Spelade in Bagari och gänget (ni som känner dem, känner dem) uppe på Olaigatan här i Örebro med min Sony Eriksson super-multimedia-telefon. Detta var före iPhone och alla smartphones. Hittade den härom natten på disken. Den måste få komma ut. Det låter bra, bilden är grynig, det är äkta. Det är bara sex år sedan, haja vilken kvalitetshöjning i våra telefoner från dess. Jösses. Men, detta funkar också, ha-ha.
Annars vill jag klaga på en massa, men avstår, för tillfället.
/Mats
Jag kör, nu rätt av Nils Ferlin. Läste den flera gånger, och kom på hur jävla bra den är för hur läget är just nu (så ska väl poesi funka?). Så häng på och läs:
”När skönheten kom till byn då var klokheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter henne med tusen gevär,
ty de voro ju så förklokade alla.
Då nändes de varken dans eller glädje och sång,
eller något som kunde vådeligt låta.
När skönheten kom till byn – om hon kom någon gång,
då ville de varken le eller gråta.
Ack, klokheten är en gubbe så framsynt och klok
att rosor och akvileja förfrysa.
När byfolket hade lärt sig hans ABC-bok
då upphörde deras ögon att lysa.
Hårt tyngde de sina spadar i åker och mull,
men fliten kom bara fliten till fromma.
De räknade sina kärvar – för räkningens skull,
och hatade för ett skratt och en blomma.
En gång skall detv varda sommar, har visorna tänkt,
en dag skall det tornas rymd över landen.
Rätt mycket skall varda krossat som vida har blänkt,
men mänskorna skola lyftas i anden.
Nu sitter de där och spindlar så smått och så grått
och kritar för sina lador och hyllor.
En dag skall det varda sommar, har visorna spått.
– Men visorna äro klena sibyllor.”
Och på det, en böna som kör lite Dylan bättre än de flesta, om man inte har fördomar, som ju några alltid har, men skit i dem:
Om jag inte minns helt fel och är helt väck i skallen så gäller denna story, alltså är helt sann:
I Västerås, ja, jag är ju därifrån, så hade vi Big Joe Williams en gång i tiden som spelade. Typ tidigt 80-tal. Han var bluesare, och vi, i Kvällspressen Blues Band, dvs jag, Häcken, Wåfflan, Lelle, och Jimmie var ju bluesbandet som gällde i stan då.
Han lirade nere på Bryggis. Detta var en legend, och vad jag förstått så bodde Bob Dylan hemma hos honom i början på sin karriär till och med. Big Joe hade varit som en farsa för Bob.
Det här var en riktig lirare.
Nu blev det så att vi, av outgrundliga anledningar, kom att lira några låtar med honom (jag lirade bas) i andra set. Och det där gick ju bra, vi körde nog den här låten nedan också, då vi hade den på vår repertoar.
Minns att jag fixade hans autograf. Han kunde ju inte skriva, så det blev ett stor X. Bara det, arvet från slaveriet, i Västerås, då, fortfarande. Förtrycket av de svarta. Jag bara häpnade.
Och så spelade polaren Ante in alltihop på fin rullbandspelare (men har blivit av med inspelningarna genom åren, stor tragedi bara det).
Det var något finländskt svin-bolag som drog runt med honom i norden, vad jag kommer ihåg.
Minns att jag satt och kollade in när han mödosamt gick upp, med käpp för trappan, nerifrån valvet och upp till turnébussen. Klädd i finaste kostym, med hatt, och all publik var svennar, med jeans, långt hår och progg i sinnet.
Det tog tid, han var gammal, men en ”pop”-kvinna höll honom under armen (finska) och till sist kom han upp från ”valvet” där konserten varit, och det hade varit fullsatt.
Det var hans sista spelning någonsin. Han åkte hem från Västerås till staterna och dog kort efteråt. Spelningen i Västerås, och med oss blev hans sista.
Jag gillar den killen, han var äkta.
https://youtu.be/_kUPkczM4iM
Jag stöter på min gamle vän Jörgen, dvs @gotland. Han berättar om ett nytt program till iPhone som kör livevideo (meerkat), utan att spara, rätt av via Twitter.
Kommer hem. Testar. Fantastiskt.
Hänger med en lirare som springer omkring i San Diego, chattar med honom live, han svarar och tycker det är kul.
Hittar en annan kille, som är i Austin, Texas. Jag ber honom köra Stevie Ray Vaughan, eftersom han är där. Han byter genast musik efter min förfrågan och fortsätter sedan rita sin konst.
Jösses, hur fränt det är.
Här en bild på honom och lite ljud, där man hör att han svarar folk som chattar med honom, och kör Stevie Ray Vaughan i bakgrunden. Ja, jag gaggar lite också här:
Säga vad man vill. Internet rockar fett med najs! Och är mer än fäjsbock! Om man vill.
Anteckna gärna detta subversiva inlägg också. Tut!
Skivbolaget har redan börjat prångla ut min och Bagaris gamla hit, Livet – En dröm, med Mats-Gunnars från Stockholm. Nygjord modern video, ska tydligen vara så nu för tiden. Jaja.
Så då lägger jag ut den här också. Så besökare på min blogg kan njuta lika mycket som jag gör:
Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.
Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…
Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt. Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!
Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.
Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:
https://youtu.be/smQB30G1uHk
De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.
Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.
Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.
Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.
I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen. Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).
Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.
Japp, det får räcka så.
Rocka rolla!
/Monko Boy
Okej, jag kan inte ge mig med att härma klick-ap-fjantarna från fejan och kvällstidningarna. Men kan de kan jag. En sådan rubrik drar hit folk, via twitter, de bara MÅSTE klicka, ha-ha-ha.
Kör en av mina maskulina bilder, tagen av salig Bjurta för ett gäng år sedan här utanför Örebro:
Ja, det är jag. Och jag vet precis var det är taget. Bjurta som dog några år senare var äldre än mig och fotograf, samt knutte och trevlig. Han plåtade, ville ha mig som modell. Han var så jävla bra på att plåta mig att en av de där bilderna användes av Folksam i typ 5 år för att göra reklam för deras MC-försäkring. Jag lovar, bild på mig, visserligen på avstånd, men med båge, skickades ut till alla MC-nissar i massa år, och fanns i annonser i alla tidningar som hade med bågar att göra. Jag gjorde succé. En halv miljon bilder fanns på mig i alla de här åren, ha-ha.
Precis en dag då jag tänkte att jag skulle ringa upp Bjurta och fråga om jag inte förtjänade lite stålar som modell, fick jag höra att han dött efter sjukdom.
Jag åkte ut till kyrkan när begravningen hade varit, och tittade på blomstren som låg utanför kyrkan. Häpp! Så kan det gå. Men han var en fräning.
(Och det känns bra att jag inte ringde.)
Ju mer jag ställer mig upp och typ tittar i väggen, tänker, undrar över existensen, ju mer förstår jag att jag är vid en brytpunkt. Alltså den där punkten där man ber en och annan att dra åt helvete, what so ever!
Men. Jag håller ut ett tag till. Det är bara det att världen är galen, även min mikrovärld här i Örebro.
Såg dokumentären om Fidel Castro ikväll på Kunskapskanalen. Oliver Stone gick omkring med honom på Cuba och ställde jävligt obekväma frågor. Det var omtumlande. Jösses, Fidel, en revolutionär, diktator, möjlig orsak till världens undergång en gång i tiden tillsammans med USA och Sovjet, ja, äh, kolla själva. Otrolig pryl som Oliver Stone gjorde där, jösses.
I sluttexterna så stod det ett slags ordstäv, eller citat, från Benjamin Franklin. Kommer inte ihåg exakt vad det stod nu, men det handlade om att den som inte säger ifrån när den drabbas av skit, av bekvämlighet eller rädsla, inte har någon rätt att gnälla sedan.
Så nu vet ni, var jag står.
Nu lyssnar jag på Zappa och skriver. Det är nog gryning. Men det gör inget för det är söndag. Och jag gör fortfarande som jag vill, tack vare att allt är som det är. Jag kanske inte lever hela tiden på bästa sätt, men jag kör på. Gör det bästa jag kan av det jag har.
Ok, får räcka så. Rocka rolla, vänner som kommer hit.
/Multi-Mats-Kurt
Tror på min rubrik där. Det funkar ju på Fejsbocks. Och folk klickar, klick-klick-klick och låter sig duperas. Vad? Vem? Vad händer? Måste veta vad som sker sedan!
Äh, dårar.
Har just kommit hem från mässan. Det är ju 3863 timmar efter annandagen och som vanligt firar jag och 9 miljoner andra svennar havrelördag denna dag.
Lite synd bara att nästan all snö tinat bort. Det hade varit trevligare att ta släden än taxi. Sparken hade funkat också. Men okej, mina renar kan behöva lite ledigt ibland de också.
Att vara anonym på nätet anser jag vara helt förkastligt. Verkar man här i cybern bör man ansvara för vem man är, annars har man inget här att göra. Det är något jag försökt följa sedan 1997. Men värre än att vara anonym som publicist på nätet är de där kretinerna som är lurkers, dvs de där som ligger bakom buskarna, kollar, men inte ger sig tillkänna, inte bidrar med något eget, och som registrerar allt. Har haft sådana också som följt mig, genom åren, och det är nog så nu också.
Men, skit samma, jag har inget att dölja, som de har. Min hälsning till dem är: -Tomtebloss upp i rumpan, tut!
Ovan, när jag besteg Gotlands högsta rauk, precis innan jag satte ner flaggan och utropade den till mitt eget grevskap, utan friskolor.
Idag gick jag till ICA efter att ha haft cirkel i webbradio på A-huset. Tyvärr funkade inte webbradiostudion så jag fick köra lite annat till mina elever, så kan det vara.
Utanför satt en tiggare. En kvinna. Hon log mot mig och hälsade. Jag log tillbaka och gick förbi. Handlade mina varor. Men när jag betalade i kassan så tog jag ut en 50-lapp och la i fickan. Packade ihop mina varor, snus och hej och hå, och gick mot utgången.
Så här: Jag står inte ut med fattiga människor i Sverige, det land jag är född i, och som mina förfäder är födda i. Visst, vissa var grosshandlare, andra statare, ytterligare andra bönder och vissa kanske var pirater, buktalare, enuiter, vafan vet jag. Men jag har nu valt att sluta titta bort.
Kan jag stå och vara gniden och inte köpa en ost för den kostar 60 spänn, vara så snål mot mig själv, men betala typ över tusen spänn i månaden för TV-kanaler och internet och iPhone och hela rubbet, så kan jag FÖR I HELVETE dela med mig lite till en fattig, utan att tro att det är som högeridioter säger, att någon jävla maffia snor stålarna.
Fuck you! Lura mig bara, onda ligor i SD:s våta drömmar. Det skiter jag i. De här människorna som sitter där skulle säkert hellre byta med mig, eller vem fan som helst. JAG ÄR UPPRÖRD! Vi är med i EU, nu får EU, Sverige, alla jävla länder, ta och skärpa sig.
Solidaritet, vänlighet, utjämning. Ingen ska svälta, ingen ska behöva tigga. Vi måste hjälpas åt.
Vi kan börja med att arrestera alla jävlar som rånat oss på offentliga medel med vissa politikers goda minne. Miljarder till skattebefriade öar från skola, sjukhus, äldrevård och offentlig sektor. Ja, ni vet. Men ändå blir folk förbannade på rumäner som vill ha en tia. HELT JÄVLA OBEGRIPLIGT!
Jag går ut, hon ser mig. Jag går fram och hon håller fram sin pappmugg där hon sitter på den kalla marken av sten. Jag trycker ner min 50-lapp. Hon tackar, hon bugar.
-Tack-tack!
”-Tack själv och varsågod, och hoppas du får en trevlig kväll!”
Säger jag. Men jag menade det. Hoppades att hon skulle få en trevlig kväll, skulle må bra. Äta gott, sitta varmt, sova i en skön säng. Det jag sa kan missuppfattas (av lurkers) men inte av vanliga goda människor.
Antagligen kommer jag inte att vara vid ”stadd kassa” så länge till. Men jag har fanimej beslutat mig för att så länge jag har lite stålar över ska jag bidra. Om inte för moralen, så för karman. Man måste fanimej göra gott, om man kan.
Jag kände mig duktig i en minut när jag gick därifrån. Men naturligtvis går det inte, om man har hjärna, att komma undan. Det där räcker ju inte, inte på långa vägar. Mer måste göras. Av vilka, av politiker, av välgörenhetspersoner? Nej, AV OSS ALLA och den jag främst har ansvar för, mig själv. Må jag orka, kunna.
Löfte till mig själv: När jag handlat massa jävla dyrt på ICA, ska jag fanimej också ge till behövande, som sitter där utanför. Tut! Inte alla gånger, alla dagar, men när jag kan.
—
Som den unkis jag är tog jag mig den absoluta rättigheten att gå på lokal och träffa vänner denna fredagskväll efter utfört värv.
Det blev rätt skojsigt.
Jag busade med en böna jag känner, vars snubbe jag också känner men som inte var där, att hon skulle skippa honom och flytta in med mig, för jag bor högre upp i huset jag bor i än de gör, och det är mycket fränare.
Sedan skulle vi stå på balkongen och håna och se ner på folk som gick under balkongen, he-he-he.
Jaja, vi var dumma i huvudet-roliga. (Vi garvade själva åt våra påhitt).
Där var också en snygg-brud i sällskapet, som antagligen kände sig aningen provocerad av mig då jag drog orimlighet, dumhet och tokerier på löpande band utan att smöra på henne (vi skämtade ett gäng). Sådant kan få igång stiliga kvinnor.
Resultatet blev, fyra smällar på låret, ett nyp i knät och så tvångskramade hon mig fast jag protesterade när hon skulle gå hem. Hade jag gjort liknande, åt andra hållet, hade jag blivit arresterad.
Men, ändå, hon var okej, och vi var glada, och jag hade en trevlig kväll, vilket var precis vad jag behövde.
Mycket mer hände, och mycket annat under dagen, men det får räcka med rapport nu.
Om jag summerar, så har jag många vänner, både på dagar och kvällar. De andra nämner jag inte här. De kan hoppa i älva.
Tut!
/Multimats
Alltså. Jag börjar med videon. Hittade låten, som är en cover. Det är Steelay Dan som gjort den från början. Men vi körde in den när jag var med Bela i The Blue Pearls. Roffe, Pärm-Åke, Bela jag och trummisen. Bela mixade. Tror det var 90-tal detta. Plåtat av Kent utanför slottet. Det är jag som har skägg, ha-ha.
Så lattjade jag lite i kväll, och så här blev det. Jag använde en bild endast och la ut, la upp. Kanske olagligt, men ring då, någon. Det är jag, och detta är mitt liv och min blogg. Digga:
Ska berätta en hemlis. Han den blonde med vit t-shirt, trummisen, som är till höger, bredvid Bela i mitten. Vi Photoshoppade honom. Han märkte ingenting när vi visade bilden. Vi ökade skrevet så det putade och minskade huvudet på honom, ha-ha-ha-h-ha-ha (detta garvar jag åt än idag, och får väl en snyting för om ni som läser här inte kan hålla det för er själva).
Den bjöd jag på. Man ska leva farligt.
Annars?
Tja, jag har fått lite mer råg i ryggen känns det som. Då jag ju är på väg mot total succé eller total misär så slår det hela till. Dvs, att det bara är att köra. Att man ska vara stolt över sig själv, sin förmåga, sin kunskap. Och om medelmåttor, samhället, bongo-Kurt inte hajar det, ska man aldrig-aldrig-aldrig ge avkall på vem man är. Man ska vara sig själv.
Det är min nya, icke-fega, drivkraft.
Toppen på Öppet Hus idag. Nytt folk, gammalt folk. Folk som var där kort, folk som var där hela tiden. Alla var nöjda och glada när de gick. Och det gör mig nöjd och glad också. Jösses vad MacLabbet behövs i Örebro, på NBV, på Jordgatan, i A-huset.
Ännu mer folk och jag behöver en assistent (gärna någon från The Swedish Bikini Team, he-he).
Jag jobbade en och en halv timma extra, sådant tryck var det. Och jag kan ju inte sluta när folk är intresserade av hur saker och ting fungerar, glada över att skapa med sina Apple-prylar. Jävlars att jag inte har procent från det där stora stygga företaget Apple, gaaaaaa!
Ja, äh, åt mat sedan, och nu törs jag inte skriva mer, för då blir det nog för långt för Kalix (Mats L) och om han blir förbannad, då vill jag inte vara i krokarna.
PS: Fick höra en grej under kvällen som kan få nämnda Kalix ovan att självantända, så det håller jag också för mig själv, då jag ju vet att han är en av de få stammisarna på min blogg här.
PPS: Tydligen lirar Jojje Wadenius på torsdag här i stan, han jag intervjuade för ett och halvt år sedan i Jordradion.
Här kan man lyssna på det snacket med honom och mig: HÄR!
Tut!
/Mats
Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).
Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).
Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.
Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.
Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.
Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften. All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!
Och så hade jag sallad.
Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!
Åt.
Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.
En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.
-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!
Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.
Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.
Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?
En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.
Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt av vänner och galet snack. Som det ska vara.
Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?
Pust. Okej. Andas, andas…
Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.
Rocka roll!
/Mats
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A