En gång i tiden, typ februari 2003 då jag jobbade på Örebro kommun, på Rudbeck, det första MacLabbet, blev jag intervjuad av Tvärsnytt, dvs SVT:s regionala nyheter. Jag tycker jag var duktig de här sekunderna (typ 13 sådana). Flosklermästare de lux. Är fanimej en politiker, säger allt och inget egentligen. Ja, vafan menar jag egentligen? Ha-ha, ingen aning. Men det var vad som förväntades av mig, att uppträda så, så jag var lydig. Avfilmat från tjock-TVn jag hade då:
Äh, det ser nog konstigt ut, ligger i ett hörn. Men det beror på att Youtube och min komprimering då, inte är polare. Fast man ser, man hajar.
Ja, samma som videon under, i förra inlägget.
Skit samma, jag hittar, jag lägger ut, och en dag hittar jag dv-banden och kan göra om allt med mycket bättre kvalitet.
Tycker den här är mycket, eller väldigt mycket mig. Jag ger fan i allt och kör min egen midsommarafton längs Svartån i Örebro ut mot Hjälmaren. Och, jag var bara lite snyggare då, och smärtare, he-he:
Kommer hem, kollar svtplay, som jag ofta gör. Kollar in den lille killens program från Orsa. Där är ju Dregen med, han träffade jag på en hojklubb här i Örebro en gång i tiden. Har en bild faktiskt (och en film, den hittar jag inte nu). Men jag säger som så här, där var vi ännu sams, he-he-he:
Äh, han kan dra, jag är fränast…
Och så undrade jag lite över att jag har en kurs med en familj, med far och mor och barn, varav den yngsta går i femman (hur ung man nu är då där), som jag bland annat lär Twitter.
Lillgrabben började följa mig.
Alltså, jag är rätt vuxen, och jag har haft några veckor där jag tänkt mig för både här i bloggen och på Twitter, vad jag kan skriva. Men nu har jag ju beslutat att strunta i allt det där. Jag måste vara ärlig, måste vara mig själv.
Så jag retweetade den här grejen jag tyckte var rolig i kväll, vilket denna unge man också retweetade, ha-ha. Ja, vad ska man göra. Jag är jag:
Jag kan väl inte ta vuxenansvar för vad unga retweetar? Jag måste väl få köra min grej? Eller? (För övrigt tycker jag att bilden ovan är gigantisk kul, eftersom den ju antagligen är äkta).
—–
Sov bort hela jävla dagen, som vanligt. Bort-bort. Polare hade svennefest, såg jag på Fejan, kunde inte brytt mig mindre. Jag skulle inte gått i alla fall. Sådan är jag.
Drog ner till mitt vardagsrum under sen kväll. Träffade gött folk, garvade. Mer än så behöver jag inte. Det gör mig glad.
Nu är det äntligen söndag.
Tut!
/Mats
Ps:
Äh, vafan, jag kör den här också, från min fd elev Oskar och en annan fd elev Josef, som såg likadan ut på fejan som på Twitter också:
2005 var jag så här hott. Ja, det stod ju i tidningen, så det kan inte var fel, eller hur? Populär, smaka på den, ha-ha-ha. (Hittade bilden nyss).
Har hört från minst en av denna bloggs läsare att man diggar text, också i kväll, så jag kör vidare. Vafanken, har newbien Ulf Lundell börjat blogga så ska han få haja att här är en som varit igång sedan 1997 på olika hemsidor och bloggar. Det här är mitt universum, välkommen Uffe, men jag var först, he-he.
(By the way, Uffe bloggar bra om sådant som jag håller med om. Fränt att lova att förbjuda Öppna Landskap, att den spelas någonstans, om SD får över 20 procent i mars, som han gör. Jag bugar för Lundell som har hållning, stil och stake).
För någon dag sedan skrev jag här i min blogg att jag skulle gå och och kräva stålar av han som fick mina papper, de jag lämnade in för att få lön. Jag skulle säga en viss sak när jag kom in…
Ja, och så idag, så visade det sig att han äntligen var ”hemma” på sitt kontor.
Jag stolpade in, han satt i telefon, det smällde, för min klack smackade in i en hög tröskel jag inte var beredd på.
Jag väntade tills han avslutat sitt hörlurs-med-mick-samtal i telefonen. Sedan sa jag det. Det gick inte att undvika, och jag har ju både humor och allvar, ticks, men är kanske mest galen:
-Okej, ta av dig glasögonen!!!
Och där någonstans förändrades ett och annat. Han hajade inte mitt skoj. Häpp! (Naturligtvis gjorde han inte det, 25 år yngre som han är, och antagligen rätt osäker på mig, men jag kunde inte avstå att säga denna fantastiska replik, kunde inte hjälpas).
Jag fortsatte efter ett, ”he-he”, för att lätta upp det hela, som han nog inte förstod, och sa att han tagit emot mina papper och skulle se till att jag fick lön, nu hade jag inte fått någon lön, och om ett antal timmar är jag helt jävla utfattig. Sedan sa jag nog något om att han får fixa detta nu, annars blir jag tvungen att flytta hem till honom och äta hans mat och allt det där. Visst var jag allvarlig när jag sa det, dock ej otrevlig.
Men detta är Örebro. Han blev orolig, han kände sig attackerad. Och så blev det tråkigt allting. Efter att än en gång förklarat mitt ärende så backade jag ur hans rum där han rest sig upp och…
Jag skojade inte med att jag ville ha pengar för mina insatser, efter att blivit lovad det för typ tre veckor sedan av honom, då skulle det ta någon dag bara, och sedan i måndags av nye chefen till och med då jag påpekat att inget hänt, och eftersom han tydligen är någon slags andre-chef där så är det ju han jag måste snacka med (i frånvaro av nuvarande stf chef).
Men det blev så fel, så fel. Han kände sig hotad av mig, jag såg hur desperationen steg när han protesterade och for omkring och sa att han inte hade något med något av detta att göra.
Jag bad honom ringa kontoret i den andra staden som har hand om just utbetalningar. Han vägrade, det skulle han INTE göra om jag var i rummet.
Jösses. Ni hajar, ni som läser det här. Det blev en väldigt skum situation.
Okej, så jag gick därifrån, lugnt och fint, (nådde inte fram där, då, kunde bara bli värre, jösses), tillbaka till min cirkel med glada kazakstan-ryssar. Vi fortsatte blogg- och musikcirkeln.
Efter någon timma kom han dock in till mig där i labbet, där jag hade cirkeln. Nu hade han ringt lönekontoret, och så var samtalet i en annan ton, lugnt. Vi beslöt att ”dra ett streck över det hela”. Han förstod mig något bättre när jag ännu en gång förklarade hur det var från min vy. Jag tror att jag var en grej för mycket för honom, just där, och då, när jag kom dit, på hans kontor. Jag fick bägaren att rinna över.
Men skit samma.
Vi önskade varandra trevlig helg och om jag har tur får jag en utbetalning på måndag. Om inte. Tja, då vette fanken. (Vill inte tänka på hur det blir då, det är allvar nu).
——–
Så här. Idag, nu, nyss, har jag beslutat att om ska jag köra blogg, ska jag skriva om min upplevelse av världen, tillvaron, mitt liv. Om jag inte får eller kan vara ärlig så går det inte att få ur sig text. Det blir bara larvigt. Ska jag blogga ska jag blogga på riktigt (och jag bloggar på riktigt, jag är ingen förtäckt fjatt av vilket kön som helst som bloggar om produkter och är 19 år och vätesuperoxiderad på skallen med plast i läppar och tuttar och arsle).
Här kanske man kan säga att man kan tänka sig vilken lirare jag skriver om. Och det kanske man kan. Men det är enligt mig ointressant. Det är min upplevelse, och den är min, den kan jag dokumentera här, dessutom har jag litterär frihet. Om det sedan leder till konsekvenser i någon skum form, så måste jag ta det, då får jag fanimej ta det. Men man måste stå upp för sig själv, för sanningen man upplever utan någon hänsyn till att det kan slå fel och göra att rädda människor ser en som illojal osv, och sätta igång konstiga grejer. Det har jag ju redan varit med om inom kommunen.
Nu gör jag ett jävla bra jobb där jag jobbar timma, och det blir bara mer och mer. Jag tror på mig själv och det jag gör. Och jag är övertygad om att jag har all jävla rätt att skriva om mina upplevelser i livet här.
——–
Träffade J, Kalix och LG under kvällen. Intressanta samtal.
Nu när jag skriver lyssnar jag på Neil Young, bara det.
Så nu vet ni.
Mats ”DON`T MESS WITH ME” Blomgren is in da house!!!!!
Och han, jag, är PÅ!! Tar ingen mer skit! Tut!
/Mats
Det är något fräsigt med att trycka tangenter i alla fall. Och så kan jag ju inbilla mig att det är lättare än att bara prata in ljudbloggar. Så.
En speciell dag. Alla dagar är speciella. Men ändå.
Ett otroligt tryck från 13.00 när jag öppnade Öppet Hus. Tre tuffa damer körde hårdast med mig. De hade sina iPhones och iPads och ville veta så mycket mer. Alla hade blivit rekommenderade, hört att jag fanns via tidigare besökare. Så, det är det bästa sättet, att folk som diggar det jag håller på med berättar för folk de känner att det är bra grejer som sker i MacLabbet. Mycket bättre PR än annonser.
En av damerna gav mig en julklapp. Den har jag ätit av i kväll. Ett presentpaket med choklad. Hon har varit där förut, och jag har sagt att jag inte behöver något, att jag har betalt, och att jag gillar vad jag gör. Men äldre folk, precis som folk som kommer från andra länder, de vill ge, och ger, när de känner att de fått något själva. Det är vackert. Och jag säger inte nej, för det vore oförskämt (fick ju rysk korv förra veckan av en rysk kvinna). Tacka och ta emot. Punkt.
Gick ifrån ett par gånger. Tänkte konfrontera en ansvarig rätt nyanställd byråkrat för att jag inte fått någon lön för en del av mitt arbete ännu. Men den liraren var inte där alls. Kanske tur för honom. Jag kör vidare i morgon.
En kontorist, kanske jag ska kalla honom, som för, nu, två och en halv vecka sedan ville ha mina redovisningar just den måndagen så jag skulle få lön för mitt jobb, men då jag inte fått ett öre ännu så tänker jag göra som så att jag ger honom ett erbjudande han inte kan säga nej till.
Först ber jag honom ta av sig glasögonen (det skapar en koncentration kring mitt allvar) och sedan framlägger jag mitt ärende.
Endera fixar han in de stålar jag jobbat ihop på den räkningen till mitt konto innan dagen är över, eller också kommer jag hem till honom, bor hos honom, använder hans pyjamas, äter hos honom tre gånger om dagen, och snor hans säng. Han kan sova i sin soffa eller nått.
Ja, jag är förbannad. Medelmåttor har aldrig fått mig att se världen i rosa.
Men, damerna i MacLabbet som ville lära sig, de gjorde mig glada. Vet inte varför jag kommer så bra överens med folk över 70, men det gör jag. Kanske för att jag inte behandlar dem, eller någon annan, som mindre vetande, utan som vilken polare som helst. Ja, just kanske därför. De var alla trevliga. Och jag behöver trevliga människor som motvikt till de skitskallar som i övrigt finns i världen, i Örebro, landet som stort, eller världen just nu.
Mina två favoritkonsulenter hjälpte mig i flera timmar med en massa administration som gällde listor och hej och hå som jag legat efter med och inte fattat hur man ska fylla i (inte bara pga slöhet, utan pga orsaker jag inte tar upp här just nu, alltså inte mitt fel, enbart).
Jag blev kvar fyra timmar med sådant efter mitt Öppet Hus. Ojoj, vilken hjälp jag fick. De som är mina vänner, är mina vänner, alltid.
Åt Bongs köttsoppa med macka när jag kom hem. Äter burkköttsoppa ett par gånger i veckan nu. Kanske är det åldern, men det är både gott och bekvämt.
Gock ut på lokal för att träffa vänner. Träffade olika slags sådana och ett och annat mök, men det är bara att skita i. Apskallar ska man bara ignorera.
Dock behöver man människor omkring sig, lite otvunget, och gagga lite hej och hå med schysst folk. Det gör man.
Kommer hem och ser på Twitter och webben att KD var de första att falla. Tänkte skriva något om det på Twitter eller Fejan, men förmådde inte. Ändå, jag tänker inte hålla inne med vad jag tycker om någon frågar, diskuterar eller förfäktar nasse-idéer. Men det är ju bara jag.
Så. Då har jag skrivit av mig lite. I morgon/idag så ska vi se om jag får några stålar, och vad jag i så fall gör åt det om det inte kommit några. Men först ska jag lära lite ryska damer att göra blogg.
Tut! Kamp! Rock! Nu tar vi tag i detta!
/Mats
Ska se om fingrarna fungerar. Kör ju så många ljudbloggar numera att jag kanske glömt hur man trycker tangenter. Det är ju så att min hjärna måste tänka långsammare och mina fingrar trycka toksnabbt. Det funkar, märker jag. Jag kör lite drönarstil i skallen, så går det.
Jag är bra på att skriva maskin utan att titta, förutom siffror och specialtecken, vill bara säga det. Tjong!
Det är mitten av december, och jag slås av alla medelmåttor som påverkar mitt liv, i stort och i smått. Varför finns de? Jag säger inte att jag är någon jävla geni, det är inte det, utan jag lurar på hur folk kan tänka och agera självklart och självsvåldigt på ett visst sätt, fast de ändå inte har någon tyngd eller hållning, eller ens bildning och kunskap att egentligen få göra det.
Jag kommer fram till att folk kan lyckas som medelmåttor, genom att just vara det, en nobody, för de hittar alltid andra som är likadana loosers. Och med det, och sina missuppfattningar kan de göra stor skada. Det handlar om mängdlära.
Nu skulle jag vilja utveckla mitt resonemang, men jag stoppar där.
Kanske för att retas. (Lugn, allt kommer i min nobelprisbelönade bok sedan). Hur som helst, jag är inte vem som helst. Jag är jag och jag har varit med förr. Nog sagt.
Nu känner jag att jag censurerar mig själv. Det gillar jag inte. Det här är ju min plats i cybern numera. Fast jag har gjort liknande på Twitter och Fejan också på sistone. Varför är en gåta för mig. Jag är ju inte feg så, men jag beter mig fegt, eller smart kanske, i rådande situation.
Det är nog ibland bäst att ta det lite lugnt ibland, och sedan, i sinom tid, veva in, med vetskapen om att svinhugg, det går igen.
Ja, äh, det får räcka så, för denna gång. Jag blev lite ytlig, men ta det. Jag är det just nu. Det bara är så.
Tjong!
/Mats
Bilden ovan, fantastisk fråga och ”milt basiskt”, ha-ha-ha-ha:
Nu är jag världens innekille alltså. Alla viftar, alla dyrkar. Äntligen. Det här är hit nr 1. När den blivit störst på listorna så sätter jag igång med låt nummer 2..
Orkar inte prata in nu. Men tycker den här teckningen är bra.
Så här är det ju, jag känner igen mig. Man håller ut, det ska fixa sig, he-he. (Klicka på bilden så blir den större):
Lägger ut på bild på läkarrummet (han var ute då) och Jörgen, från Digitala Bönder, nedan:
