Härlig mp3:a som jag just hittade, Pretzel Logic, njut:
Per-Åke sjunger, Bela arrar och lirar gura, jag på bas, men har glömt vilken trummis vi hade här.
Skit samma. Det svänger fint. Gillar när jag går igenom gammalt på disken på nätterna. Nej, vi har inte gjort låten i original, men det här är vår version.
På bilden, mig, Per-Åke, Bela, trummisen och Roffe G. Kan ha varit vi allihop, eller inte, he-he.
Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:
Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!
Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.
Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.
Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).
Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.
Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).
Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:
-Rör du mig så dör du!!!
Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?
Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.
—–
Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.
——-
Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.
Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:
Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut
/Mats
Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.
-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!
-Okej!
(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).
Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.
-Va? Ska du dra?
-Ja, pallar inte, det får vara nog!
-Dra ner till Stallis då, en sväng!
-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….
-Jo, testa!
-Vi får se!
Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.
Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).
Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.
-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!
Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.
-Wooooiiiii, woooooow!!!
-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!
Så jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.
Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.
De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).
Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.
Och hon, och han och dom och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.
Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.
Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.
Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.
Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.
Ja, detta får räcka för nu då.
Rocka!
/Mats
Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?
Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.
-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?
-Va? Blev det fel, ursäkta!
-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.
-Vi förstår, det är lugnt!
Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!
De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.
-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?
-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!
Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.
Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.
Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.
-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!
-Men gå ner till tvättstugan!
-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!
-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!
-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!
Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.
Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.
Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.
Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.
-Vi är klara nu?
-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.
-Nu kan du jungfru-skita på din tron!
-Lita på det! Ha-ha!
Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.
Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.
Äntligen.
Man behöver bra grejer i tillvaron.
På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.
Sedan kunde annat vara bättre.
Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).
De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.
Sedan cyklade jag hem och lagade mat.
Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.
-Ni måste komma!
-Okej, vi kommer!
Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:
Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?
Kom hem och betalade de återstående räkningarna.
Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.
Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!
/Mats
PS
Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.
Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).
Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.
Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.
Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.
Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000. Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.
Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.
Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.
Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):
Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,
Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!
/Mats
Under den sena nattkröken dristade jag mig ånyo ut på staden. Ville umgås med människor.
Hör ljud utanför cykelrummet, som har sin dörr precis bredvid vanliga porten. Tänkte att det väl är gangsters, men det ska jag skita i. Jag bor ju ändå mitt i centrum. Så jag smackade upp ståldörren och är i färd med att grensla cykeln när jag ser fyra snubbar, i kanske 20-30-årsåldern. De står därinne i prånget, innan man öppnar min port. En lirare håller en snubbe om halsen och i ansiktet. Han hotar den här killen, och han ser rädd ut, som blir hotad.
De andra två vänder sig mot mig.
Okej, ärligt, vad skulle ni göra? Stanna cykeln istället för att åka vidare, och fråga vafan de här helt klart kriminella snubbarna höll på med på MIN gata?
Jag är lugn, och bara tittar. En av dem börjar prata med mig samtidigt som han kommer mot mig, jag grenslar bajken och rullar lugnt bort från detta.
-Hej, hur är läget?
-Jodå, det är fint, själva då?
-Det är bra!
-Toppen!
Så cyklar jag vidare, längst den trånga tarmen som är min gata och tänker hela tiden på om jag inte borde ha stannat, om jag kanske skulle ringa polisen, om jag kanske skulle stanna polisen om jag ser dem på min väg genom staden. Kände mig illa till mods. Vad fanken var jag för en jävla människa som bara cyklade vidare från den här situationen?
Men, jag tänkte som så, att de såg ut att höra ihop, alla fyra. Samma kläder, samma stuk, internt groll. Mest rädd var jag nog för att de skulle ta sig in i porten och hota mitt privata ägande genom att göra inbrott.
Sedan tänkte jag att det får gå som det går. Vafanken kan jag ändå göra åt någonting?
Cyklar förbi flera polisbilar på stan, tänker, men skiter i det. Låter bli. Har ju inget lyse ändå, kan åka på böter.
Kommer till Biskops.
Där sitter Bagari och Hayes, som har lirat under kvällen på Järntorget. Wåfflan hade varit där, och Blues-Janne, men de har åkt hem till Västerås. Nu var det Baggo och Ulfven och hans polare, och Hayes och deras brudar (dock ej Baggos, hon är ju i London).
Vi hejade, men jag satt inte bredvid dem, det var för fullt med folk.
Satte mig en bit ifrån. Och så kom en av Ulfvens polare fram, som en berusad Västeråsare. Ler, håller handen på axeln och säger inte ett skit när han böjer sig ner. Jag väntar. Till slut kan jag inte hålla käften:
-Men vafan? Jag har bott i Örebro i över 30 år, klarar inte av Västeråsgrejen, med att stå och inte säga något, som du gör, skärp dig för i helvete!
Och han tittade på mig, garvade, och sa inget, gick på muggen.
Det är länge sedan jag var Västeråsare på riktigt.
Satte mig i baren. Massa jävla utklädda svenne, hårdrockare i lokalen. Det var fyfanmycket folk.
Där längst ut filosoferade jag över mig själv och min tillvaro. Två damer, i övre 50-årsåldern ställer sig på varsin sida om mig. Först säger de inget, sedan tar den ena, en blond kvinna med pappiljottfrilla till orda:
-Hej, sitter du här helt själv, vill du prata?
-Nej! Låt mig vara ifred!!
Så de gav sig snabbt, pust, arghhh.
Lokalen stängde, det blev tomt. Alla drog, träffade några till jag kände, men alla drog till slut och så drog jag också.
Cyklade hem över staden, denna stad där jag lever mitt liv just nu.
Pust, inga gangsters utanför min port, så jag kom in och ställde cykeln, gick upp, och började skriva detta.
Fast, de hade en massa gamla kvarglömda glasögon på min favvokrog, som skulle slängas, jag fick ett par. Det är typ läsglasögon från bensinmackar som folk glömt. Jag tog ett par. Kom hem. Funkade inte så bra, testade dem utanpå mina vanliga glasögon.
JÄVLARS vad jag ser bra nu när jag skriver på datorskärmen. Tjoho! Kanon! Toppen!
Vem behöver nya glasögon? Inte jag, bara ett par sunkglasögon att ha framför mina vanliga, ha-ha.
Nåväl, livet går vidare. Bara att hålla i sig. En dag vänder det väl. Hoppas jag.
Då blir jag kung igen.
Tut!
Kom hem under kvällen. Ute luktade det avgaser och skit. Skumt, som för någon kväll sedan, luktade bajs över hela staden då. Ger mig fanken på att det här vädret gör att förbränningen borta i Kumla som Sakab håller på med, gör att röken från miljöfarligt skit från hela jävla jorden som de bränner, hamnar mitt i stan. Det är väl bara jag som tycker så, jag är väl konspiratorisk, för inte kan det vara så…
Kom in i huset. Gick upp för trapporna och så hörde jag ett irriterande ljud. Brrrrrr, lät det, lite avlägset. Vafanken var nu detta, tänkte jag?
Låste upp dörren till min lya, och då lät det ännu värre. Jävlars!!!
Sprang in och stängde av min extrahögtlåtande väckarklocka som ringde som en dåre.
Råkade komma åt den innan jag gick ut, och den var på ringning när folk har lagt sig, och den hade ringt, högt, typ 45 minuter. Fantastiska batterier i den. Inte bytt på nästan tio år, men med obruten kraft.
Förväntar mig facklor och tjära i morgon när grannarna vill skipa rättvisa.
Så jävla pinsamt.
Annars, i min nuvarande situation som typ spetälsk i samhället, så är det inte så mycket annat att säga. Dagarna går. Massa saker som rasar åt fanders. Grejer som måste fixas. Vissa kan jag fixa, andra kanske inte. Hatar det. Vill ha ordning på ditt och datt, men vissa grejer kan jag inte längre påverka. Skärseld, tjoho!
Det är spännande att vara mig nu (nej, jag menar tvärs om, vill jag förtydliga för de som inte hajar, men ändå läser här). Och jag kan inte rå för att jag tänker på de sopor som skapat mitt vakuum, eller vad det nu är jag befinner mig i. Nej, det här är fanimej inte självförvållat. Men dårar finns lite här och där, och man mäktar inte borsta bort dem alltid. Psykopater är bra på att ställa till det och sedan stå och se ut som de inte förstår vad de gjort, sååå oskyldiga. (Allt kommer att rapporteras i min stora roman som jag kanske skriver någon gång, med titeln: ”Den onödiga människan, en historia om hur jag höll så pass länge ändå”. Håll utkik efter den på bibblan om några år.)
Frågan är bara hur jag gör? Med så mycket. Jag är inte 20 bast längre. Jag kan inte rymma med en cirkus, som folk kunde förr, jag är inte vig nog. Jag måste handskas med verkligheten, nuet.
Men, jag skriver blogg i alla fall. Det har jag kvar, det har jag kommit igång med, igen, lite. Hoppas det håller sig. I dessa tider av att alla är så jävla rädda att vara personliga, och inte vill avslöja något om sina liv, ja, jag har drabbats också av denna feghet. Försöker dock komma bort från den. Är lite tuff här, i detta inlägg.
Jaja, det får räcka för nu i natt.
Rocka rolla!
Det är så ruggigt när någon av ens bästa vänner försvinner.
Vi garvade alltid när vi träffades och som goda vänner behöver man inte ha kontakt, ibland på väldigt lång tid.
Men för någon vecka sedan fick jag redan på att han hade gått sta och dött. Det där slutgiltiga. I den där sjukdomen som drabbar så många. Jävla skit!
Vi kände varandra sedan mitten på 70-talet då vi började lira ihop. Sedan skaffade han sig fru och barn och flyttade. Men ibland hade vi telefonkontakt, och även på senare tid så lirade vi några gånger med gamla bandet. Det var jävligt kul.
Men, jag ska inte berätta om honom här, nu. Utan lägga ut en film där vi lirar, tre av oss i bandet Kvällspressen, en natt i Böda på Öland 2009, i en lada. Tror att ägarn, Roffe, filmade det hela. Det är inte strålande skärpa och bildkvalitet, men det gör inget, det är drag på vårt lir, väl värt att kolla in.
Lelle på gura, Jimmie på trummor och jag på bas.
Ten Years Afters låt Going Home. Ett band som vi verkligen gillade och en låt som vi tyckte svängde apa.
Vi var många som fyllde jämt och firade där på Öland, och själv var jag nog rätt såsig där, då morsan hade slängt in handuken bara någon månad tidigare. Men, vi festade, och lirade och hade det trevligt med alla, eller de flesta gamla polarna från förr, från Västeråsgänget, även fast vi bodde utspritt numera i landet. Vi träffades där på Öland, festade och lirade och umgicks.
Jag fattar jussom inte att Jimmie inte är med längre. Har svårt att ta in det.
Men här lirade han härligt slummigt på trummorna, precis som det ska vara i den här låten. Blues Power.
j
Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.
Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).
Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).
Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.
Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!
——
Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).
Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!
Så jag smackar upp den här. Tänkte först Fejan, men, nä, jag kör den här så länge. Det här är mitt hem på nätet, fast jag inte PR:ar denna sida på typ Fejan. Dock går inlägg här ut på Twitter, där mer klokhet finns.
Det är därför jag är som jag är. Jag fick en demokratisk uppfostran och en respekt för alla slags människor (utom idioter).
Hon hängde med i åtta år till. Det är över sex år sedan hon försvann.
Men, jag saknar henne stort fortfarande. Hon var fränare än jag.
/Mats