Åkte på årets göttigaste hojtur. Kör nu med nya kevlarbyxor, hoodtröja från Bagari (med reklam från hans band) och en fantastisk tunn vindtät jacka från XXL ute vid Marieberg. Nej, jag får inte betalt för att namndroppa.
Det kändes så gött att åka, inte som i vanligt, i min alldeles för tajta, skinnjacka.
Nu känns det som att åka, som jag kände förr.
Upp mot Fellingsbro och så, högst upp i bergen, en jävla grusnederförsbacke mot Ullersätter (tror jag det hette). Magiskt vackert.
Hursum.
Stannade till och filmade på en plats från den tid vi i Sverige var ugga-bugga-dumma i skallen. Då vi hade ihjäl folk som gjort brott. Kolla rullen nedan.
Tragedi är att inte ha någon att dela sina upplevelse med. Nu vet ni.
Om det gått, hade vi lirat in lite idag när han åkte förbi från sin motorövningar hem till Tjockholm. Nu skickade han en fin video från bilen. Folsom Prison Blues, på Ukulele. Snart ska jag lära mig den också.
Efter det stora regnet drog jag med min cykel till Naturens Hus. Jag cyklade så fort jag kunde, och blev svettig, så pass, att jag undrade varför jag inte lät mig bli blöt av regnet. Jag kunde inte vinna.
Där lirade Baggo och Randi. Och mycket folk som jag kände från förr var där.
Gaggade med en massa. Folk jag känt från 80-talet och framåt. Köpte nån bira. Så var det slut, redan klockan åtta. Undrar varför så tidigt? Är alla så gamla?
Såg så tre personer som gick hemåt innan det var slut. Tyckte jag kände igen dem, lurade ett tag, sedan kom jag på det. Det var ju den där jugoslaviska familjen som hade Tybblepizzan när vi pluggade. Den enda krogen/pizzan som fanns därute. Och ja, där satt vi, när vi hade stålar.
De skrattade och hade trevligt när de gick, och jag plåtade genom fönstret. Kom ihåg när hon mamman, hon i mitten, var servitris under sena 80-talet. Man fick en enorm utskällning om man inte åt upp sin pizza. Hon tog det som en personlig förolämpning, ha-ha-ha. Det hjälpte inte att be om ursäkt och säga att man var mätt, hon hatade en om man inte åt upp det man betalat för. Jag måste bara gilla en sådan kvinna.
Kul att hon levde fortfarande, och tydligen garvade med sina barn, pizzabagaren och den yngre servitrisen (som nu också blivit väldigt mycket äldre).
Klarade regnet på hemvägen. Tog en bir på Biskops som vätskekontroll. Klockan var inte ens nio.
Tog mig hem. Lagade till en omelett med grönsaker. Kollade TV.
Drog ner och träffade/gaggade med lite folk. På vanliga stället.
Här en bild från Svartån upp mot Hamnplan från min cykeltur.
I övrigt, keep cool! Tut!
Vi ska göra musikvideo.
Bagari och hans polare har spelat in en CD och vill att jag filmar och klipper fyra låtar som sedan ska ut på nätet. Så vi testade under fredagen. Man måste kolla hur saker och ting funkar innan man kör skarpt.
Det här är en testfilm, filmat från min iPhone.
Baggo sjunger till CDn och prylen var att lösa synken från just CDn till redigeringsprogrammet. Något vi naturligtvis klarade i Maccen sedan. Vi avskrev ett gäng idéer och kom fram till hur vi ska göra.
Snart spelar vi in skarpt, med hela bandet.
Alltså, från min ajfån enbart, detta, lägger ut för det är bra ändå:
Gjorde inte mycket vettigt under dagen. Slöade. Väntade in katastrofen med åska, som aldrig kom. Det var bara varmt som fanken (fast sommaren skulle vara slut, som de sa, de där som vet).
Åt potatis och torsk, med smör. Hade egentligen köpt dillsås från ABBA, men lukten på det hela fick mig att hälla bort den förpackningen.
Slösade bort ännu en dag. Jag gör det hela tiden, och det mår jag dåligt av. På riktigt.
På kvällen gick jag till mitt vanliga ställe. Gaggade med bekanta. Fick en teckning av en ung flicka kring 20 bast, som föreställde mig, vilket jag tackade för (yngre syrra till en böna jag känner som också är ung, ha-ha). Sådär ser jag mig själv, på bilden. Till och med rebus på mitt namn, och mina två favvobira, ha-ha.
Äh, jag har kul polers i alla åldrar, så är det bara. (B:et ska inte vara med i rebusen, det blev fel när hon tecknade, berättade hon…)
Pust. Jag tog steget och köpte mig en modern TV äntligen. Och Apple-TV så jag kan köra upp allt från iPhonen också. Välkommen till rymdåldern Mats!!!
LG (polaren) var vänlig att skjutsa och ge råd. Och tänka sig, paketet platsade i baksätet precis, haha.
Okej, en stilla folkis på balkongen och svalka ner mig lite innan jag sätter igång med tekniken.
Nu jädrar…
Igår, eller i förrgår då, så tog jag mig en tur på min motorcykel. Ville göra lite hojfilm. Sådant är uppiggande på vintrarna, bra att ha när man sitter hemma och surar.
Hur gör jag då? Okej, nu ska jag berätta, fast just denna inte blev bra rent filmiskt. Den sög.
1. Jag tejpar fast min iPhone 5 på visiret, längst ner. Utanför och innanför, som ett u med tejpen. Det funkar kanon (kan inte plåta det eftersom jag ju har iPhone-kameran tejpad, äh…). Jag kommer dock inte åt köra-i-gång-knappen när det är färdigtejpat, så jag måste sätta igång filmningen innan jag tejpar sista sidan. Vi snackar silvertejp här, the King of tejp. Därför lite krångel på filmen nedan i början.
2. När jag gjorde detta senast, för ett par år sedan, märkte jag att vinden sabbade ljudet när jag kom upp över 40 km i timmen. Det där har jag lurat på. Så nu silvertejpade jag nederdelen av min iPhone som gick ut ungefär en centimeter framför mickarna för att ta bort den onda vindens ljud.
3. Så körde jag iväg. Bildkvaliteten är kanon, ljudet är kanon (förutom när jag vänder mig åt höger eller vänster, då luften kommer in och brusar till det). Men, tyvärr, vinkeln var bajs, så man ser för mycket väg, och inte framåt, som man ju vill se om man kollar sådant här. Det där kan jag inte kontrollera eftersom jag inte ser, jag får gissa. Nåväl…
Jag lägger ut ändå, som en skola till de som själva vill filma sina hojturer. Det går med en smartphone, om man är smart. Snart lägger jag ut en riktigt bra rackare.
Fem och en halv minut för de som vill hänga på ändå, kanske bara för ljudet:
Jag har alltid gillat Wim Wenders rullar. Men den jag nog gillar bäst av hans filmer är Himmel över Berlin. En ängel orkar inte längre vara ängel utan lägger av för att bli människa. Han har ju noll koll på hur det är att leva som människa. Dock vill han känna varmt kaffe bränna och naturligtvis blir han kär (redan som ängel) i en cirkusprinsessa. Det är Berlin.
Här har han hittat, och kommit försent (han är ju människa nu) till senaste platsen hon varit på. 55 sekunder har jag filmat av skärmen från Netflix.
Tycker att det här är någon slags universalsanning, det han säger. Och så, ändå, hjälper han grabben med skorna.
