Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.
Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).
Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.
-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!
Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.
Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.
Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.
En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.
Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.
-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?
Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).
Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.
Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.
Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.
Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).
Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.
/@multimats
Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:
Det finns både likheter och olikheter mellan Badger’s drift och Baron’s drift, men jag uppskattar bägge.
Jag med. Min kändisfaktor är för låg, det ligger mig i fatet.