Kategoriarkiv: Musik

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

https://youtu.be/OEJh2FFUUoU

/Mats

 

 

 

Jää, jag skriver blogg idag igen.

Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.

matsunder-sjalvportratt

 

Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).

Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.

-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!

Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.

Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.

Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.

En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.

Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.

-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?

Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).

Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.

Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.

Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.

Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).

Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.

/@multimats

Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:

En natt mot fredagen, lite text och bildrapport

Känner mig skrivarsugen. Och, som en unge i trotsåldern, vill jag inte bara gå och lägga mig. Natten är dagens mor och allt det där. Det är nu sådana som jag är på verklig topp. Mörkret, tystnaden, lugnet. Fantastiskt.

Idag har jag garvat lite åt mig själv. Vilken förmån jag har. Jag känner folk från tamejfan hela jordklotet. Och vi har det trevligt och garvar och diskuterar (och så skapar de grejer på dataapparaterna).
Fatta, idag garvade jag, och skapade, med folk från Bosnien, Mongoliet, Ryssland (Tjetjenien egentligen), Somalia, Tyskland och en från Örebro, ha-ha-ha.
Alla är lika knasiga som jag, garvar åt samma prylar. Fatta när jag måste, med HÖG röst och auktoritet, säga åt två rysktalande att DET ÄR SÅ HÄR DET FUNGERAR, fast de vill att det ska fungera på annat sätt med Google, ha-ha-ha. Och de är med på noterna, ger sig till slut, och hajar att jag fanimej vet bättre, ha-ha.
Det är en gåva att få köra Öppet Hus och cirklar. Det är det.
Ville bara säga det.

En fd elev till mig, Mattias, gjorde en pryl i det fria (gratis) ritprogrammet Blender som han la ut i kväll.  Jag lägger ut den här. Han har hållit på många år med det programmet. Jag har inte lärt honom något om hur man gör för det kan jag inte, men han har varit tokintresserad sedan jag var hans klassföreståndare. Fatta hur duktig han blivit. Jag blir glad. Steve Jobs. (Nu snor jag den utan tillstånd, he-he, klicka blir den större och man ser arbetet, woff!):

Mattiaslind-blender-2015

Vet inte hur man toppar detta. Kommer bara att tänka på Bob Marley (och jag är ändå bluesare i botten). Längst fram i den gamla fabriksbyggnaden i Paris där 1977.  Där stod jag nog, ha-ha. Kommer ihåg den blåa kostymen, rullarna i frillan, brudarna till höger (1 minut):

Fast, nä, det där var nog inte samma ställe. Minns inga TV-kameror, det var mer slummigt, äh, det var i samma veva då i ”jallafall”.

Ja, och i morgon, fredag, så har jag en träff halv tio, må jag komma upp, det måste jag (inte med någon brud eller så, men ett möte då). Viktiga grejer, för mig.

Rocka rolla!

/Monko-Bill

En liten film från midsommaren 2002 jag gjorde i min självhet

Äh, det ser nog konstigt ut, ligger i ett hörn. Men det beror på att Youtube och min komprimering då, inte är polare. Fast man ser, man hajar.
Ja, samma som videon under, i förra inlägget.
Skit samma, jag hittar, jag lägger ut, och en dag hittar jag dv-banden och kan göra om allt med mycket bättre kvalitet.

Tycker den här är mycket, eller väldigt mycket mig. Jag ger fan i allt och kör min egen midsommarafton längs Svartån i Örebro ut mot Hjälmaren. Och, jag var bara lite snyggare då, och smärtare, he-he:

En skruvad video från före höghusen ramlade och mer

2001 så drog jag ju till New York och Manhattan för andra gången. Gudars vilken kraft det är i den staden.
Och så drog jag upp till min vän Ingela i hennes höghus. Och så komprimerade jag videon när jag kom hem, den blev liten, men så blev videos förr, om man ville visa dem på nätet, som jag gjorde. (En dag hittar jag originalen och kan komprimera dem så det blir snyggt).
Nu när jag la upp den på Youtube så hamnade den jussom i ett hörn. Äh, skit samma, den syns.

Det här är på södra Manhattan, hemma hos Ingela. Åt andra hållet i hennes hus är de där höga husen som flygplan ett par veckor senare skulle köra in i och så rasade de. Men det där visste vi ju inte då, och då var jag hemma igen. När jag filmar genom fönstret och ut är det Hudson River.
Fick höra hur det var att var med om den där skiten när det gick åt helvete av Ingela senare, men det är en annan historia.

Här kör vi till tysk svinrock, ha-ha. Som brudarna i New York lärde mig gilla (jag är en bluesare, men det gick att få mig att digga detta).
Det är alltså jag för 13-14 år sedan, om jag inte minns fel.

 

 

 

Förutom annat gjorde jag en Dogma-film idag (utlagd här)

Ja, detta var en fredag då jag fick sova hela natten. Alltså natten till fredag. Det var finemang. Och bla-bla-bla.

Snackade med Baggo för några dagar sedan. Frågade om det var okej att jag ”filmade” när de packade ihop sina prylar för att åka och spela med Tommy Moe (deras tvåmannaband). Visst fanken var det det.
Så Tompa ringde och sa att de skulle träffas vid replokalen 20.00.

Jag tog mig dit. Filmade (testade min nya mikrofon och allt). Och så drog de iväg. Nej, jag ville inte filma själva spelningen. Allt var som en slags test till mig själv.
Kom hem och slängde över 700 sekunder film på min datorapparat.

Under kvällen hamnade jag på mitt externa vardagsrum. Satte mig vid Kent, en lirare jag känner, och hans polare, en folkpartist. Jag hade ett och annat att säga om Björklund som han väl inte höll med om, men det gjorde inget, för vi var vid gott humör bägge, ha-ha.

Mot slutet kom Bagari in, han hade spelat klart och vi satt och ljög, alla fyra, om viktiga grejer. Det är så här en schyrre kväll ska vara. Bra diskussioner  med trevligt folk.

Så blev det stängt. Och jag cyklade hem (Baggo tog taxi).
Kom hem och började det jag tycker är mest spännande när man gör rulle, alltså inte att spela in den, utan att klippa den. Fast allt hör ihop, förstås.

Känner mig hursom nöjd. Kolla:

Så, sju minuter Dogma efter att jag klippt och rensat och fått det som jag vill. Här är det (och inte en enda ton från musikerna). Äh, ni fattar om ni kollar. Tjosan!

Hittade film från min Ericsson-mobil när Kalix fyllde 40

Det här hände väl för en 10-12 år sedan, men ändå, ett minne som förtjänar en plats i min egen blogg.
Här ser man Lorrden, Kicko, Kalix, LG, Bagari, Ny-Johan, Lill-Johan, Åsa, och en massa andra. Liraren i skägg i scen två är Björn Nordien, som inte längre finns bland oss, fotograf och en skön lirare. Ja, äh, kolla på taskig kvalitet, direkt från Kalix trädgård. Antagligen bara för de närmaste beundrarna, men äh, här är den, typ, åtta minuter.  Det ingår musikinslag. Tut:

Musikvideo från min mobil som fanns innan iPhone

Slurkar i datorn. Kollar gammalt och göttigt. Hittar den här. Med Baggo, Ulfven, Marcus, och så många andra polare. På Olaigatan. Skitdålig kvalitet, men man hajar ändå. Formatet var .gp och jag var tuff som hade det i min hypermoderna Nokia-mobil, som var dyrast och fränast när jag köpte den.
Har flera videosar från den festen (tror Ulfven släppte en bok där, jo, det gjorde han, med en poäng han snott från mig), men den här svänger rätt skönt. Så njut i över tre minuter.