Kategoriarkiv: Drama

Hittade bild där Bagari diskar hos mig (1900-tal)

Hittade en bild med Bagari från slutet av 1900-talet, där han med långt vågigt hår gör en ”Justin Bieber” och ser väl ut som en aningslös tjejidol, när han diskar hemma hos mig. Jo, jag känner igen köket, och prylarna där.
baggo-diskar

Träffade för övrigt Baggo i kväll. Vi hade det trevligt.
Sedan då? Ja, webradio gjorde jag, nej, jag åkte inte båge, ja, idioter dras som flugor till mig, osv. Alltså som vanligt.
Det rapporterar jag till dig, bloggen, nu i kväll.
Och, som jag sa på ljudbloggen igår, pyntade jag bloggen för ett år igen. Tjong! Pröjs, stålar.

Baggo ringde nu i skrivande stund, han hade tappat sina nycklar under hemfärden, eller före, eller efter, eller under kvällen, letar. Sådant är inte kul. Men jag liverapporterar detta här nu. Tack och lov har han en kvinna hemma som kan låsa upp åt honom när han kommer hem. Att tappa nycklar är ingen rolig historia.

Annars känner jag mig matt på att blogga för tillfället. Jag värmer lite käk och kollar Netflix och slösar tid med det istället.

Hittar bilder från WTC när de rasade, ramlade på cykeln, samt lite annat (blogg)

Hej, min egen blogg! Hur är läget? Okej, då kör jag.

Jag kör ju arkeologi i mina filer, samt försöker leva ett vanligt slags liv bland konstigheter och fullständiga normaliteter.

Idag tog jag en cykeltur. Gör det av motionssyfte och för att fundera. I en sväng så gick det plötsligt åt helvete.
Mitt rörlås, som jag har på styret när det inte låser cykeln för alla jävla cykeltjuvar, som jag HATAR (ni ska få, ni ska få…) trasslade plötsligt in sig med en stabil del av min cykel och det gick käpprätt åt skogen. Det var omöjligt att styra åt höger eller vänster. Försökte bromsa, men det tog inte, studsade med skorna på marken, det hjälpte inte. Plötsligt var jag i en olycka.

I de där sekunderna jag flög hann jag tänka en massa. Om blod, brutna ben, förstörda glasögon och ännu värre.
Som i slow-motion så närmade jag mig slutet, trottoaren och häcken där bakom. Cykeln gav upp och vek sig, jag for som en projektil mot asfalten.  Högra knät i trottoaren först, sedan högra armbågen, axeln och så, efter den smacken for jag med ryggen mot marken och huvudet före rätt in i en häck. SMACK!

Grenarna slog mig i huvudet och jag var helt klar med att det här, det hade gått åt helvetet totalt, innan jag stannade.
Men.
Liggande där på rygg så tänkte jag, att jag fortfarande var vid medvetande. Jag reste mig upp, och det gjorde ont. Var säker på att benflisor skulle sticka ut från jeansen, att jag hade en kvist in i huvudet, in i hjärnan, att det bara var en tidsfråga innan jag skulle svimma.

En bil stannade och föraren tittade på mig, han hade sett allt. En cykel, med en cyklist som i full rulle hade bombat trottoar och häck. Han såg helt chockad ut (ungefär som jag kände mig). Jag vinkade åt honom att jag var okej och tog upp cykeln, som var hel, kollade kläderna, som var hela, kände i huvudet efter hål (hittade inget) och cyklade vidare ner mot stan. Det gjorde ont. Som fy fanken!!!

Nu, i skrivande stund, gör det bara ont i knät. Jag har inte tagit av mig brallorna än för att kolla hur det ser ut. Det partyt tänkte jag ha senare i natt…

Så, plötsligt kan allt hända. Bara att tänka på det. Plötsligt så vinner man på triss, eller går åt helvete i en larvig olycka man inte tänkt sig.

Sent under kvällen var jag sedan på Biskops. Orkar inte redogöra för konstigheterna där (allt var inte lurigt, mycket trevligt också), men två grejer var så luriga så jag var tvungen att gå ut och få luft, och sitta själv, utan polare ett tag.
Nä, vill inte ens skriva vad som hände. Det ska glömmas bort. Folk är så jävla luriga, och jag reagerade rätt hårt, bägge gångerna. Ni som känner mig får fråga live. Då svarar jag, men jag skriver inget här. Det får komma i min roman ”Att vara mig”. Hm, bra namn, det ska jag använda.

I mitt letande efter bilder och cyberspår från förr, från min hårddisk kom jag idag till den nionde september tvåtusenett. Ni vet då de där två tornen rasade i New York.
Ett par veckor tidigare hade jag ju varit där. Nu var jag uppe i MacLabbet på Rudbecksskolan. Körde multimediaundervisning (sådant som Björklund och lokala skolpolitiker inte hajar numera). Alltså för 13 år sedan, drygt.
Plötsligt gick internet ner. Den sega linan som kommunen hade gjorde att jag inte kom åt Aftonbladet, Expressen eller DN:s web. Vafanken?
Jag kollade runt lite på andra ställen, och så fick jag veta att ett litet plan, antagligen ett sportplan störtat i WTC.
Jag, som då var enormt New York-nostalgisk, ville verkligen dit igen, ännu en gång, hade ett par länkar till webkameror. (På den tiden sådana där som uppdaterade sig en gång var tionde sekund, eller en gång i minuten). Kollade in en sådan. Såg det här först (bilderna är klickbara och kan i vissa fall bli större då):

World Trade brinner

 

Okej, lite gul rök ur ett av skraporna, okej.

Sedan hade jag en annan adress sparad, så jag kollade webkameran därifrån också:

World trade2

Oj, här såg man ju verkligen att det rökte. Visade det för mina elever som blev mycket intresserade. Skumma prylar därborta.

Sedan säger en av min elever, efter en stund:

-Kolla, ena huset syns inte längre, det är borta!

-Äh, sluta, det måste ju vara något fel med kameran eller röken!

Jag tog skärmbilder här är den andra:

worldtrade-kolappasade

Vi undrade länge över det där. Varför såg man inte den där skrapan längre?
Och här ska vi minnas, i min historia, att det var ingen live-TV eller något. Knappt i staterna hade de fattat vad som hänt.

Lektionen tog slut. Jag stannade ett tag, fattade ett och annat. Stängde, låste, gick ut på stan i ett ärende. Kom ihåg att när jag gick där på Drottninggatan, så visste jag så jävla mycket mer än de andra som gick där. För det här var i internets barndom, och inga hade smartphones, och jag visste att det här var stort, och det skulle de se på nyheterna när de kom hem, folk, på stan.

Sedan var jag rädd för vad amerikanarna skulle göra.

Japp. En redig blogg, va?

Tjong! (Man får skriva kommentarer här, mitt bränsle, som lägger ut mig själv så pass, men, man behöver inte).

Blue Pearls musik och sportdårars våld, dock ej samtidigt (textblogg)

Watch-Out

För ett gäng år sedan lirade jag med The Blue Pearls en massa år. Det var jag på bas, och så Bela på gura förstås, Per-Åke på sång, Roffe på klaviatur, och lite olika batterister.
Bilden ovan togs på parkeringen till ett stort köpcentrum vid Vivalla, om jag inte minns fel. Min kamera, mina anvisningar.

-Se lite förvånad, gärna äcklad ut och titta på mig, Bela!

Och så gjorde jag allt för att se stöddig ut för fotografen. Det funkade fint. Så ska en rockbild se ut.

Och varför inte lägga ut låten, vars namn står däruppe, som jag hittade nyss på disken, precis som bilden, Watch Out, en Fleetwood Mac-låt på den tiden de var engelsmän och Peter Green var med. Det var den tidens musik vi gillade, 60-tal. (Hoppas jag frågat Bela om det är okej att lägga ut.. Äh, det gillar han nog ändå, ha-ha). Klicka igång bara. (I vissa webläsare kan man behöva klicka två gånger, lurigt nog, på play-triangeln).

Watch_Out     

Fanken, är lite sugen på att lira bas igen. Men, som vanligt, då bara med Bela eller Bagari, och gärna samtidigt. Jaja.

Annars, om man ska återgå till rubriken, så var det saftigt på stan i kväll. Massa dårar som slogs, fotbollsnissar. Tydligen hade ett Stockholmlag varit här och spöat Örebros fotbollslag. Okej. Då är det väl så det är?
Nä, inte fanken. Det var blåljus, batonger, poliser, väktare, supportrar, slagsmål, talkörer och fy fan hela sena kvällen in i natten och morgonen.
Vad är det med folk? Ja, många behöver en borrning i skallen, tamejfan. Och så fyller man på med selleri, det måste göra vissa bättre i humöret.

Jag tycker det är olustigt som fanken med allt detta förbannade våld. I sportens namn, till och med. Fast, kanske inte så konstigt, med de stora svenska sportstjärnorna som inte ens röstar i EU-valet.  Fina förebilder för att vara aningslös, att bara inte låtsas om.
Nä, ett jävla skit är det. Och det står jag för. Jag, och alla som vill, ska kunna gå på gatorna vid vilken tid som helst utan att behöva vara oroliga för att dras in i skit. Så är det bara. Tamejfan!

Hade dock under dagen ett intressant och givande samtal med polaren Stefan. Najs.
Och, jag körde ju Jordradion. Det var jag och Vera och Bluespolisen. Länk ovan, där det står podcast, om ni eller du, som kollar här orkar med mera mig, ha-ha.

Rock on, nu är det lördag. Antagligen kommer minigolfspelare att löpa amok idag.

Tut!

New York 2001 och annat, kanske

Jag styrs ju av två saker på den här bloggen. För det första att lägga ut något varje dygn, vilket jag nu sedan någon månad bestämt mig för stenhårt. För det andra, att vädra gamla bilder och filmer och musik och händelser.
Okej. Här är en bild på mig, oklart vem fanken som tog den, jag gick ju själv där i Chelsea, i midtown Manhattan den där gräsligt varma julidagen 2001. Men man ser min spända mage, just dragit i mig pizza, och biran är ju inte heller dålig därborta.
Visst ser det fint ut. Grönt, lugnt och skönt, som Örebro, och i bakgrunden Empire State Building, som ur en turistbroschyr, ha-ha. (Bilden är klickbar och kan göras större för eder njutnings skull, eller avundsjuka. Jag gillar bägge alternativen).

jag-och-es-building,-29e-gatan

Alltså, som mig, så måste man jussom digga tidigare grejer man gjort, det håller en upprätt. Det är därför man plåtar. Man plåtar fanimej inte skit för att ha att minnas. Ha-ha, jag gjorde ditt och datt. Det funkar. Den gråa verkligheten tillåter detta. Och, som sagt, här gör jag ju som jag vill.
Har förresten alltid hatat kepa, men här var det fanimej nödvändigt.

Idag såsade jag bort hela dagen som vanligt. Sedan tog jag mig ut på en cykeltur, vid 18.00, ut, mot norr, och en massa jävla natur och till Naturens hus. Det är restaurang och fik och pub. Han ägarn var som vanligt trevlig och berättade att nästa onsdag och torsdag är det ett grekiskt band som lirar där. Det låter nästan intressant. Satt hurusom med mitt dyra kaffe och lät tiden gå, fantastiska kvinnor gick förbi vilket störde lite,  och filosoferade där i grönskan, vid den konstgjorda sjön, där ett par änder slogs om en ändböna.

I morgon (idag då) fredag kör jag Jordradion igen, själv. Med förhoppningsvis några av medarbetarna, men inte med min bisittare Göran, ja, jag är hans bisittare också, men ni hajar vad jag menar. Länk ovan här på sidan.
Funderar starkt på att DESSUTOM börja köra en egen webradioshow hemifrån, någon kväll i veckan. Utan gränser, he-he. Vi får se, ska lura på det. Det blir i så fall grejer. Varför? Tja, för att jag kan. Måste kolla ett par prylar först, och införskaffa lite teknik, men inte så mycket. Det ska hållas enkelt.
Okej, det här är visserligen bara tankar i natten, men kan bli, kan bli…

Drog naturligtvis ner till Biskopen i sena timman. Men det var en stor besvikelse. Kändes som vindar från 00-talet. Fönster öppna så alla frös av draget. Det var bara sju grader ute och det stormade därinne, (utom för de som jobbade, de slet hårt med massa folk och hade extra tröjor på sig, hmmm…).
Sedan, för första gången sedan ovan nämnda decennium var det stress bland personalen. Underlägg rök, lampor släcktes, det blev otrevligt innan ens stängtiden kom klockan 01.00. En slags missuppfattning mellan när man tar sista beställningen och när det stängs.
Oerhört jävla irriterande. Folk, och JAG, lägger flis där!!! Då ska det inte sunkas och tas bort underlägg och torkas bord innan folk är klara, innan det är stängt!
Ja, jag tjurade ner mig hårt där. Trodde den där jävla biten var borta för länge sedan. Respekt för fanken (och nu säger jag inget mer om den saken, och det gäller inte alla och bla-bla, men så var det i kväll).

Ja, så cyklade jag hem i kylan. Och nu har jag gnällt, lagt upp bild, beskrivit min dag. Här i min egen lilla gosiga blogg.
Och för varje dag så känner jag två saker mer och mer:

1. Jag jobbar inte på kommunen längre och är därför helt fri.

2. Snart törs jag också uttrycka mig helt fritt. Jag är på god väg, men ännu lite för feg för att begripa vilken jävla frihet jag har just nu i mitt liv.

Tuuuuut!

 

Denna onsdag, med bakgrundsljud till bloggen

Krogsorl     

Bara att slå på ljudet ovan, klicka två gånger på trekanten/pilen till vänster i spelaren. Det är två minuter. Längre tid tar det nog inte att läsa den här texten ändå. Vill att man ska få lite miljöfeeling av mina blogginlägg. Tryck nu, läs vidare sedan.

Dagen.
Sov. Vaknade. Sket i allt, som vanligt. Fixade kaffe. Kollade TV-skit.
Det blåste ute, snålkallt, ingen lust att ta cykeltur. Så jag avstod. Jag är en förutsägbar människa.
Tog dock cykeln för att handla. Gör det ju numera då nyckeln fastnade i låset på bakdörren för några månader sedan och det är en omväg runt kvarteret.
Blev hånad av vakten jag känner, som bor ovanför mig när jag kom med min bajk, som stod där och tjuvrökte utanför ICA, vilket jag hånade innan han öppnade käften.

-Cyklar du till affären?

-Kan du ge dig fanken på, aldrig att min nyckel ska fastna i låset igen!

Då berättade han att det finns en kod, och att han haft samma problem. Vad var koden då, för att komma in? Så fick jag den. Det var 8647! Underbart, nu kan jag ta den gamla vägen igen. Jag är happy!

Köpte färs, naturfärs. De stackars kossorna hade väl fått vara ute en dag eller så. Dyrt.
Drog hem, lagade min favvopasta med min superköttfärssås. Gjorde allt rätt, men när jag skulle äta, så smakade det as. Som vanligt, ICA begravde kadaver som köttfärs. FAN-FAN-FAN! Lurad igen.
Åt inget. Brassade på makaroner istället, Bara makaroner. Och åt det. Dagens enda mat. Men hellre det än magsjukdom. Fy fan, ICA!!!
(Funderar på, att om jag orkar, smeta in deras butik med min köttfärssås, är så jävla trött på att bli lurad av den där butiken!!!!)

Tyvärr är jag uppfostrad, och har moral, vilket jag önskar att jag inte hade ibland, som nu.

Det blev bra film på TV. Men jag ville ju ner, som vanligt, för att umgås med människor. Behöver det. Förstå det, man behöver det när man lever själv.
Men det var ingen vanlig onsdag. Det var idioternas afton. MASSA jävla folk som trängdes, tjattrade, tog plats, ingen jag kände igen.
Jag tråktwittrade om detta rätt hårt. Se här, nerifrån och upp:

twitturstjosaneeee

Men till slut fick jag plats i baren och kunde kommunicera med mina polare som jobbar där och en och annan som jag kände, som var ”civila”.
Snackade med Vesna och många andra. Det blev en bra kväll till slut.
Fast då hade ju det här störande packet dragit.
Jag vill ju bara sitt och tänka bland folk. Och det är därför jag spelade in de här två minutrarna överst. Min tanke var denna. Att jag inte behöver gå ner till Biskops framöver, jag kan köra det där vedervärdiga ljudet i hörlurar, på en loop, och sitta hemma och vara totalt fri, ha-ha.

Rock on, bjatches!

27:e maj och jag bara tänker, och lägger ut från förr (blogg)

Den här lilla rullen, som jag lirade in strax för milleniumskiftet, måste ha varit på 90-talet, är väl rar? Nästan 40 sekunder där jag sitter på mitt kontor på MacLabbet på Rudbecksskolan och bara njuter av de möjligheter nätet ger. Möjligheter som Örebro kommun, politiker med hönsskit i skallen, chefer med samma syndrom eller skolan som helhet totalt sket i. Men inte jag. Kvaliteten är den det var då, om man skulle lägga ut på nätet för folk att kolla med sina sunkna modem som gällde på den tiden. Men det funkade då, och det funkar nu.

Kära cybern. Sedan 80-talet har jag försökt här i Närke. Vara först med det senaste. Men det har inte varit lätt. Och på vägen har jag, och andra, trampat på ömma tår.
Men jag är nöjd ändå. Många fd elever är mina vänner även numera, fast de är mellan 20 och snart 40. DET GILLAR JAG. Och det det är ett betyg åt mig och andra som jag njuter av.
Skitskallarna (inte elever nu, utan de där som var emot) är glömda, även för mig numera.

bergmanbesok

Ovan, jag på Fårö. Kanske 2005, osäker på året. Utanför där Ingmar Bergman bodde. Ja, han levde då. Längre fram ser man Sterge på sin bajk. Vi hade åkt till Gotland och sedan hade den lömska Sterge lurat ur en fiskare på Gotland var Bergman bodde. Så vi drog dit (oklart varför).
Men med alla förbudsskyltar som han satt upp, vilket vanhelgade allemansrätten så blev vi lite tykna.
Så jag slog en drill på hans brevlåda. Även om jag respekterar och beundrar honom som filmskapare och regissör. Fanken, jag var frän, där också, haha.

Äh, får räcka för i natt. Tut! Och KOMMENTERA GÄRNA! Så jag vet att ni finns, att någon läser min tjejiga blogg.

 

Tre bilder från förr inklusive kommentarer (blogg)

Ni vet ju, ni som smyger här på min blogg, att jag har en miljard bilder från förr. Alla väntar på att få läggas ut. Några har jag lagt ut på gamla bloggen. Nu lägger jag ut några här och kommenterar dem, alltså förklarar vad de föreställer.

jagskjuter-mallorca

Börjar med ovanstående lilla bild. Oj, vad jag var smärt där. (Måste ha en större bild någonstans, äh, det där får duga).
Jag var 19 bast, och skjuter med mynningsladdare i bergen på Mallorca. Krut, bomull och kula, samt tändstift.
Jag sköt bra. Hade tagit körkort några veckor tidigare, och åkte med min SAAB-99 till Barcelona och tog färjan över, tillsammans med min polare Stefan, till Palma på Mallorca. Hans farsa bodde där. Det var en jävla resa. (Det tog en vecka i hamnen i Barcelona, där vi sov i min bil och inte hade det så lätt,  innan vi fattade att man inte köpte biljetter där, utan inne i stan, arghh, och urk, ha-ha).
Men, detta var, om jag inte minns helt fel, under Franco-tiden, alltså innan Spanien blev en demokrati. När det var ett fascistland.

Det jag vill säga just nu är att de hade bilder på Franco på väggarna på den där krogen uppe i bergen, men eftersom de kände polarens farsa (som är en story i sig) så fick vi vara kvar när de stängde. Och när de hade stängt visade det sig att de var med i en slags motståndsrörelse mot Spanien. De ville bil fria, och de vände alla Franco-bilder på väggarna. Där framträdde Marx, Lenin och Che, ha-ha-ha.
Sedan fick jag skjuta.
Mer säger jag inte nu. Jag är ju subversiv redan, ha-ha, eller hur?

klass-har-jobbigt-2001

Så hittar jag ovanstående bild. 13 år sedan. Killen som sitter näst längst till vänster hejade jag på i kväll på Biskops. Grabben i mitten med två tangentbord, Larsa, var med på Jordradion förra fredagen. Han bor i Indien nu, den rackarn, när han inte bor i Askersund.
Tror bilden var ett sätt att få politiker och beslutsfattare, tjänstemän och andra ”dugliga i Örebro kommun som bestämmer” att ge oss nya moderna datorer och bra uppkoppling mot internet. Snygg bild, hurusom. Och, som vanligt, fräna elever. Undrar om de minns?

maclabbet-hemsida-old-snygg

Ser så denna. När jag bläddrar i mapparna så fungerar denna sida otroligt bra, javascript, prylar rör sig, allt ligger ju i samma mapp, jag häpnar (klicka denna, den blir större).
Sedan slutet av 90-talet och början av 2000-talet körde jag web med eleverna. Alla hade egna ”hemsidor” som det hette då. Och så körde jag en webkamera så att alla kunde gå in och kolla vad vi hölls med.
Det här uppskattades ju inte av bakåtsträvarna, och Bror-Duktig-människorna. Men jag framhärdade.
Speciellt webkameran var svår att smälta. Citat ur minnet: ”-Men tänk om stalkers kollar där och sedan rövar bort gymnasieeleverna i en skåpbil???”
Ja, ni hajar, sådant skit hade jag att slåss mot.
(Om ingen ville vara med på webkameran så kopplade jag bort den, eller bad dem sätta sig så att man inte kunde se dem). De flesta eleverna diggade att deras polare, på andra skolor, kunde kolla in dem.
Kommunikation för fanken! Interaktivitet!
Äh, det gick bra för eleverna ändå, he-he.

Så, lite textgagg om tre bilder. Vännen Kalix tycker väl att det blev för långt. Men han hatar ju att jag har sidebaren till vänster också, samt om jag dristar mig till att köra en ljudblogg.  Man kan inte få allt.

Jo, körde ju förstås en Jordradio i dag också. Det var ju fredag. Bara att klicka här upptill på Podcast för att lyssna.

Nu vet ni. Tjo!

 

 

Rapport från steroid/kortison-riket, dag fem (av sex)

Som jag tidigare meddelat här så händer det grejer i kroppen när man kör medikamenter. Själv har jag alltid varit livrädd för att stoppa i mig kemikalier (tack och lov). Okej, snus och bira funkar, men det där kemiska, från Alvedon och framåt, är ett stort no-no för mig. Det känns så jävla slutgiltigt när man svalt de prylarna.

Nu lägger jag in en stor seflie, som självporträtt heter nu för tiden, på mig, som jag tog i dag, innan jag förklarar vidare, för att markera hur jävla allvarlig jag är. (Det är coolt, på sin egen blogg kan man exponera sig själv).

mig-kulturell

 

För de lyssningblyga (de som inte pallar att lyssna på mina ljudbloggar), okej, snabbt först då, en liten bakgrund.
Fick utslag på kroppen, sökte vård. Fick tabletter, typ steroider. Och nu. Vad har hänt på fem dagar? Det ska jag berätta lite om nu.

Jag är mycket förvånad. Ej i någon särskild ordning, men något av det jag upptäckt med mig själv (och skrivit ner under kvällen):

1. Utslagen försvinner, knappt något kvar nu.

2. Svettas inte omotiverat mycket efter att jag duschat längre.

3. Behöver inte, men gör det ändå, använda toapapper, det säger bara ”pang” så är det klart, ha-ha. Clean bajsning total!

4. Ingen som helst fotsvett, trots att jag kört med bootsen hela dagen.

5. Jag luktar inte svett eller bluä, fast jag inte duschat. Är helt ren. (Jag brukar duscha dagligen, men var tvungen att testa att skita i det, idag, för att få veta).

6. Fötterna tycks ha krympt, ingen muskelkraft för att få ner dem i bootsen, de bara ramlar ner (tycks ha haft svullna fossingar tidigare).

7. Gigantiska härliga 14-årsåldersgosse-morgonstånd när jag vaknar (ja, jag drar mig inte för att gå ut med detta, JÖSSES!!!)

8. Den skumma jävla torrhostan jag haft, speciellt på mornarna sedan något år är helt puts väck. Underbart!

9. Vår-allergin, med pollen och skit är borta. Inga nysningar, kliar inte i svalget, kliar inte i öronen, kliar inte i ögonen. Ingen snuva. Jag är helt jävla vanlig, som man ska vara. Otroligt.

10.  Är pigg och på som jag inte minns jag varit på hundra år.

11. Gör saker, tar tag i saker, initiativ. Ingen seghet. Bara reser mig upp och fixar.

12.  Känner mig inte någonsin utmattad, utan utvilad istället.

13. Sover som en kung. Pang, sover bra hela sömnen/natten och är pigg när jag vaknar.

14. Har haft lite ont i ryggen, stel, tidigare. Allt detta är borta.

Osv, osv, osv.

Äh, ni fattar, ni som läser här. Det är otroligt.

Naturligtvis gör detta mig orolig. Vad fanken kommer att hända på måndag, när steroiderna är slut? Kommer jag att backa tillbaka och blir fy-fan igen? Sakta men säkert?
Jag ska ringa sjukvårdsupplysningen och berätta detta otroliga och fråga hur jag ska ställa mig. För, så här som jag känner mig nu, det vill jag känna mig resten av livet (som jag hoppas blir långt och stöddigt).

Så nu vet ni.

Tut!

 

 

Avslöjande: Steroider är inget fel tydligen och lite om en polares datorgraviditet mm

image
Ovan: Kattis som lägger ut ”Loading-loading 90%….”. En böna som växt upp med internet, helt klart, ha-ha.

image
Ovan: Mina steroider och medikamenter. Läs på tuben upptill till höger, stronga prylar, ha-ha.

Mer om detta genom att lyssna ovan på podden.