Det är något fräsigt med att trycka tangenter i alla fall. Och så kan jag ju inbilla mig att det är lättare än att bara prata in ljudbloggar. Så.
En speciell dag. Alla dagar är speciella. Men ändå.
Ett otroligt tryck från 13.00 när jag öppnade Öppet Hus. Tre tuffa damer körde hårdast med mig. De hade sina iPhones och iPads och ville veta så mycket mer. Alla hade blivit rekommenderade, hört att jag fanns via tidigare besökare. Så, det är det bästa sättet, att folk som diggar det jag håller på med berättar för folk de känner att det är bra grejer som sker i MacLabbet. Mycket bättre PR än annonser.
En av damerna gav mig en julklapp. Den har jag ätit av i kväll. Ett presentpaket med choklad. Hon har varit där förut, och jag har sagt att jag inte behöver något, att jag har betalt, och att jag gillar vad jag gör. Men äldre folk, precis som folk som kommer från andra länder, de vill ge, och ger, när de känner att de fått något själva. Det är vackert. Och jag säger inte nej, för det vore oförskämt (fick ju rysk korv förra veckan av en rysk kvinna). Tacka och ta emot. Punkt.
Gick ifrån ett par gånger. Tänkte konfrontera en ansvarig rätt nyanställd byråkrat för att jag inte fått någon lön för en del av mitt arbete ännu. Men den liraren var inte där alls. Kanske tur för honom. Jag kör vidare i morgon.
En kontorist, kanske jag ska kalla honom, som för, nu, två och en halv vecka sedan ville ha mina redovisningar just den måndagen så jag skulle få lön för mitt jobb, men då jag inte fått ett öre ännu så tänker jag göra som så att jag ger honom ett erbjudande han inte kan säga nej till.
Först ber jag honom ta av sig glasögonen (det skapar en koncentration kring mitt allvar) och sedan framlägger jag mitt ärende.
Endera fixar han in de stålar jag jobbat ihop på den räkningen till mitt konto innan dagen är över, eller också kommer jag hem till honom, bor hos honom, använder hans pyjamas, äter hos honom tre gånger om dagen, och snor hans säng. Han kan sova i sin soffa eller nått.
Ja, jag är förbannad. Medelmåttor har aldrig fått mig att se världen i rosa.
Men, damerna i MacLabbet som ville lära sig, de gjorde mig glada. Vet inte varför jag kommer så bra överens med folk över 70, men det gör jag. Kanske för att jag inte behandlar dem, eller någon annan, som mindre vetande, utan som vilken polare som helst. Ja, just kanske därför. De var alla trevliga. Och jag behöver trevliga människor som motvikt till de skitskallar som i övrigt finns i världen, i Örebro, landet som stort, eller världen just nu.
Mina två favoritkonsulenter hjälpte mig i flera timmar med en massa administration som gällde listor och hej och hå som jag legat efter med och inte fattat hur man ska fylla i (inte bara pga slöhet, utan pga orsaker jag inte tar upp här just nu, alltså inte mitt fel, enbart).
Jag blev kvar fyra timmar med sådant efter mitt Öppet Hus. Ojoj, vilken hjälp jag fick. De som är mina vänner, är mina vänner, alltid.
Åt Bongs köttsoppa med macka när jag kom hem. Äter burkköttsoppa ett par gånger i veckan nu. Kanske är det åldern, men det är både gott och bekvämt.
Gock ut på lokal för att träffa vänner. Träffade olika slags sådana och ett och annat mök, men det är bara att skita i. Apskallar ska man bara ignorera.
Dock behöver man människor omkring sig, lite otvunget, och gagga lite hej och hå med schysst folk. Det gör man.
Kommer hem och ser på Twitter och webben att KD var de första att falla. Tänkte skriva något om det på Twitter eller Fejan, men förmådde inte. Ändå, jag tänker inte hålla inne med vad jag tycker om någon frågar, diskuterar eller förfäktar nasse-idéer. Men det är ju bara jag.
Så. Då har jag skrivit av mig lite. I morgon/idag så ska vi se om jag får några stålar, och vad jag i så fall gör åt det om det inte kommit några. Men först ska jag lära lite ryska damer att göra blogg.
Tut! Kamp! Rock! Nu tar vi tag i detta!
/Mats
