Prank, Samhället, Vänner

Skriver lite blogg och du kan aldrig haja vad som händer sedan….

3 kommentarer

Tror på min rubrik där. Det funkar ju på Fejsbocks. Och folk klickar, klick-klick-klick och låter sig duperas. Vad? Vem? Vad händer? Måste veta vad som sker sedan!

Äh, dårar.

Har just kommit hem från mässan. Det är ju 3863 timmar efter annandagen och som vanligt firar jag och 9 miljoner andra svennar havrelördag denna dag.
Lite synd bara att nästan all snö tinat bort. Det hade varit trevligare att ta släden än taxi. Sparken hade funkat också. Men okej, mina renar kan behöva lite ledigt ibland de också.

Att vara anonym på nätet anser jag vara helt förkastligt. Verkar man här i cybern bör man ansvara för vem man är, annars har man inget här att göra. Det är något jag försökt följa sedan 1997. Men värre än att vara anonym som publicist på nätet är de där kretinerna som är lurkers, dvs de där som ligger bakom buskarna, kollar, men inte ger sig tillkänna, inte bidrar med något eget, och som registrerar allt. Har haft sådana också som följt mig, genom åren, och det är nog så nu också.
Men, skit samma, jag har inget att dölja, som de har. Min hälsning till dem är: -Tomtebloss upp i rumpan, tut!

smisk-wtc-baron-raukOvan, när jag besteg Gotlands högsta rauk, precis innan jag satte ner flaggan och utropade den till mitt eget grevskap, utan friskolor.

Idag gick jag till ICA efter att ha haft cirkel i webbradio på A-huset. Tyvärr funkade inte webbradiostudion så jag fick köra lite annat till mina elever, så kan det vara.
Utanför satt en tiggare. En kvinna. Hon log mot mig och hälsade. Jag log tillbaka och gick förbi. Handlade mina varor. Men när jag betalade i kassan så tog jag ut en 50-lapp och la i fickan. Packade ihop mina varor, snus och hej och hå, och gick mot utgången.

Så här: Jag står inte ut med fattiga människor i Sverige, det land jag är född i, och som mina förfäder är födda i. Visst, vissa var grosshandlare, andra statare, ytterligare andra bönder och vissa kanske var pirater, buktalare, enuiter, vafan vet jag. Men jag har nu valt att sluta titta bort.
Kan jag stå och vara gniden och inte köpa en ost för den kostar 60 spänn, vara så snål mot mig själv, men betala typ över tusen spänn i månaden för TV-kanaler och internet och iPhone och hela rubbet, så kan jag FÖR I HELVETE dela med mig lite till en fattig, utan att tro att det är som högeridioter säger, att någon jävla maffia snor stålarna.
Fuck you! Lura mig bara, onda ligor i SD:s våta drömmar. Det skiter jag i. De här människorna som sitter där skulle säkert hellre byta med mig, eller vem fan som helst. JAG ÄR UPPRÖRD! Vi är med i EU, nu får EU, Sverige, alla jävla länder, ta och skärpa sig.
Solidaritet, vänlighet, utjämning. Ingen ska svälta, ingen ska behöva tigga. Vi måste hjälpas åt.
Vi kan börja med att arrestera alla jävlar som rånat oss på offentliga medel med vissa politikers goda minne. Miljarder till skattebefriade öar från skola, sjukhus, äldrevård och offentlig sektor. Ja, ni vet. Men ändå blir folk förbannade på rumäner som vill ha en tia. HELT JÄVLA OBEGRIPLIGT!

Jag går ut, hon ser mig. Jag går fram och hon håller fram sin pappmugg där hon sitter på den kalla marken av sten. Jag trycker ner min 50-lapp. Hon tackar, hon bugar.

-Tack-tack!

”-Tack själv och varsågod, och hoppas du får en trevlig kväll!”

Säger jag. Men jag menade det. Hoppades att hon skulle få en trevlig kväll, skulle må bra. Äta gott, sitta varmt, sova i en skön säng. Det jag sa kan missuppfattas (av lurkers) men inte av vanliga goda människor.

Antagligen kommer jag inte att vara vid ”stadd kassa” så länge till. Men jag har fanimej beslutat mig för att så länge jag har lite stålar över ska jag bidra. Om inte för moralen, så för karman. Man måste fanimej göra gott, om man kan.

Jag kände mig duktig i en minut när jag gick därifrån. Men naturligtvis går det inte, om man har hjärna, att komma undan. Det där räcker ju inte, inte på långa vägar. Mer måste göras. Av vilka, av politiker, av välgörenhetspersoner? Nej, AV OSS ALLA och den jag främst har ansvar för, mig själv. Må jag orka, kunna.

Löfte till mig själv: När jag handlat massa jävla dyrt på ICA, ska jag fanimej också ge till behövande, som sitter där utanför. Tut! Inte alla gånger, alla dagar, men när jag kan.

—

Som den unkis jag är tog jag mig den absoluta rättigheten att gå på lokal och träffa vänner denna fredagskväll efter utfört värv.
Det blev rätt skojsigt.
Jag busade med en böna jag känner, vars snubbe jag också känner men som inte var där, att hon skulle skippa honom och flytta in med mig, för jag bor högre upp i huset jag bor i än de gör, och det är mycket fränare.
Sedan skulle vi stå på balkongen och håna och se ner på folk som gick under balkongen, he-he-he.
Jaja, vi var dumma i huvudet-roliga. (Vi garvade själva åt våra påhitt).

Där var också en snygg-brud i sällskapet, som antagligen kände sig aningen provocerad av mig då jag drog orimlighet, dumhet och tokerier på löpande band utan att smöra på henne (vi skämtade ett gäng). Sådant kan få igång stiliga kvinnor.
Resultatet blev, fyra smällar på låret, ett nyp i knät och så tvångskramade hon mig fast jag protesterade när hon skulle gå hem. Hade jag gjort liknande, åt andra hållet, hade jag blivit arresterad.

Men, ändå, hon var okej, och vi var glada, och jag hade en trevlig kväll, vilket var precis vad jag behövde.
Mycket mer hände, och mycket annat under dagen, men det får räcka med rapport nu.

Om jag summerar, så har jag många vänner, både på dagar och kvällar. De andra nämner jag inte här. De kan hoppa i älva.

Tut!

/Multimats

 

 

 

2015, Appleprylar, Folkbildning, Förr, Fränt, Historia, Jordradion, Kultur, Mac, Macservice, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Vänner, Video

Musikvideo jag lirar i och dagen och så där (textblogg)

1 kommentar

Alltså. Jag börjar med videon. Hittade låten, som är en cover. Det är Steelay Dan som gjort den från början. Men vi körde in den när jag var med Bela i The Blue Pearls. Roffe, Pärm-Åke, Bela jag och trummisen. Bela mixade. Tror det var 90-tal detta. Plåtat av Kent utanför slottet. Det är jag som har skägg, ha-ha.
Så lattjade jag lite i kväll, och så här blev det. Jag använde en bild  endast och la ut, la upp. Kanske olagligt, men ring då, någon. Det är jag, och detta är mitt liv och min blogg. Digga:

Ska berätta en hemlis. Han den blonde med vit t-shirt, trummisen, som är till höger, bredvid Bela i mitten. Vi Photoshoppade honom. Han märkte ingenting när vi visade bilden. Vi ökade skrevet så det putade och minskade huvudet på honom, ha-ha-ha-h-ha-ha (detta garvar jag åt än idag, och får väl en snyting för om ni som läser här inte kan hålla det för er själva).
Den bjöd jag på. Man ska leva farligt.

Annars?

Tja, jag har fått lite mer råg i ryggen känns det som. Då jag ju är på väg mot total succé eller total misär så slår det hela till. Dvs, att det bara är att köra. Att man ska vara stolt över sig själv, sin förmåga, sin kunskap. Och om medelmåttor, samhället, bongo-Kurt inte hajar det, ska man aldrig-aldrig-aldrig ge avkall på vem man är. Man ska vara sig själv.

Det är min nya, icke-fega, drivkraft.

Toppen på Öppet Hus idag. Nytt folk, gammalt folk. Folk som var där kort, folk som var där hela tiden. Alla var nöjda och glada när de gick. Och det gör mig nöjd och glad också. Jösses vad MacLabbet behövs i Örebro, på NBV, på Jordgatan, i A-huset.
Ännu mer folk och jag behöver en assistent (gärna någon från The Swedish Bikini Team, he-he).
Jag jobbade en och en halv timma extra, sådant tryck var det. Och jag kan ju inte sluta när folk är intresserade av hur saker och ting fungerar, glada över att skapa med sina Apple-prylar. Jävlars att jag inte har procent från det där stora stygga företaget Apple, gaaaaaa!

Ja, äh, åt mat sedan, och nu törs jag inte skriva mer, för då blir det nog för långt för Kalix (Mats L) och om han blir förbannad, då vill jag inte vara i krokarna.

PS: Fick höra en grej under kvällen som kan få nämnda Kalix ovan att självantända, så det håller jag också för mig själv, då jag ju vet att han är en av de få stammisarna på min blogg här.

PPS: Tydligen lirar Jojje Wadenius på torsdag här i stan, han jag intervjuade för ett och halvt år sedan i Jordradion.
Här kan  man lyssna på det snacket med honom och mig: HÄR!

Tut!

/Mats

 

 

2015, Bild, Cykla, Drama, Folkbildning, Konstigt, Kultur, New York, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

1 kommentar

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

2015, Appleprylar, Drama, Film, Folkbildning, Fränt, Kultur, Mac, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Video

Att inte veta hur man ska skriva bloggen

Lämna en kommentar

Så här fungerar jag. Jag skriver rubriken på mitt inlägg innan jag skriver själva blogginlägget. Det är galet, men så är det. Ändrar aldrig. Har ett slags hum om något jag vill skriva sedan blir det som det blir.
Låter bokstäverna forsa från hjärnan ut i fingrarna. Oftast gör jag lite syftningsrättningar efter att jag just lagt ut bloggen. Men annars är den som det flöde det ska vara. Ibland missar jag någon bokstav så ”det” blir ”de” och då måste jag ändra, fylla i efteråt, för det fixar inte WordPress stavningkontroll. Ja, och hur fanken skulle ett program veta vad jag vill skriva? Nä, just det.

Torsdagar är en av mina vassaste i veckan. Då har jag att göra inom folkbildningens område.
Idag kom det nio (9!!!) nya personer till min klockan 13.00-cirkel om att hantera Maccen. Jösses. Det börjar hända grejer, verkligen. Vi hade några kul timmar. Det var bland annat folk som var musiker och diggade upplägget med Garageband, ljudkort, gitarr, förstärkare och allt det där jag håller på och finslipar ännu mer under söndagarna framöver. Men också de som var inne på att redigera digitalvideo. Polaren Johnny kom också med det där gänget. Supertrevligt.

Och så hade jag någon timmas rast, då jag drog hem och tryckte i mig råg-rut med ost och blåbärssoppa.
Så dags för ännu en ny kontakt. Ska köra en bloggkurs mot en annan stad, via det interaktiva, dvs över nätet. Tok-kul! Ha-ha.

Så Öppet Hus, Hon och hon  och hon och han och han och flera kom. Det här känns bra. Det jag håller på med börjar sprida sig, mer och mer, som det ska vara. Mun till mun, det är så man bygger en verksamhet. Ja, och också enda sättet att att PR-a vad jag/vi hålls med. Så, nöjda besökare, ger nya besökare. Bra för självförtroendet där.

Kom på en massa coola skills med Pages tillsammans med en kvinna, vi garvade bägge två åt hur fränt det var (hon är ny Mac-böna). Och jag gjorde nästan inget, det bara funkade som hon ville att det skulle vara. No more Word där inte, he-he.

Så efter sju raka timmar i MacLabbet så kunde jag låsa igen och larma på och gå ut i vintern.
Det är läskig snö nu. Precis på gränsen till att de ska ploga. Cyklar man så klistras det där upp på hjulen så att det blir toksegt och tungt att cykla. Man skulle ha blåslampa på framskärmen.

Gick ner på lokal och besökte bekanta. Det var trevligt, förutom att vissa människor får för sig att gå ut 20 stycken,  klä sig i frack och gå till samma lokal och så ta över ljudet totalt genom att sjunga sina jävla kör-student-vi är bäst-sånger. Jävla förorening. På riktigt.
Om jag vore betongborrare skulle jag köra igång maskinen och låta alla beundra vibrationerna och oljudet, vare sig de ville det eller inte, det är samma grej.
Folk som förorenar omgivningen, oombedda, kan dra åt helvete! Om ni nu gillar att dominera ljudet genom er sång, gå till er sånglokal.  Jag och andra har inte bett om er ljuddominans, hur jävla bra ni än sjunger. Pack!
Det räcker, apskaft! (Funderar på att vidta preventiva åtgärder för framtida egoister. En tuta kanske. Biltema, här kommer jag. En sådan där de har på fotbollsmatcher. Jeep, en sådan ska jag köpa.)

(Det är okej att sjunga ”Ja må han/hon leva” om någon fyller år. Men bara EN GÅNG!)

Folk har ingen klass. Så är det bara.

Nåväl. Är hemma. Det är syndig tid (anteckna, belackare). Men det gör inget. Kan lyssna på musik, se film, skapa. Natten är kreativitetens nav. För mig, inte för alla, men för mig. Respektera det.

I morgon, under fredagen, då ska jag och min kollega städa MacLabbet. Det är dags att göra riktigt fint.

Ja, vafanken, det här får räcka för nu. Mig bloggar. Audioboo har bangat ur. Då blir det text. Men jag tror det är nyttigt för min hjärna.

Rock on!

/Multimats

Äh, lite Supertramp då också (texten under, jävla bra text också, säger mycket):

Skärmavbild 2015-02-06 kl. 04.11.44

 

2015, Bild, Cykla, Drama, Konstigt, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

1 kommentar

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

https://youtu.be/OEJh2FFUUoU

/Mats

 

 

 

2015, Bild, Film, Folkbildning, Fränt, Kultur, Macservice, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Vänner, Video

Jää, jag skriver blogg idag igen.

2 kommentarer

Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.

matsunder-sjalvportratt

 

Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).

Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.

-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!

Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.

Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.

Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.

En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.

Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.

-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?

Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).

Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.

Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.

Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.

Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).

Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.

/@multimats

Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:

2015, Bild, Förr, Fränt, New York, Nutid, Örebro, Samhället, Världen

Måste blogga lite och med gammal bild och så

1 kommentar

Här pyntar jag stålar för denna blogg och så använder jag den inte. Det är ett bekymmer. Alldeles för få inlägg nu i januari. Orsaker finns. Måste hålla mig i cyberskinnet. Det gamla vanliga. Ni vet, ni som följt mig från ”furr”. De nosar upp.
Men.
Jag kan inte sluta vara mig själv. Kan inte censurera mig. Jag är jag. Jag är vuxen, jag är fanimej i en ålder jag skulle kunna vara farfars-far. Jag gör precis vad fanken jag vill, här, på min egen blogg. Blir galen av min självcensur, RIKTIGT arg.
Jag lägger ut en bild från förut, typ 2000, där jag står på ett tak med cigg och har frän bakgrund. Sådant piggar upp mig och skrämmer fjantarna (den är jättestor om man klickar på den några gånger):

jag-empirestatebuilding-tak 2

14 år sedan, och några månader. Då var man hott, också. Ha-ha.

Måste ta mig samman. Typ åka tåg till Kumla och ta in på stadshotellet där, utan distraktioner, en helg, och bara tänka ut hur jag ska försörja mig på ett bra sätt. Med allt det jag kan. För jag kan en massa. Men lever i Ankeborg.

(Det knakar i huvudet av mina tankar nu, hur jag ska formulera mig och så vidare, knak-knak).

Fingertoppskänsla, men en burdus sådan. Det är det jag kan åstadkomma.

Fick present av en besökare på Öppet Hus idag, igen. Massa godis, ett kort och en konstgjord ros (med katt, gaaaaa!). Jösses! Ingenting jag begär, det är genant på något sätt, men folk uppskattar det jag håller på med, och jag tackade naturligtvis henne. Jag vill visa det här. Vänta, ska lira en bild…:

FullSizeRender 14

Men, som sagt, det är timmar, som jag har nu. Måste snart ha timmar som är typ heltid. Det har ju redan gått ett år sedan Örebro Kommun tvingade sina medielärare att ta ut avgångsvederlag och säga upp sig. Alltså jag och ett gäng till, efter typ 20 år. Svin.

Jag kör på som om alla dagar är de sista, som om det ordnar sig. Vafan ska man göra? Gräva ner sig? Nä, inte jag.
Jag kör på, gasen i botten, så länge det går.
Och det är en enorm njutning att hjälpa folk med saker som jag kan. Verkligen. Men det är ändå Bambi-läge för mig (is, ostadigt, halt, äh, fatta).

Visst fanken får man lägga upp bilder som ovan, utan att man anses skryta? Jag gör det. Fuck, jävla jantelag (vad det nu är, detta uttjatade begrepp).

Det räcker inte med att vara en ”jättebra lärare” i Örebro 2015. Man måste kunna försörja sig också.

Så, den där trippen till Kumla (för att där känner jag ingen och kan inte bli distraherad) lockar mig mer och mer. Bara sitta på ett hotellrum och glo ut mot järnvägsspåret, se tågen forsa fram mot Hallsberg och så få snilleblixt på snilleblixt. Checka ut, ta tåget till Örebro södra station (12 minuter) och segrande garva på perrongen. Innan miljonerna börjar trilla in pga av min genialitet.
Så får det bli.

Örebro just nu är någon jävla skidtävling i regnet, och Hindermässa i samma regn. Bägge har jag inget som helst intresse av, tråkigt nog.

Ja, äh, det får räcka för just nu. Sorry, bloggen, att jag mjäkat. Min ambition är att sluta mjäka och rapportera varje dag. Skäms på mig. Jag kommer att ta mig. Bli bättre.

Rocka rolla!

/Mats

 

 

2015, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter

Ligger lite lågt och fegar på bloggen

4 kommentarer

Alltså. Så här. Jussom.
Ibland tar man ett litet steg tillbaka, för att sedan smacka på med all kraft framåt. Som i dans. Så är det för mig nu.
Och jag väntar. Softar. Det får ta sin tid.
Pga händelser utanför min kontroll så ligger jag lite lågt med att berätta om mitt liv, som ju är meningen med denna blogg.
Att jag sedan fått kritik för mina ljudbloggar är en annan sak. Få orkade lyssna, ville ha text. Sådana däringa ljudbloggar kunde jag ju lira in utan tvekan. Men att skriva, det är en annan sak fast då är det långsammare mellan hjärna och fingrar eftersom, eller pga, trots att jag är en jäkel på att skriva maskin.
Jag kan helt enkelt inte vara riktigt ärlig för tillfället, därför känns det som att jag inte kan köra rätt av här, som jag vill, här på min egen jävla blogg.
Men jag återkommer, kanske i morgon, kanske om några dagar, och börjar köra här, rått, fränt, och utan någon som helst feghet. Som jag ska.

Jepp, nu vet ni. Tut!

/Mats

 

2015, Film, Förr, Fränt, Hån, Historia, Humor, Konstigt, Mac, Örebro, Politik, Samhället, Video

13 sekunder när jag var på TVn 2003 och flosklade

2 kommentarer

En gång i tiden, typ februari 2003 då jag jobbade på Örebro kommun, på Rudbeck, det första MacLabbet, blev jag intervjuad av Tvärsnytt, dvs SVT:s regionala nyheter. Jag tycker jag var duktig de här sekunderna  (typ 13 sådana). Flosklermästare de lux. Är fanimej en politiker, säger allt och inget egentligen. Ja, vafan menar jag egentligen? Ha-ha, ingen aning. Men det var vad som förväntades av mig, att uppträda så, så jag var lydig.  Avfilmat från tjock-TVn jag hade då: