Kategoriarkiv: Folkbildning

2015, Appleprylar, Drama, Film, Folkbildning, Fränt, Kultur, Mac, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Video

Att inte veta hur man ska skriva bloggen

Lämna en kommentar

Så här fungerar jag. Jag skriver rubriken på mitt inlägg innan jag skriver själva blogginlägget. Det är galet, men så är det. Ändrar aldrig. Har ett slags hum om något jag vill skriva sedan blir det som det blir.
Låter bokstäverna forsa från hjärnan ut i fingrarna. Oftast gör jag lite syftningsrättningar efter att jag just lagt ut bloggen. Men annars är den som det flöde det ska vara. Ibland missar jag någon bokstav så ”det” blir ”de” och då måste jag ändra, fylla i efteråt, för det fixar inte WordPress stavningkontroll. Ja, och hur fanken skulle ett program veta vad jag vill skriva? Nä, just det.

Torsdagar är en av mina vassaste i veckan. Då har jag att göra inom folkbildningens område.
Idag kom det nio (9!!!) nya personer till min klockan 13.00-cirkel om att hantera Maccen. Jösses. Det börjar hända grejer, verkligen. Vi hade några kul timmar. Det var bland annat folk som var musiker och diggade upplägget med Garageband, ljudkort, gitarr, förstärkare och allt det där jag håller på och finslipar ännu mer under söndagarna framöver. Men också de som var inne på att redigera digitalvideo. Polaren Johnny kom också med det där gänget. Supertrevligt.

Och så hade jag någon timmas rast, då jag drog hem och tryckte i mig råg-rut med ost och blåbärssoppa.
Så dags för ännu en ny kontakt. Ska köra en bloggkurs mot en annan stad, via det interaktiva, dvs över nätet. Tok-kul! Ha-ha.

Så Öppet Hus, Hon och hon  och hon och han och han och flera kom. Det här känns bra. Det jag håller på med börjar sprida sig, mer och mer, som det ska vara. Mun till mun, det är så man bygger en verksamhet. Ja, och också enda sättet att att PR-a vad jag/vi hålls med. Så, nöjda besökare, ger nya besökare. Bra för självförtroendet där.

Kom på en massa coola skills med Pages tillsammans med en kvinna, vi garvade bägge två åt hur fränt det var (hon är ny Mac-böna). Och jag gjorde nästan inget, det bara funkade som hon ville att det skulle vara. No more Word där inte, he-he.

Så efter sju raka timmar i MacLabbet så kunde jag låsa igen och larma på och gå ut i vintern.
Det är läskig snö nu. Precis på gränsen till att de ska ploga. Cyklar man så klistras det där upp på hjulen så att det blir toksegt och tungt att cykla. Man skulle ha blåslampa på framskärmen.

Gick ner på lokal och besökte bekanta. Det var trevligt, förutom att vissa människor får för sig att gå ut 20 stycken,  klä sig i frack och gå till samma lokal och så ta över ljudet totalt genom att sjunga sina jävla kör-student-vi är bäst-sånger. Jävla förorening. På riktigt.
Om jag vore betongborrare skulle jag köra igång maskinen och låta alla beundra vibrationerna och oljudet, vare sig de ville det eller inte, det är samma grej.
Folk som förorenar omgivningen, oombedda, kan dra åt helvete! Om ni nu gillar att dominera ljudet genom er sång, gå till er sånglokal.  Jag och andra har inte bett om er ljuddominans, hur jävla bra ni än sjunger. Pack!
Det räcker, apskaft! (Funderar på att vidta preventiva åtgärder för framtida egoister. En tuta kanske. Biltema, här kommer jag. En sådan där de har på fotbollsmatcher. Jeep, en sådan ska jag köpa.)

(Det är okej att sjunga ”Ja må han/hon leva” om någon fyller år. Men bara EN GÅNG!)

Folk har ingen klass. Så är det bara.

Nåväl. Är hemma. Det är syndig tid (anteckna, belackare). Men det gör inget. Kan lyssna på musik, se film, skapa. Natten är kreativitetens nav. För mig, inte för alla, men för mig. Respektera det.

I morgon, under fredagen, då ska jag och min kollega städa MacLabbet. Det är dags att göra riktigt fint.

Ja, vafanken, det här får räcka för nu. Mig bloggar. Audioboo har bangat ur. Då blir det text. Men jag tror det är nyttigt för min hjärna.

Rock on!

/Multimats

Äh, lite Supertramp då också (texten under, jävla bra text också, säger mycket):

Skärmavbild 2015-02-06 kl. 04.11.44

 

2015, Bild, Film, Folkbildning, Fränt, Kultur, Macservice, Musik, Nutid, Örebro, Samhället, Vänner, Video

Jää, jag skriver blogg idag igen.

2 kommentarer

Varför inte börja med en tankfull bild från 1:a oktober 2002 (det står så på visa-info om bildfilen) där jag sitter på någon parkbänk någonstans här i Örebro. Oklart om jag plåtat mig själv eller någon polare gjort det. Men syftet funkade, jag ser ut som en missförstådd poet.

matsunder-sjalvportratt

 

Känner mig allt piggare. Vilket är glädjande för mig, trots allt bajs i tillvaron. Alltså inte bajs som folk verkligen kan ha. Men bajs är bajs på olika nivåer. Jag vet att folk har det sämre än jag har det, men det kan inte förringa mitt bajs. (Bajs=blä i tillvaron).

Det kom två nya idag, plus ett gäng gamla till mitt Öppet Hus på NBV-A-huset-MacLabbet-kör. Trevligt.
En var en sådan där som kommer ibland. Människa som köpt på sig iPhone och Mac och var vilsen, oglad.

-Du kommer att bli lycklig inom några timmar, jag lovar!

Ja, jag är stöddig på det viset. Jag säger så, för jag vet att de blir det.
Jag uppdaterade hennes utrustning, visade på lite finesser, hon bara garvade, allt var fantastiskt. Jag garvade, visste väl det. Detta är njutningen med det jag gör. En slags handpåläggning på deras dyra utrustningar som de inte hajar och tror sig blivit lurade på. Sedan ser de vilket bra val de gjort. Den glädjen, den stärker mig, och gör mig lika glad som mina besökare.

Hon som gav mig godis och kort igår kom också. Jobbade med bilder, bara körde på. Jag fick hjälpa henne lite med kommandon på datorn, hur man klonade och så.

Den bosniske konstnären/fredsaktivisten/författaren/föredragshållaren gav mig en vanlig vända. Han ”hajar inte”, så jag måste hjälpa honom mer än jag egentligen vill.
Jag hjälpte honom med en enormt symbolisk bild och gjorde det med mina simpla Photoshopkunskaper. Han blev så glad, som han brukar. Han vill lära människor och speciellt barn fred, för han har varit med om jävligt mycket skit därnere i Europa på 90-talet. Det är bara att köra, jag är på.

En snubbe ville ha hjälp med sin epost. (Äckligt Hotmail, där lösenordet gått åt fanders). Det fixade jag, frångick mina nix till Microsoft-principer.
Äh, en vanlig dag i MacLabbet.

Sedan började jag snacka med den här nya kvinnan som jag hjälpte med uppdateringar av sina Apple-grejer.
Den damen gick inte av för hackor.

-Varför är det inte kö hit?
-Kör du inte det här som företagare? Du skulle bli miljonär! Är du dum i huvudet?

Jag förklarade förutsättningarna. Hon gick igång som tusan, och inspirerade mig faktiskt att ta tag i ett och annat. Vilket jag kommer att göra.
Kontakter med människor man aldrig träffat kan få en till att vakna upp. Jag träffar folk i MacLabbet. Unga, äldre, utländska, inhemska (de flesta inhemska är inte så hemska, he-he).

Grejen är att jag blev kvar över en timme efter att Öppet Hus stängt och snackade med denna inspirerande dam (träffar många inspirerande människor där i labbet). Det var en böna som tog tag i prylar och gjorde dem, inget fjatt.

Drog så hemåt. Köpte fläsk och löksås och potatis (färdiglagad av ICA) och värmde i bull-TVn. Gott.
Hade sedan kontakter via Quizkampens chat och blev varse ännu mer positiva grejer under kvällen.

Så, ska jag summera denna dag så var det en bra dag.

Och jag skriver fanimej bättre än Lundell gör i sin jävla nya blogg, Badgers drift. Jag stavar åtminstone rätt. Fast jag gillar hans åsikter ändå. Och för många år sedan svarade han ju på mitt enda kändis-epost jag skickat som handlade om hans CD som jag gillade en natt. Heders.
Kalix är domare i denna kamp (Kalix är Lundellförkämpe och bekant med mig).

Nu ska jag frossa i svtplay.
Ni utan liv. Hör av er. Vi kan grilla.

/@multimats

Äh, måste lägga ut den här också, som jag la ut på svenne-fejan härom dagen, när Dylan repar We Are The World, kompad av Diana Ross, Quincy Jones och framförallt Stevie Wonder. Tio minuter misslyckanden, som gör att vi vanliga förstår att det inte är så lätt alla gånger:

2014, Drama, Film, Folkbildning, Förr, Fränt, Historia, Musik, New York, Tråkigheter, Världen

En skruvad video från före höghusen ramlade och mer

Lämna en kommentar

2001 så drog jag ju till New York och Manhattan för andra gången. Gudars vilken kraft det är i den staden.
Och så drog jag upp till min vän Ingela i hennes höghus. Och så komprimerade jag videon när jag kom hem, den blev liten, men så blev videos förr, om man ville visa dem på nätet, som jag gjorde. (En dag hittar jag originalen och kan komprimera dem så det blir snyggt).
Nu när jag la upp den på Youtube så hamnade den jussom i ett hörn. Äh, skit samma, den syns.

Det här är på södra Manhattan, hemma hos Ingela. Åt andra hållet i hennes hus är de där höga husen som flygplan ett par veckor senare skulle köra in i och så rasade de. Men det där visste vi ju inte då, och då var jag hemma igen. När jag filmar genom fönstret och ut är det Hudson River.
Fick höra hur det var att var med om den där skiten när det gick åt helvete av Ingela senare, men det är en annan historia.

Här kör vi till tysk svinrock, ha-ha. Som brudarna i New York lärde mig gilla (jag är en bluesare, men det gick att få mig att digga detta).
Det är alltså jag för 13-14 år sedan, om jag inte minns fel.

 

 

 

2014, Drama, Folkbildning, Nutid, Örebro

Jag känner mig populär och lite Lars Norénsk

2 kommentarer

jagarpopular

2005 var jag så här hott. Ja, det stod ju i tidningen, så det kan inte var fel, eller hur? Populär, smaka på den, ha-ha-ha. (Hittade bilden nyss).

Har hört från minst en av denna bloggs läsare att man diggar text, också i kväll, så jag kör vidare. Vafanken, har newbien Ulf Lundell börjat blogga så ska han få haja att här är en som varit igång sedan 1997 på olika hemsidor och bloggar. Det här är mitt universum, välkommen Uffe, men jag var först, he-he.
(By the way, Uffe bloggar bra om sådant som jag håller med om. Fränt att lova att förbjuda Öppna Landskap, att den spelas någonstans, om SD får över 20 procent i mars, som han gör. Jag bugar för Lundell som har hållning, stil och stake).

För någon dag sedan skrev jag här i min blogg att jag skulle gå och och kräva stålar av han som fick mina papper, de jag lämnade in för att få lön. Jag skulle säga en viss sak när jag kom in…
Ja, och så idag, så visade det sig att han äntligen var ”hemma” på sitt kontor.
Jag stolpade in, han satt i telefon, det smällde, för min klack smackade in i en hög tröskel jag inte var beredd på.
Jag väntade tills han avslutat sitt hörlurs-med-mick-samtal i telefonen. Sedan sa jag det. Det gick inte att undvika, och jag har ju både humor och allvar, ticks,  men är kanske mest galen:

-Okej, ta av dig glasögonen!!!

Och där någonstans förändrades ett och annat. Han hajade inte mitt skoj. Häpp! (Naturligtvis gjorde han inte det, 25 år yngre som han är, och antagligen rätt osäker på mig, men jag kunde inte avstå att säga denna fantastiska replik, kunde inte hjälpas).
Jag fortsatte efter ett, ”he-he”, för att lätta upp det hela, som han nog inte förstod, och sa att han tagit emot mina papper och skulle se till att jag fick lön, nu hade jag inte fått någon lön, och om ett antal timmar är jag helt jävla utfattig. Sedan sa jag nog något om att han får fixa detta nu, annars blir jag tvungen att flytta hem till honom och äta hans mat och allt det där. Visst var jag allvarlig när jag sa det, dock ej otrevlig.
Men detta är Örebro. Han blev orolig, han kände sig attackerad. Och så blev det tråkigt allting. Efter att än en gång förklarat mitt ärende så backade jag ur hans rum där han rest sig upp och…

Jag skojade inte med att jag ville ha pengar för mina insatser, efter att blivit lovad det för typ tre veckor sedan av honom, då skulle det ta någon dag bara, och sedan i måndags av nye chefen till och med då jag påpekat att inget hänt, och eftersom han tydligen är någon slags andre-chef där så är det ju han jag måste snacka med (i frånvaro av nuvarande stf chef).
Men det blev så fel, så fel. Han kände sig hotad av mig, jag såg hur desperationen steg när han protesterade och for omkring och sa att han inte hade något med något av detta att göra.
Jag bad honom ringa kontoret i den andra staden som har hand om just utbetalningar. Han vägrade, det skulle han INTE göra om jag var i rummet.
Jösses. Ni hajar, ni som läser det här. Det blev en väldigt skum situation.

Okej, så jag gick därifrån, lugnt och fint, (nådde inte fram där, då, kunde bara bli värre, jösses), tillbaka till min cirkel med glada kazakstan-ryssar. Vi fortsatte blogg- och musikcirkeln.
Efter någon timma kom han dock in till mig där i labbet, där jag hade cirkeln. Nu hade han ringt lönekontoret, och så var samtalet i en annan ton, lugnt. Vi beslöt att ”dra ett streck över det hela”. Han förstod mig något bättre när jag ännu en gång förklarade hur det var från min vy. Jag tror att jag var en grej för mycket för honom, just där, och då, när jag kom dit, på hans kontor. Jag fick bägaren att rinna över.
Men skit samma.

Vi önskade varandra trevlig helg och om jag har tur får jag en utbetalning på måndag. Om inte. Tja, då vette fanken. (Vill inte tänka på hur det blir då, det är allvar nu).

——–

Så här. Idag, nu, nyss, har jag beslutat att om ska jag köra blogg, ska jag skriva om min upplevelse av världen, tillvaron, mitt liv. Om jag inte får eller kan vara ärlig så går det inte att få ur sig text. Det blir bara larvigt. Ska jag blogga ska jag blogga på riktigt (och jag bloggar på riktigt, jag är ingen förtäckt fjatt av vilket kön som helst som bloggar om produkter och är 19 år och vätesuperoxiderad på skallen med plast i läppar och tuttar och arsle).

Här kanske man kan säga att man kan tänka sig vilken lirare jag skriver om. Och det kanske man kan. Men det är enligt mig ointressant. Det är min upplevelse, och den är min, den kan jag dokumentera här, dessutom har jag litterär frihet. Om det sedan leder till konsekvenser i någon skum form, så måste jag ta det, då får jag fanimej ta det. Men man måste stå upp för sig själv, för sanningen man upplever utan någon hänsyn till att det kan slå fel och göra att rädda människor ser en som illojal osv, och sätta igång konstiga grejer. Det har jag ju redan varit med om inom kommunen.

Nu gör jag ett jävla bra jobb där jag jobbar timma, och det blir bara mer och mer. Jag tror på mig själv och det jag gör. Och jag är övertygad om att jag har all jävla rätt att skriva om mina upplevelser i livet här.

——–

Träffade J, Kalix och LG under kvällen. Intressanta samtal.
Nu när jag skriver lyssnar jag på Neil Young, bara det.
Så nu vet ni.
Mats ”DON`T MESS WITH ME” Blomgren is in da house!!!!!
Och han, jag, är PÅ!! Tar ingen mer skit! Tut!

/Mats

 

 

2014, Folkbildning, Nutid, Örebro, Politik, Samhället, Världen

Kör en nattlig eller morning textblogg ånyo

1 kommentar

Det är något fräsigt med att trycka tangenter i alla fall. Och så kan jag ju inbilla mig att det är lättare än att bara prata in ljudbloggar. Så.

En speciell dag. Alla dagar är speciella. Men ändå.
Ett otroligt tryck från 13.00 när jag öppnade Öppet Hus. Tre tuffa damer körde hårdast med mig. De hade sina iPhones och iPads och ville veta så mycket mer. Alla hade blivit rekommenderade, hört att jag fanns via tidigare besökare. Så, det är det bästa sättet, att folk som diggar det jag håller på med berättar för folk de känner att det är bra grejer som sker i MacLabbet. Mycket bättre PR än annonser.

En av damerna gav mig en julklapp. Den har jag ätit av i kväll. Ett presentpaket med choklad. Hon har varit där förut, och jag har sagt att jag inte behöver något, att jag har betalt, och att jag gillar vad jag gör. Men äldre folk, precis som folk som kommer från andra länder, de vill ge, och ger, när de känner att de fått något själva. Det är vackert. Och jag säger inte nej, för det vore oförskämt (fick ju rysk korv förra veckan av en rysk kvinna). Tacka och ta emot. Punkt.

Gick ifrån ett par gånger. Tänkte konfrontera en ansvarig rätt nyanställd byråkrat för att jag inte fått någon lön för en del av mitt arbete ännu. Men den liraren var inte där alls. Kanske tur för honom. Jag kör vidare i morgon.
En kontorist, kanske jag ska kalla honom, som för, nu, två och en halv vecka sedan ville ha mina redovisningar just den måndagen så jag skulle få lön för mitt jobb, men då jag inte fått ett öre ännu så tänker jag göra som så att jag ger honom ett erbjudande han inte kan säga nej till.
Först ber jag honom ta av sig glasögonen (det skapar en koncentration kring mitt allvar) och sedan framlägger jag mitt ärende.
Endera fixar han in de stålar jag jobbat ihop på den räkningen till mitt konto innan dagen är över, eller också kommer jag hem till honom, bor hos honom, använder hans pyjamas, äter hos honom tre gånger om dagen, och snor hans säng. Han kan sova i sin soffa eller nått.
Ja, jag är förbannad. Medelmåttor har aldrig fått mig att se världen i rosa.

Men, damerna i MacLabbet som ville lära sig, de gjorde mig glada. Vet inte varför jag kommer så bra överens med folk över 70, men det gör jag. Kanske för att jag inte behandlar dem, eller någon annan, som mindre vetande, utan som vilken polare som helst. Ja, just kanske därför. De var alla trevliga. Och jag behöver trevliga människor som motvikt till de skitskallar som i övrigt finns i världen, i Örebro, landet som stort, eller världen just nu.

Mina två favoritkonsulenter hjälpte mig i flera timmar med en massa administration som gällde listor och hej och hå som jag legat efter med och inte fattat hur man ska fylla i  (inte bara pga slöhet, utan pga orsaker jag inte tar upp här just nu, alltså inte mitt fel, enbart).
Jag blev kvar fyra timmar med sådant efter mitt Öppet Hus. Ojoj, vilken hjälp jag fick. De som är mina vänner, är mina vänner, alltid.

Åt Bongs köttsoppa med macka när jag kom hem. Äter burkköttsoppa ett par gånger i veckan nu. Kanske är det åldern, men det är både gott och bekvämt.

Gock ut på lokal för att träffa vänner. Träffade olika slags sådana och ett och annat mök, men det är bara att skita i. Apskallar ska man bara ignorera.
Dock behöver man människor omkring sig, lite otvunget, och gagga lite hej  och hå med schysst folk. Det gör man.

Kommer hem och ser på Twitter och webben att KD var de första att falla. Tänkte skriva något om det på Twitter eller Fejan, men förmådde inte. Ändå, jag tänker inte hålla inne med vad jag tycker om någon frågar, diskuterar eller förfäktar nasse-idéer.  Men det är ju bara jag.

Så. Då har jag skrivit av mig lite. I morgon/idag så ska vi se om jag får några stålar, och vad jag i så fall gör åt det om det inte kommit några. Men först ska jag lära lite ryska damer att göra blogg.

Tut! Kamp! Rock! Nu tar vi tag i detta!

/Mats

2014, Drama, Film, Folkbildning, Förr, Hån, Historia, Konstigt, Kultur, Samhället, Västerås, Video

Dag 185 under Arktis och Fryxellska i Västerås

Lämna en kommentar

Vet inte varför, men plötsligt ville jag se lite från den där italienska skräckfilmen om Sverige, en riktigt härlig ljugarrulle som gjordes på 60-talet som en sensation för att tjäna stålar.
Finns ett gäng klipp på nätet. Alltså rullen ”Sverige himmel eller helvete”.
Om man söker det på engelska så hittar man mer. Trailern är obetalbar.
Och här, i de få minutrarna nedan så är de i Västerås. Visst är det sant, i sak, men inte i mening. Ungefär som SD och deras propaganda som de lågtänkande sväljer med hull och hår.
Här är det skolan bredvid Oxbacken, Fryxellska, 1968. Jovisst, det fanns ett skyddsrum där, och visst, det var fint folks barn som gick där (musikklasser och grejer, inte som jag på Hammarby, he-he). Jaja, jag har många polare som gått där, men det får de köpa. Så var det.

De hade nog matsal därnere, och en hiss ner, visst, men det fanns annan ingång också, och där kom jag ihåg att jag spelade teater (hade ett intresse för dramatik vid yngre år) och senare var jag med och anordnade blueskonserter därnere, bland annat med Roffe Wikström, det bästa han gjort, någonsin. En gång såg jag till och med Pugh Rogefeldt som gick neråt i katakomberna därnere, det knockade mig, bara det.

Men, njut av speakerrösten, och njut över detta, en halvsanning som låter som en sanning, och tänk att nu är de otänkande människorna enligt senaste undersökningen uppe i 17 procent, snart var femte du träffar på är SD-anhängare. Och jag tror inte det stoppar där. Dålig utbildning i skolan, en dålig politik som skapar en massa orättvisor, voila, så har vi en extremhöger som kommer upp ur skiten.
Alla har vi ansvar. Nu säger vi till de vi känner, de vi träffar. Det är dags att de lägger av nu, och att vi står upp.

Tut!

/Mats

Ps. Ballt att jag fick två kommentarer från igår, från Emil och Kalix, när jag skrev med text. Undrar hur många ljudbloggar jag lagt ut som ingen jävel lyssnat på, ha-ha? Äh, skit samma, nu har jag fått olja i fingrarna.

Äh, fanken, här är Trailern, som man kan se om och om igen, ha-ha:

2014, Appleprylar, Bild, Drama, Film, Folkbildning, Fränt, iPhone, Kultur, Mac, Musik, Nutid, Örebro, Vänner, Video

Förutom annat gjorde jag en Dogma-film idag (utlagd här)

2 kommentarer

Ja, detta var en fredag då jag fick sova hela natten. Alltså natten till fredag. Det var finemang. Och bla-bla-bla.

Snackade med Baggo för några dagar sedan. Frågade om det var okej att jag ”filmade” när de packade ihop sina prylar för att åka och spela med Tommy Moe (deras tvåmannaband). Visst fanken var det det.
Så Tompa ringde och sa att de skulle träffas vid replokalen 20.00.

Jag tog mig dit. Filmade (testade min nya mikrofon och allt). Och så drog de iväg. Nej, jag ville inte filma själva spelningen. Allt var som en slags test till mig själv.
Kom hem och slängde över 700 sekunder film på min datorapparat.

Under kvällen hamnade jag på mitt externa vardagsrum. Satte mig vid Kent, en lirare jag känner, och hans polare, en folkpartist. Jag hade ett och annat att säga om Björklund som han väl inte höll med om, men det gjorde inget, för vi var vid gott humör bägge, ha-ha.

Mot slutet kom Bagari in, han hade spelat klart och vi satt och ljög, alla fyra, om viktiga grejer. Det är så här en schyrre kväll ska vara. Bra diskussioner  med trevligt folk.

Så blev det stängt. Och jag cyklade hem (Baggo tog taxi).
Kom hem och började det jag tycker är mest spännande när man gör rulle, alltså inte att spela in den, utan att klippa den. Fast allt hör ihop, förstås.

Känner mig hursom nöjd. Kolla:

Så, sju minuter Dogma efter att jag klippt och rensat och fått det som jag vill. Här är det (och inte en enda ton från musikerna). Äh, ni fattar om ni kollar. Tjosan!

2014, Drama, Film, Folkbildning, Förr, Hälsa, Hån, Nutid, Örebro, Tråkigheter, Video

Psyk-borrfilm från 2009 i ÖBO:s hus där jag bor

1 kommentar

Eftersom genierna har jävlats i veckor igen genom att fortsätta borra nytt och fan vet vad de gör (huset rasar väl snart) på bottenvåningen i gamla systembolagslokalen så fick jag för mig att hitta den här videon från förr. Det var 2009, 29 december, som jag la ut den här minuten på tuben, som vittne till det skit jag då hade haft varenda dag i veckor. Och, ja, detta fortsatte efter jul då.

Nu håller dår-muskelknuttarna på igen!! Och mitt emot mitt hus ska det rivas två hus och byggas nytt på det. Jag känner svårigheter med mitt annars jämna humör.

Så här var det då när allt vibrerade. Och, nej, ingen kompensation, eller knappt information, från hyresvärden, DÅ HELLER: