Kan inte rå för det. Jag har inget åtagande i morgon, och tycker min nya layout här på bloggen är så snygg, så jag kör en av mina olistade (ej offentliga videos) på tuben här. Det förtjänar den.
Det tar två minuter och tolv sekunder innan jag börjar prata, men sedan pratar jag. Detta är dadaism.
[Ser, nu när jag gått igenom min blogg, att jag faktiskt lagt ut den här tidigare. Det hade jag glömt bort. Men skit samma, den behövdes igen, tjo!]
https://youtu.be/HXIrHVXPzDY
Efter att ha ändrat tema här i natt så kan jag inte hålla mig. Jag lägger ut den här rullen. Gjorde den förr-förra söndagen. Egentligen höll jag bara upp min iPhone och filmade en minut, med en ny app, som tar massa bilder i sekunden, så det går att göra slow-motion i god klass.
Sedan kom jag hem. Tankade in det hela till iMovie och så satt jag och klippte och grejade i lycka en massa timmar.
Det blev nästan fyra minuter (jag klippte bort lite). Otäckt blev det. Häxor finns antagligen, fast vissa är snälla…
Alltså, en rak filmning, inget förberett, zoomade inte när jag filmade. Musik och allt från produktion på Maccen. Tut!
Och, ja, alla tycker väl inte det var något märkvärdigt, men jag lärde mig en massa på min Mac, vad jag kan göra, och jag gillar resultatet.
https://youtu.be/ezTwDiQyuQ4
Surfar mitt i natten. Blir glad. Ser att Josef Fares, gamla eleven, och också vännen, numera även filmregissören och spelmakaren, har vunnit fint pris i England för sitt datorspel.
Förutom att jag gläds för hans skull så blir jag extra glad när jag tänker på alla belackare han hade på den skola där han gick i gymnasiet och jag jobbade på. ”Fint folk”, lärare och rektorer, som åsidosatte honom. Hoppas de ser detta på något sätt nu och skäms. Ordentligt.
En bild från Twitter också:
Ja, jag kör med ”(bloggen)” i rubriken ovan eftersom allt går ut på Twitter. Så man vet om man ska klicka ifall man följer @multimats där.
Exakt efter midnatt så fylldes mina ekonomiska förråd på med stålar. Jag började garva, och kan inte sluta garva.
Så drog jag till vänner som vistades på Stora Örebro vid Stortorget. En snyggt hållen krog, där Robban ser till att alla trivs.
Mitt emot så byggde de om, eller renoverade, blomsteraffären som var helt urblåst. Detta föranledde nattliga vandrare att plundra containern som stod utanför. De norpade stolar, glas, och jag vet inte allt vad de tog. Jag, jag tog fram kameran och dokumenterade.
Det jag funderar på är, behöver de dessa prylar de släpade med sig? Och, får man bara ta så där? Ja, de var vilda. Och nej, det var inga fattiga, mer studenter eller flanörer.
I övrigt sitter jag med min nya multimediamaskin som är världens bästa alla kategorier och tror knappt det är sant.
Allt är SÅ jävla mycket Yin och Yang samtidigt att jag blir förvirrad. Och under måndagen är det tandläkarbesök. Naturen kör utjämning.
Ja, jag menar det. Om man hänger kläder efter tvätt så torkar de inte av värmen. Det är den omgivande luften som vill jämna ut. Alltså lika torrt där (på kläderna) som den omgivande luften. Som folk som seglar. Det blåser inte på i seglen bakifrån, det sugs vaccum framifrån i seglet. Inget är som man tror det är.
Men jag är på. Sten-på! Och jag kan inte sluta fnittra. Nu kör jag!
Jag har lämnat den här bloggen, och andra ställen på nätet, i fred ett långt tag. Men snart är det dags att köra på för fullt.
Jag behövde bara skaka av mig den blöta kommunfilten som funnits över skallen i nästan 20 år. Nu är jag en fri tänkare. Okej, inte riktigt än, men snart. Och jag tänker på Anita Ekberg, och en snygg nakenbild jag hittade av henne från typ 50-60-talet. Jag lägger fanken ut den här. Jag bugar för denna kvinna. (Och, wow, mitt första nakeninlägg, huka alla moralister!)
Jag skriver (blogg) i rubriken för att detta inlägg går ut till Twitter också, så folk ska veta, om de vill in här och läsa därifrån.
Folk @ Heart på hotell i Örebro, en hel våning. Jag är där för att övervaka och dokumentera delar till Jordradion Musik Special som kommer här i januari (jordradion.se).
Mer om detta vid annat tillfälle. Men låtarna, som jag lägger upp här nu, de sjungs av en späd kvinna som var mycket trevlig. Det gick till som så att jag drog upp en dörr till ett hotellrum och så satt hon där, och i övrigt var det, förutom mig, fyra personer i rummet. Hon var sångare, jag hajade noll. Men presenterade mig. Och spelade in. Håll tillgodo, nästan fyra oredigerade minuter från min iPhoneinspelning.
Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.
Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.
Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?
Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.
Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.
-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!
-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!
Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.
Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.
-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!
-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!
Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.
-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!
Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.
Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.
/Mats
Sitter här hemma och surar. Ja, jag är sur. Surheten kommer av saker jag hört under kvällen. Det är ganska fantastiskt hur surhet kan drabba en. Smock, så är man där. Finns inget försvar. Pang på bara. Så är man sur. Nu är jag sur. Hatar att vara sur. Men är det.
Prenumererar på bilder från förr på Twitter. Så jag låter en sådan bild, som jag ärligt snott på nätet, representera mig just nu.
Kalix gjorde en sådan där teckning som man genererar automatiskt på Facebook. Om hur vi har det. Tycker den var bra så jag lägger ut den här. Tycker vår situation är väldigt illa också. Mer om det kommer jag att blogga om tids nog. Jösses.
Tja, kanske lite övertydligt, eller också inte. Men jag måste få ur mig.
Det är jag, på botten av en sjö, med bara snoken ovanför vattenytan. Facket är nöjt och gör inget mer, personalavdelningen väntar på att bita mig i fischlet, och så kommer två kommunalråd och åker vattenskidor, mot mig.
Ja, så har jag, och andra, det nu. Så det är egentligen en politisk teckning.
(Sorry om jag är lite oklar, jag väntar med klarhet lite till).
