Kan inte rå för det. Jag har inget åtagande i morgon, och tycker min nya layout här på bloggen är så snygg, så jag kör en av mina olistade (ej offentliga videos) på tuben här. Det förtjänar den.
Det tar två minuter och tolv sekunder innan jag börjar prata, men sedan pratar jag. Detta är dadaism.
[Ser, nu när jag gått igenom min blogg, att jag faktiskt lagt ut den här tidigare. Det hade jag glömt bort. Men skit samma, den behövdes igen, tjo!]
Efter att ha ändrat tema här i natt så kan jag inte hålla mig. Jag lägger ut den här rullen. Gjorde den förr-förra söndagen. Egentligen höll jag bara upp min iPhone och filmade en minut, med en ny app, som tar massa bilder i sekunden, så det går att göra slow-motion i god klass.
Sedan kom jag hem. Tankade in det hela till iMovie och så satt jag och klippte och grejade i lycka en massa timmar.
Det blev nästan fyra minuter (jag klippte bort lite). Otäckt blev det. Häxor finns antagligen, fast vissa är snälla…
Alltså, en rak filmning, inget förberett, zoomade inte när jag filmade. Musik och allt från produktion på Maccen. Tut!
Och, ja, alla tycker väl inte det var något märkvärdigt, men jag lärde mig en massa på min Mac, vad jag kan göra, och jag gillar resultatet.
Surfar mitt i natten. Blir glad. Ser att Josef Fares, gamla eleven, och också vännen, numera även filmregissören och spelmakaren, har vunnit fint pris i England för sitt datorspel.
Förutom att jag gläds för hans skull så blir jag extra glad när jag tänker på alla belackare han hade på den skola där han gick i gymnasiet och jag jobbade på. ”Fint folk”, lärare och rektorer, som åsidosatte honom. Hoppas de ser detta på något sätt nu och skäms. Ordentligt.
En bild från Twitter också:
Hon var stor i Tyskland då, och är det även nu. Åtminstone hos den äldre generationen, de som finns kvar. Men det känns lite fel när hon underhåller ett gång SS-snubbar (kolla kragarna) där mitt under kriget i den här tyska spelfilmen.
Jag var ihop med en tyska en gång i tiden. Hennes föräldrar gillade frk Zarah Leander. De gillade mycket annat också från den tiden… (Det fanns arbete, det gjordes vägar…) Suck.
Satt natten till fredagen och kunde inte sova. Inget konstigt då krafter har satt igång en process att kicka mig och mina kollegor ur våra 15-20-åriga fasta anställningar i kommunen. Att det är inkompetens och okunskap som är orsaken till deras plötsliga motvilja mot oss är ställt utom all tvivel.
Kom på att det finns ett ställe på nätet där man kan göra textremsor till den numera, på internet, klassiska scenen med Hitler i Bunkern i Berlin 1945. Filmen heter Undergången och är väl värd att se i original.
När nytextade filmer av scenen började dyka upp blev filmbolaget sura för några år sedan. Men filmens regissör älskade de olika versionerna som kom.
Så, här är min. Och det som sägs är rätt väl överenstämmande med min verklighet nu.
Slutresultatet blev bättre än jag förväntade mig. Kan inte sluta glutta själv. Samhällskritik från verkligheten. Och lite humor naturligtvis. Och, nej, jag gör det inte lättare för mig själv. Men jag har aldrig fjäskat, min tunga är röd, inte brun…
Här lirar han med superbandet Blood Sweat And Tears.
Men min favvo med honom är med det svenska bandet han ledde som hette Made In Sweden.
Funkar allt som det ska, gör jag en webradiointervju med honom under fredagskvällen. Håll tummarna.
Han kör på A-huset här på Jordgatan, klockan 18.00 ikväll. Kom, hit, ni i närheten, vettja! Wow!
Och, oj, ser jag på videon, en av blåsarna var ju med i Blues Brothers, filmen, haha. (Jojje lirar gura).
Och, ja, jag både har webradiostudio och bor på samma coola gata, här på söööööder i Örebro.
Åkte på årets göttigaste hojtur. Kör nu med nya kevlarbyxor, hoodtröja från Bagari (med reklam från hans band) och en fantastisk tunn vindtät jacka från XXL ute vid Marieberg. Nej, jag får inte betalt för att namndroppa.
Det kändes så gött att åka, inte som i vanligt, i min alldeles för tajta, skinnjacka.
Nu känns det som att åka, som jag kände förr.
Upp mot Fellingsbro och så, högst upp i bergen, en jävla grusnederförsbacke mot Ullersätter (tror jag det hette). Magiskt vackert.
Hursum.
Stannade till och filmade på en plats från den tid vi i Sverige var ugga-bugga-dumma i skallen. Då vi hade ihjäl folk som gjort brott. Kolla rullen nedan.
Tragedi är att inte ha någon att dela sina upplevelse med. Nu vet ni.
Om det gått, hade vi lirat in lite idag när han åkte förbi från sin motorövningar hem till Tjockholm. Nu skickade han en fin video från bilen. Folsom Prison Blues, på Ukulele. Snart ska jag lära mig den också.
I juli 2008 så filmade jag mig själv på träningscykeln jag fått av Katarina på jobbet. Det var efter en vända på mitt vanliga vattenhål. Tycker den platsar här.
Det tar ett par minuter innan jag säger något, men sedan pratar jag.
Och nu tänker jag som så här, att då var ett annat liv, till och med morsan var i livet då (jag hade ju tagit bågen dit och hjälpt henne med TV-kanalsinställningar, som jag säger).
Är lite glad åt mina dokumentationer genom åren, av mig själv.
Sysslolös i lärarrummet hittat jag den ostämda guran. Idag bjuder jag på folkloristisk vaggvisa.