Efter dagens eskapader med nya uppdrag på min anställningsplats, förutom att vara okunnig vikarie, tänkte jag fira lite nya arbetsuppgifter med att ta dagens rätt på därtill utvalt restauranghak.
Jag har inte ätit mat från krogen på år och dag sedan jag en dag på 1900-talet tröttnade på att köpa dyrt som inte uppfyller vad det lovar i form av kvalitet.

Nu, dagens rätt, stekt strömming med potatismos, smält smör.
Det är en manlig rätt. Okej, nu jäklar ska jag ändra mina fånigheter med att inte äta ute. Så jag beställde. I sammanhanget vill jag påtala att serveringspersonalen som vanlligt uppförde sig föredömligt trevligt och kunnigt.

Okej. Maten kom in snabbt. Nu skulle det ske. Två citronskivor också såg jag, samt lite råa lingon. Det var en stor och fin portion, såg mycket bra ut. Inmundigandet skedde i baren.

Men. Det var inget gott i min mun. Fast. Jag kämpade, men det var verkligen ingen rolig historia. Varför?

För det första potatismoset. Det ska vara luftigt och inte som en klump cement, och är det så, som det var här, så ska det i alla fall inte smaka beskt. Potatis som smakar beskt är dålig potatis (även om det nog var gjort på riktiga potatisar).
För det andra var inte strömmingen knaperstekt. Det ska den vara för att bli god. Då är det en delikatess och dessutom slipper man den där halvråa fisksmaken/lukten.
I övrigt smakade det ingenting.
Alltså, det smakade beskt hårt potatismos med läskig fisksmakslukt, i övrigt ingenting. En sådan här rätt ska vara en njutning.
Nej, jag är ingen snobb, det är inte det. Det var inget gott, inget bra, helt enkelt.

Själv är bäste dräng. Jag ska fanimej, någon gång, laga det där själv. Minns när min morsa lagade det, mums, eller min faster, mums. De kunde laga mat, de kunde välja ut råvaror. Allt handlar om kompetens, den fanns inte idag, och jag, jag kände mig lurad, som jag gjorde sista gången jag åt på krog i Örebro på 1900-talet.
Folk kallar mig ibland bitter för att jag väljer bort visst, vis av erfarenheten. Nu gjorde jag ett test av om jag inte hade haft fel ändå alla dessa år, och gick ut med kunskapen om att det hade jag inte.
Bad en servitör som jag känner att diskret ta ut tallriken. Ville inte hålla på att förklara (det gör jag här istället).
Och, nej, jag ville inte ha något annat, matlusten hade försvunnit.

På vägen hem gick jag till ICA. Köpte Rotmos i en sådan där plastpåsekorv, det och prinskorv, med några skivor bacon, ska jag laga till om en stund. Med senap. Det, ojoj, blir kanongott.
Så, skomakare, bliv vid din läst. Jag fortsätter laga min egen mat.
Tut.