Hej, min egen blogg! Hur är läget? Okej, då kör jag.
Jag kör ju arkeologi i mina filer, samt försöker leva ett vanligt slags liv bland konstigheter och fullständiga normaliteter.
Idag tog jag en cykeltur. Gör det av motionssyfte och för att fundera. I en sväng så gick det plötsligt åt helvete.
Mitt rörlås, som jag har på styret när det inte låser cykeln för alla jävla cykeltjuvar, som jag HATAR (ni ska få, ni ska få…) trasslade plötsligt in sig med en stabil del av min cykel och det gick käpprätt åt skogen. Det var omöjligt att styra åt höger eller vänster. Försökte bromsa, men det tog inte, studsade med skorna på marken, det hjälpte inte. Plötsligt var jag i en olycka.
I de där sekunderna jag flög hann jag tänka en massa. Om blod, brutna ben, förstörda glasögon och ännu värre.
Som i slow-motion så närmade jag mig slutet, trottoaren och häcken där bakom. Cykeln gav upp och vek sig, jag for som en projektil mot asfalten. Högra knät i trottoaren först, sedan högra armbågen, axeln och så, efter den smacken for jag med ryggen mot marken och huvudet före rätt in i en häck. SMACK!
Grenarna slog mig i huvudet och jag var helt klar med att det här, det hade gått åt helvetet totalt, innan jag stannade.
Men.
Liggande där på rygg så tänkte jag, att jag fortfarande var vid medvetande. Jag reste mig upp, och det gjorde ont. Var säker på att benflisor skulle sticka ut från jeansen, att jag hade en kvist in i huvudet, in i hjärnan, att det bara var en tidsfråga innan jag skulle svimma.
En bil stannade och föraren tittade på mig, han hade sett allt. En cykel, med en cyklist som i full rulle hade bombat trottoar och häck. Han såg helt chockad ut (ungefär som jag kände mig). Jag vinkade åt honom att jag var okej och tog upp cykeln, som var hel, kollade kläderna, som var hela, kände i huvudet efter hål (hittade inget) och cyklade vidare ner mot stan. Det gjorde ont. Som fy fanken!!!
Nu, i skrivande stund, gör det bara ont i knät. Jag har inte tagit av mig brallorna än för att kolla hur det ser ut. Det partyt tänkte jag ha senare i natt…
Så, plötsligt kan allt hända. Bara att tänka på det. Plötsligt så vinner man på triss, eller går åt helvete i en larvig olycka man inte tänkt sig.
Sent under kvällen var jag sedan på Biskops. Orkar inte redogöra för konstigheterna där (allt var inte lurigt, mycket trevligt också), men två grejer var så luriga så jag var tvungen att gå ut och få luft, och sitta själv, utan polare ett tag.
Nä, vill inte ens skriva vad som hände. Det ska glömmas bort. Folk är så jävla luriga, och jag reagerade rätt hårt, bägge gångerna. Ni som känner mig får fråga live. Då svarar jag, men jag skriver inget här. Det får komma i min roman ”Att vara mig”. Hm, bra namn, det ska jag använda.
I mitt letande efter bilder och cyberspår från förr, från min hårddisk kom jag idag till den nionde september tvåtusenett. Ni vet då de där två tornen rasade i New York.
Ett par veckor tidigare hade jag ju varit där. Nu var jag uppe i MacLabbet på Rudbecksskolan. Körde multimediaundervisning (sådant som Björklund och lokala skolpolitiker inte hajar numera). Alltså för 13 år sedan, drygt.
Plötsligt gick internet ner. Den sega linan som kommunen hade gjorde att jag inte kom åt Aftonbladet, Expressen eller DN:s web. Vafanken?
Jag kollade runt lite på andra ställen, och så fick jag veta att ett litet plan, antagligen ett sportplan störtat i WTC.
Jag, som då var enormt New York-nostalgisk, ville verkligen dit igen, ännu en gång, hade ett par länkar till webkameror. (På den tiden sådana där som uppdaterade sig en gång var tionde sekund, eller en gång i minuten). Kollade in en sådan. Såg det här först (bilderna är klickbara och kan i vissa fall bli större då):
Okej, lite gul rök ur ett av skraporna, okej.
Sedan hade jag en annan adress sparad, så jag kollade webkameran därifrån också:
Oj, här såg man ju verkligen att det rökte. Visade det för mina elever som blev mycket intresserade. Skumma prylar därborta.
Sedan säger en av min elever, efter en stund:
-Kolla, ena huset syns inte längre, det är borta!
-Äh, sluta, det måste ju vara något fel med kameran eller röken!
Jag tog skärmbilder här är den andra:
Vi undrade länge över det där. Varför såg man inte den där skrapan längre?
Och här ska vi minnas, i min historia, att det var ingen live-TV eller något. Knappt i staterna hade de fattat vad som hänt.
Lektionen tog slut. Jag stannade ett tag, fattade ett och annat. Stängde, låste, gick ut på stan i ett ärende. Kom ihåg att när jag gick där på Drottninggatan, så visste jag så jävla mycket mer än de andra som gick där. För det här var i internets barndom, och inga hade smartphones, och jag visste att det här var stort, och det skulle de se på nyheterna när de kom hem, folk, på stan.
Sedan var jag rädd för vad amerikanarna skulle göra.
Japp. En redig blogg, va?
Tjong! (Man får skriva kommentarer här, mitt bränsle, som lägger ut mig själv så pass, men, man behöver inte).