Kategoriarkiv: Macservice

Blogg: Höll på att göra på mig, bara för att jag inte kunde gå på muggen med mera

Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?

Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.

-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?

-Va? Blev det fel, ursäkta!

-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.

-Vi förstår, det är lugnt!

Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!

De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.

-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?

-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!

Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.

Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.

Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.

-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!

-Men gå ner till tvättstugan!

-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!

-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!

-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!

Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.

Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.

Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.

Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.

-Vi är klara nu?

-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.

-Nu kan du jungfru-skita på din tron!

-Lita på det! Ha-ha!

Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.

Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.

Äntligen.

Man behöver bra grejer i tillvaron.

På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.

Sedan kunde annat vara bättre.

Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).

arvsfonden

De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.

Sedan cyklade jag hem och lagade mat.

Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.

-Ni måste komma!

-Okej, vi kommer!

Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:

stripklubborebro

Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?

Kom hem och betalade de återstående räkningarna.

Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.

Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!

/Mats

PS

Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.

 

Första april blev ny dag (blogg)

Nu när jag börjar skriva här hemma så lyssnar jag på Gary Moore och Still Got The Blues. Vilken jävla bra låt. Jävlars vad den bränner ännu. Tack Gary, det gjorde du bra när du levde! Jävla döden!!!

I mitt nya tillstånd, min nya skepnad som frifräsare (nej, jag har inte gjort slut med någon brud jag inte har haft) så tog jag mig framåt kvällen mot Biskops, där jag har många polare. Träffade ett gäng där, och det var mycket trevligt.
En vän var i extas för han drack de sista dropparna någonsin av en whiskey (sådant fattar ju inte jag), alltså finsmakar-köret. Två centiliter och så var det slut för evigt. Jag plåtade. Det hette… vänta… Port Ellen Old Bothwell. Så jag tog en närbild (klicka den för större variant).

viktigwhiskey

Det är alltid kul med folk. Men själv har jag annat för mig. Ska snart sjösätta mitt nya projekt, så jag hastade hemåt. Tänker mig att tillbringa natten med att göra prylar ännu snyggare och ännu mer effektiva igen.

När jag cyklat fram till Våghustorget var jag tvungen att ta den här, som jag kallar det, Draculabilden (kan också klickas):

kramaren150402

Så där ser det ut där jag bor. Det är mäktigt. Riktigt mäktigt.

Men nu ska jag djupdyka i mitt projekt, med den här websidan som ska vara navet i min test. Funkar det så funkar det, funkar det inte, så , ja, då är det så. Tut.

/Eder Mats

Musikvideo jag lirar i och dagen och så där (textblogg)

Alltså. Jag börjar med videon. Hittade låten, som är en cover. Det är Steelay Dan som gjort den från början. Men vi körde in den när jag var med Bela i The Blue Pearls. Roffe, Pärm-Åke, Bela jag och trummisen. Bela mixade. Tror det var 90-tal detta. Plåtat av Kent utanför slottet. Det är jag som har skägg, ha-ha.
Så lattjade jag lite i kväll, och så här blev det. Jag använde en bild  endast och la ut, la upp. Kanske olagligt, men ring då, någon. Det är jag, och detta är mitt liv och min blogg. Digga:

Ska berätta en hemlis. Han den blonde med vit t-shirt, trummisen, som är till höger, bredvid Bela i mitten. Vi Photoshoppade honom. Han märkte ingenting när vi visade bilden. Vi ökade skrevet så det putade och minskade huvudet på honom, ha-ha-ha-h-ha-ha (detta garvar jag åt än idag, och får väl en snyting för om ni som läser här inte kan hålla det för er själva).
Den bjöd jag på. Man ska leva farligt.

Annars?

Tja, jag har fått lite mer råg i ryggen känns det som. Då jag ju är på väg mot total succé eller total misär så slår det hela till. Dvs, att det bara är att köra. Att man ska vara stolt över sig själv, sin förmåga, sin kunskap. Och om medelmåttor, samhället, bongo-Kurt inte hajar det, ska man aldrig-aldrig-aldrig ge avkall på vem man är. Man ska vara sig själv.

Det är min nya, icke-fega, drivkraft.

Toppen på Öppet Hus idag. Nytt folk, gammalt folk. Folk som var där kort, folk som var där hela tiden. Alla var nöjda och glada när de gick. Och det gör mig nöjd och glad också. Jösses vad MacLabbet behövs i Örebro, på NBV, på Jordgatan, i A-huset.
Ännu mer folk och jag behöver en assistent (gärna någon från The Swedish Bikini Team, he-he).
Jag jobbade en och en halv timma extra, sådant tryck var det. Och jag kan ju inte sluta när folk är intresserade av hur saker och ting fungerar, glada över att skapa med sina Apple-prylar. Jävlars att jag inte har procent från det där stora stygga företaget Apple, gaaaaaa!

Ja, äh, åt mat sedan, och nu törs jag inte skriva mer, för då blir det nog för långt för Kalix (Mats L) och om han blir förbannad, då vill jag inte vara i krokarna.

PS: Fick höra en grej under kvällen som kan få nämnda Kalix ovan att självantända, så det håller jag också för mig själv, då jag ju vet att han är en av de få stammisarna på min blogg här.

PPS: Tydligen lirar Jojje Wadenius på torsdag här i stan, han jag intervjuade för ett och halvt år sedan i Jordradion.
Här kan  man lyssna på det snacket med honom och mig: HÄR!

Tut!

/Mats

 

 

Jää, jag skriver blogg idag igen.

Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.

matsunder-sjalvportratt

 

Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).

Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.

-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!

Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.

Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.

Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.

En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.

Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.

-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?

Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).

Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.

Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.

Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.

Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).

Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.

/@multimats

Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:

En natt mot fredagen, lite text och bildrapport

Känner mig skrivarsugen. Och, som en unge i trotsåldern, vill jag inte bara gå och lägga mig. Natten är dagens mor och allt det där. Det är nu sådana som jag är på verklig topp. Mörkret, tystnaden, lugnet. Fantastiskt.

Idag har jag garvat lite åt mig själv. Vilken förmån jag har. Jag känner folk från tamejfan hela jordklotet. Och vi har det trevligt och garvar och diskuterar (och så skapar de grejer på dataapparaterna).
Fatta, idag garvade jag, och skapade, med folk från Bosnien, Mongoliet, Ryssland (Tjetjenien egentligen), Somalia, Tyskland och en från Örebro, ha-ha-ha.
Alla är lika knasiga som jag, garvar åt samma prylar. Fatta när jag måste, med HÖG röst och auktoritet, säga åt två rysktalande att DET ÄR SÅ HÄR DET FUNGERAR, fast de vill att det ska fungera på annat sätt med Google, ha-ha-ha. Och de är med på noterna, ger sig till slut, och hajar att jag fanimej vet bättre, ha-ha.
Det är en gåva att få köra Öppet Hus och cirklar. Det är det.
Ville bara säga det.

En fd elev till mig, Mattias, gjorde en pryl i det fria (gratis) ritprogrammet Blender som han la ut i kväll.  Jag lägger ut den här. Han har hållit på många år med det programmet. Jag har inte lärt honom något om hur man gör för det kan jag inte, men han har varit tokintresserad sedan jag var hans klassföreståndare. Fatta hur duktig han blivit. Jag blir glad. Steve Jobs. (Nu snor jag den utan tillstånd, he-he, klicka blir den större och man ser arbetet, woff!):

Mattiaslind-blender-2015

Vet inte hur man toppar detta. Kommer bara att tänka på Bob Marley (och jag är ändå bluesare i botten). Längst fram i den gamla fabriksbyggnaden i Paris där 1977.  Där stod jag nog, ha-ha. Kommer ihåg den blåa kostymen, rullarna i frillan, brudarna till höger (1 minut):

Fast, nä, det där var nog inte samma ställe. Minns inga TV-kameror, det var mer slummigt, äh, det var i samma veva då i ”jallafall”.

Ja, och i morgon, fredag, så har jag en träff halv tio, må jag komma upp, det måste jag (inte med någon brud eller så, men ett möte då). Viktiga grejer, för mig.

Rocka rolla!

/Monko-Bill

En torsdag-fredagsrapport (blogg)

Körde vårens sista Workshop under torsdagskvällen. Ni vet det där stället man kan komma på och lära sig allt man behöver veta om ”molnet”, twitter, fejan, bloggar, och sin Mac, iPhone eller iPad. Där. Gratis. Komma när man vill, gå när man vill. Den workshoppen.

Fick ett härligt ”napp” igen. Jag gillar de här bäst. När någon vuxen kommer och är ängslig, har en fin ny bärbar Mac men fattar noll hur saker och ting fungerar efter att ha blivit smackad med PC i hela yrkeslivet.
När jag sedan visar, uppdaterar, förklarar och det spända ansiktsuttrycket övergår i ett leende, ett mys. Då är det njutning för mig.

Jag gillar att visa folk, ung som gammal hur saker och ting fungerar. Och när jag får göra det, så känns det finemangt.

Ur detta idag kom det också andra bra grejer, men det får vi se senare. Det är ju så att vad jag kan, det behöver många. Jag håller tummarna.
Körde en halvtimma över tiden, min elev behövde extra hjälp där.

Sedan drog jag hem (via ICA).
Köpte ABBAS fiskbullar i hummersås. Lagade till det hemma, med potatis. Men det luktade URBAN!!!! Det var något fel på skiten . Har aldrig hänt förut.
Så jag åt inte, fast jag var så jävla hungrig. Jag hällde tallriken i durkslaget, plockade bort fiskbullarna, sköljde potatisen hårt med vatten i diskhon, satte in en bit torsk i ”bull-TVn” och åt det tillsammans istället. Jag räddade mig själv. En fy fan-måltid blev en god sådan i alla fall. Tack och lov för lukt och smaksinne. Annars hade det väl varit kört. VILKEN  JÄVLA VIDRIG DOFT DET VAR PÅ FISKBULLARNA!!!!

Kollade så fotboll. Äntligen en sport som gick på SVT, och i HD. Jag skiter väl i fotboll, men det är underbart att slippa mongålojd reklam gjord av curlade 23-åringar. Därför fick det gå (jag betalar licens). Och, det ska jag erkänna, att se detta live, i skärpa, med min nya TV var kanon. Äntligen kunde man se pucken, eller bollen, och siffrorna på tröjor och grässtrån, och alla filmningar och allt fusk. Kanon.

Så, tog jag min tur ner till Biskops igen, som så ofta. Behöver käfta med polare. Nej, jag vill inte umgås med bongos, som också finns. Klarade mig från det i kväll.
En av bartenderkvinnorna hade bajsbrunt nagellack.

-Får jag plåta?

-Visst!

Och så plåtade jag. Brunt? Kom igen nu, va??? Ha-ha!

image

 

Och så stängde de och jag ville inte dra till obskyrare krogar, så jag jag cyklade hem, där jag skriver det här. Och undrar över sakers tillstånd. Undrar bland annat över när jag får mitt nya körkort. Borde jag få att hämta ut på ICA i morgon. Det är en ny värld.

Så.

 

 

Tisdag, natt mot onsdag, utan steroider mm

Okej. Så här.
Jag ska beskriva vad jag gjorde idag, i detta ämne. Hajar du inte som läser detta just nu vad jag snackar om, så är det bara att scrolla neråt, tre-två-en dag av inlägg, så hajar du vad allt handlar om. Som ett tips bara.

För att få lite action så lägger jag ut den här bilden av herr de Geer, Tårtans skapare, konstnär, och en lirare som på sin tid (60-70-tal) ville skapa lite känsla av upprördhet, he-he. (Tror det är en litografi, och att en sådan, äkta, såldes för en massa spänn för ett tag sedan på Bukowskis (kolla denna länk), men skit samma, den är snygg, och provokativ, funkar här). Och, ja, jag tycker den är snygg och håller nog med också, än i dag. Nationalism är ruggiga grejer. Och, jag är vilsen och arg.

6962508_fullsize

 

Fick kontakt med sjukvården idag igen, ville ha bokslut. Pratade i telefon med en som vanligt stressad svenne-sjuksköterska. Det fanns ingen tid att förstå mig, förklara för mig, som vanligt. Precis som det inte fanns tid när jag tvingade mig till vård för en vecka sedan.
Jag ville berätta om hur jag upplevt det här med att ta de här kemikalierna som nu var slut. Så det gjorde jag. Att massa grejer blivit bättre, som jag inte trott skulle bli bättre, osv.
Men den stora frågan var denna, vad jag ville veta: NU NÄR JAG ÄTIT SLUT PÅ STEROIDERNA,  KOMMER KROPPEN ATT FORTSÄTTA MÅ SÅ HÄR JÄVLA FINT ELLER GÅR JAG TILLBAKA OCH BLIR FY FAN IGEN?

Naturligtvis visste hon inte. Jag berättade om de goa effekter jag fått, och det var ju bra, tyckte hon. Sedan började hon gagga om att det ju snart är semester och svårt att få tag i läkare och ….
Det enda jag ville/vill är att ha någon att prata med, som kan de här grejerna, som kan berätta vad jag har att vänta. Är allt fixat nu? Eller vad händer när jag inte äter gifterna längre, som känns så bra för mig? Och, ingen vet ju vad det var jag drabbats av.

Jag fick ”plåster”, som fungerade, men fanimej ingen förklaring till de där jävla utslagen, alltså det jag åt i veckan.
Jag var själv igen. Det var jag och hela jävla världen (håller mer och mer med om bilden ovan, KUKEN!!!)

Hjälpte en flicka som heter Kristin med WordPress på NBV, MacSalen, där i A-huset.
Gick och handlade efteråt när det var slut. Kände mig helt matt. Var inte alls så pigg som jag varit de senaste dagarna. Var det abstinens? Eller var jag tillbaka i mitt kassa läge innan Kortison/Steroid-behandlingen?
Fanken, FANKEN!!!! Vem ska man fråga, vem vet?

Så. Det är på detta vis jag känner mig nu. Hur blir det i morgon? Och vad är det för jävla sjukvård vi har? Man kommer inte fram på telefon, och man kan inte gå dit. Man måste vara jävla på för att få kontakt, via bakvägar, i övrigt är man sig själv, endast. Naturligtvis ingen personlig kontakt med någon som kan prylen.

Och, ja, jag är skraj för att jag inte ska fortsätta må så bra som jag gjort till och med måndagen. För idag var jag inte på topp, om man säger så.
Nu vet ni, ni som läser min blogg.

 

 

 

Fredagens Kumlavisit

Åkte ju till Kumla under fredagen. Elise och Fredrik behövde lite hjälp med en äldre Mac. Och jag ryckte ut (svårt när man gillar att åka fetbåge som jag gör, haha). Gillar sånt, och gillar dem. Trevliga rackare, småbarnsföräldrar, bless them, hehe.
(Kollar man min twitter, @multimats, ovan, så kan man både se dem röra sig och höra dem säga hej.
Scrolla ner lite där och håll utkik efter ordet Kumla).

20130706-071523.jpg