Min robot-trummis har jag i köket, inhyrd kille, lite virrig, men det funkar. Och så jag då, på sång och bas. Allt är kört live i studio-Blomgren nu i natt. Inget fjanttigt repande, allt kommer improviserat, som de sköna konsterna ska komma.
De lux-studion här i Örebro. Bara att njuta av nyproggen som jag producerar mitt i natten.
Sitter här mitt i natten och klurar.
Borde göra ett och annat, skriva CV, skicka in ansökan.
Men så såg jag det där programmet på SVT där författare gaggar och där kom plötsligt ett inslag med en av mina favoritförfattare. Alltså Torbjörn Säfve. Har läst ett gäng böcker av honom. Visserligen för kanske 20 år sedan, men ändå. Det är han, Henry Miller, Charles Bukowski, Kurt Vonnegut och Sture Dahlström som är de största, finaste författare vi har, eller har haft i världen, som jag läst (deras böcker finns kvar).
Herr Säfve har haft den goda smaken att ha bosatt sig i mitt län. Visserligen söderut, i en håla som ingen bryr sig om, men ändå, han är här i närheten.
Och så var det ett filmat reportage om honom, där han gick i skogen, där han visade sina outgivna böcker och rullor med massa projekt. Helt okej. Fast så, på slutet, så säger herr Säfve, boxare, muslim, anarkist och så mycket annat i en härlig mix, något som smackade mig som en smäll. Han körde existentialismens kärna där. Han sa, ungefär som att ”det räcker inte med att doppa foten i vattnet, man måste slänga ner hela sig själv”.
Alltså, man kan inte både ha och äta kakan. Man måste vara beredd att vara ärlig mot sig själv, köra hela grejen. Går det åt helvete så går det, men om man vill något måste man gå in för det helt och totalt, annars blir det bara skit.
Jag behövde höra det. Och min hjärna kokar.
Vid typ 28 minuter in i programmet. Det var det jag ville säga i kväll.
https://www.svtplay.se/video/2843655/babel/babel-sasong-21-avsnitt-7?start=auto
Ja, så är det. Jag kör på poddar helt utan skyddsnät. Och äh, vafanken, lägger ut nattens här. Jag har många lyror på min stränga:
Så här är nattens podcast jag gjorde.
(Kommunicerar med Spreaker, de som har podradiotjänsten, via epost, om att ljudet går upp och ner i volym. Hoppas lösa detta med hjälp av dem).
Bra ljud (jag spejsar lite i början, blir nästan Pink Floydigt), och sedan råkar jag säga fel till en webadress först, men rättar mig. Så nu vet ni vad det handlar om. Fast, okej, egentligen en hyllning till Percy Sledge som ramlade av pinn idag:
Varför då? Jo, i natt har jag fixat ännu en sida, en subdomän, och köpt webradioplats på Spreaker, så nu är det all in, eller vad man säger om man är en sådan som sportar.
Jag har nu en egen podcast, där jag kan göra vad jag vill, 500 timmar på ett år, 3 timmar åt gången. Det enda jag inte har är STIM, det kostar 500 i månaden, så då får det bli prat och inte så mycket musik, och lite sådan musik jag gjort, eller mina polare, om de godkänner, gjort. För lite musik behövs ibland.
Men annars, ha-ha. Perfekt ljud, kan ha polare som är med via telefon eller Skype (om de inte är här bredvid mig). Kan ringa folk, de kan ringa mig. Det här kan gå hur som helst. Men nu kör jag, för jag kan. Gör jag det inte nu så blir det inte av. Satsar man kan man vinna, annars inte, annars aldrig.
Äh, fanken, man måste satsa för att vinna.
Jag bedömer det hela som så, att jag fixar det jag behöver, önskar, fantiserar om, vill göra, tänker på, nu, då det går. Så får vi se om det blir ett bra utfall sedan.
Japp, jag är glad och helt på. Nu jäklars. Adress och sådant sedan, till allt här, när jag är helt klar (som jag väl är just nu, men ändå, tar det sedan, måste andas, kolla in själv på lite avstånd, typ i morgon, först).
Gratta mig och kör några hurra-rop!!!
/Mats
Äh, har fixat så att mitt ljud blir megabra i jämförelse med originalmicken och så (investerat i utrustning). Tror jag fått tag i rätt grejer.
Kör den här i typ fyra minuter, där jag visar vilken cool kille jag är (!) samtidigt som jag presenterar några av mina musikaliska storverk, he-he.
Så njut här, om ni törs. Direkt från min lya, denna natt. Hellre lite skit på golvet, än ett rent helvete, eller hur? Tut!
Kan inte sluta vara frän. En polare, vi kan kalla honom Z, ringde upp mig, på min begäran. Eftersom jag struntade i att svara på telefonen så tog min dataapparat emot samtalet, vilket betyder/betydde, att jag fick in honom i mixern och kunde spela in det hela. Tekniken är KANON! Här ett mycket kort ljudklipp från detta. (Och jag bara garvar, som jag gör när saker och ting funkar SÅÅÅ mycket bättre än jag trodde):
/Mats
Nu när jag börjar skriva här hemma så lyssnar jag på Gary Moore och Still Got The Blues. Vilken jävla bra låt. Jävlars vad den bränner ännu. Tack Gary, det gjorde du bra när du levde! Jävla döden!!!
I mitt nya tillstånd, min nya skepnad som frifräsare (nej, jag har inte gjort slut med någon brud jag inte har haft) så tog jag mig framåt kvällen mot Biskops, där jag har många polare. Träffade ett gäng där, och det var mycket trevligt.
En vän var i extas för han drack de sista dropparna någonsin av en whiskey (sådant fattar ju inte jag), alltså finsmakar-köret. Två centiliter och så var det slut för evigt. Jag plåtade. Det hette… vänta… Port Ellen Old Bothwell. Så jag tog en närbild (klicka den för större variant).
Det är alltid kul med folk. Men själv har jag annat för mig. Ska snart sjösätta mitt nya projekt, så jag hastade hemåt. Tänker mig att tillbringa natten med att göra prylar ännu snyggare och ännu mer effektiva igen.
När jag cyklat fram till Våghustorget var jag tvungen att ta den här, som jag kallar det, Draculabilden (kan också klickas):
Så där ser det ut där jag bor. Det är mäktigt. Riktigt mäktigt.
Men nu ska jag djupdyka i mitt projekt, med den här websidan som ska vara navet i min test. Funkar det så funkar det, funkar det inte, så , ja, då är det så. Tut.
/Eder Mats
Eftersom jag satte på den här låten på Spotten, utan att veta att det var just den, nu, när jag ska skriva, så är det lika bra att börja med den här, som video:
Idag hade jag ett möte. Ja, inget vanligt möte. Jag skulle transportera ut mina prylar, de fysiska, från det där studieförbundet som jag haft en bra relation med och blivit uppskattad av, innan medelmåttorna tog över.
Han och han och han var där. Och de hjälpte mig att ta grejerna till hissen, och så släpa bort till min trappuppgång, som ligger typ bredvid. Och där tog jag själv hissen upp och körde upp min grejer, som nu finns i min borg (min lägenhet).
(Hoppas intresserade Quislingar antecknar detta nu, sedan kan ni avfölja mig, helt).
Sedan satt jag hemma och testade ett gäng web-prylar med min gode vän Kalix, som satt hemma hos sig själv. Det funkade skitbra. Jag är lite hemlig där/här ännu, men kommer inte att vara det framöver. Jag har nämligen en idé. Och den ska jag köra på.
Sedan drog jag till ICA och köpte Oxfile för 160 spänn! Man måste fira. Äh, det är inte så dyrt ändå, det där delar jag upp på fyra dagar, och då blir det inte så farligt per måltid. Jag menar, jag har ju ris och lingonsylt (som jag åt det till idag) och potatismos att fylla ut med. Vill jag så kan jag köpa pommes från kiosken härnere på gatan.
Jag åt och det var så jävla gott att jag dånade. Underbart när man lagar sin egen mat, vet vad man får, kryddar som man vill osv.
Så slökollade jag på TV. Såg herr ultrahöger hos Skavlan. Läste kommentarerna på Twitter.
Vid den här tidpunkten som jag skriver här så kan jag inte med rätta få ur mig vad jag tycker, så jag lämnar det (om programmet, om Svärjedämokräterna).
Dock. En sak vill jag säga. Det är att jag inte håller med herr ultrahöger. Jag tycker att vi ska hjälpa varandra. Att alla ska vara snälla och hjälpa varandra på hela jävla jordklotet. Att alla är lika mycket värda i hela världen och att DET BARA ÄR SÅ!
Sedan snedseglade jag ner till Biskops. Satt själv. Körde ett par livesändningar på Periscope, som är Twitters nya live-videotjänst. Jösses. På några minuter hade jag hälsningar från Texas och Brasilien och Afrika, de gillade vad de såg. (Det här är en värld som man bara får vara med om om man inte är inskränkt nog att endast köra Facebook, utan vågar köra Twitter).
Mot slutet satt jag med en snubbe, en spanjor, som jobbat i 37 år på det ställe jag satt som hovmästare, numera pensionär, trevlig lirare, känner honom sedan tidigare. Och så berättar han att han, i sin 20-årsålder varit tjurfäktare, ha-ha. Jag kunde inte sluta garva. Han gav upp det hela när han fick ett horn upptryckt i ena skinkan, några millimeter mer och han hade varit lam i benet för resten av livet.
Men ändå. En tjurfäktare. Mer fullkomligt kan inte en kväll bli, ha-ha.
Nerikes dårar var där. Det är ju lönehelg. Så jag satte mig vid bardisken, då idioterna i länet av någon anledning ville snacka med oss när de var på väg ut (mig, tjurfäktaren, en böna). Jag svek, drog från detta, det här klarade han, men fanimej inte jag.
I baren stod en lirare som jag haft som elev på gymnasiet en gång i tiden. Jag frågade honom hur gammal han blivit nu.
-Jag är 33 år!
Jag garvade och berättade för honom att han nu är lika gammal som Jesus blev enligt bibeln. Samtidigt sa jag att det bara är ett par månader innan jag blir äldre än Hitler blev, att jag för länge sedan passerat Elvis, John Lennon och andra.
Detta berättade han för sina polare som inte fattade vad han menade. Jag garvade i mjugg, och cyklade hem, skrev detta.
Allt jag har, har jag hemma nu.
Rocka rolla!
/Mats
Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.
Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.
/Mats