Alla inlägg av matsb
Steve Jobs i Lund (video)
Jag lägger ut den här överallt nu. Har sett den tidigare, men tycker den är magisk. Steve Jobs kommer med helikopter och håller tal för akademiker i Lund på något slags slott under mitten av 80-talet. Några år senare kickade styrelsen Jobs, men han kom ju tillbaka sedan, till Apple, och smackade allt. Femton minuter historia (jag tycker även den där svensken som håller tal är rätt rolig).
Tankar en måndagsmorgon (bloggen)
Ja, jag kör med ”(bloggen)” i rubriken ovan eftersom allt går ut på Twitter. Så man vet om man ska klicka ifall man följer @multimats där.
Exakt efter midnatt så fylldes mina ekonomiska förråd på med stålar. Jag började garva, och kan inte sluta garva.
Så drog jag till vänner som vistades på Stora Örebro vid Stortorget. En snyggt hållen krog, där Robban ser till att alla trivs.
Mitt emot så byggde de om, eller renoverade, blomsteraffären som var helt urblåst. Detta föranledde nattliga vandrare att plundra containern som stod utanför. De norpade stolar, glas, och jag vet inte allt vad de tog. Jag, jag tog fram kameran och dokumenterade.
Det jag funderar på är, behöver de dessa prylar de släpade med sig? Och, får man bara ta så där? Ja, de var vilda. Och nej, det var inga fattiga, mer studenter eller flanörer.
I övrigt sitter jag med min nya multimediamaskin som är världens bästa alla kategorier och tror knappt det är sant.
Allt är SÅ jävla mycket Yin och Yang samtidigt att jag blir förvirrad. Och under måndagen är det tandläkarbesök. Naturen kör utjämning.
Ja, jag menar det. Om man hänger kläder efter tvätt så torkar de inte av värmen. Det är den omgivande luften som vill jämna ut. Alltså lika torrt där (på kläderna) som den omgivande luften. Som folk som seglar. Det blåser inte på i seglen bakifrån, det sugs vaccum framifrån i seglet. Inget är som man tror det är.
Men jag är på. Sten-på! Och jag kan inte sluta fnittra. Nu kör jag!
Smider planer för den här bloggen
Jag har lämnat den här bloggen, och andra ställen på nätet, i fred ett långt tag. Men snart är det dags att köra på för fullt.
Jag behövde bara skaka av mig den blöta kommunfilten som funnits över skallen i nästan 20 år. Nu är jag en fri tänkare. Okej, inte riktigt än, men snart. Och jag tänker på Anita Ekberg, och en snygg nakenbild jag hittade av henne från typ 50-60-talet. Jag lägger fanken ut den här. Jag bugar för denna kvinna. (Och, wow, mitt första nakeninlägg, huka alla moralister!)
Folkmusik på hotellrum (blogg)
Jag skriver (blogg) i rubriken för att detta inlägg går ut till Twitter också, så folk ska veta, om de vill in här och läsa därifrån.
Folk @ Heart på hotell i Örebro, en hel våning. Jag är där för att övervaka och dokumentera delar till Jordradion Musik Special som kommer här i januari (jordradion.se).
Mer om detta vid annat tillfälle. Men låtarna, som jag lägger upp här nu, de sjungs av en späd kvinna som var mycket trevlig. Det gick till som så att jag drog upp en dörr till ett hotellrum och så satt hon där, och i övrigt var det, förutom mig, fyra personer i rummet. Hon var sångare, jag hajade noll. Men presenterade mig. Och spelade in. Håll tillgodo, nästan fyra oredigerade minuter från min iPhoneinspelning.
Susanne-Brandheim-Sa_ng
Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!
Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.
Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.
Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?
Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.
Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.
-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!
-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!
Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.
Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.
-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!
-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!
Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.
-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!
Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.
Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.
/Mats
Så här på annandagens morgon som är fredag
Plötsligt så vill jag se den där filmen jag gjorde 2001. I augusti/september, då jag flög till New Jersey och åkte buss till Manhattan och mina vänner. Jag klippte rullen och använde mig av en gammal låt av David Bowie när jag kom hem (som jag lärde mig digga i Berlin massa år före, harmoniernas mästare).
Ändå, och jag kanske tjatar. Här ser man röda varningsflaggor mellan mig och de där byggnaderna som om bara några veckor kommer att falla och göra krig. Man ser flygplan mellan mig, som filmar, och de där höga tornen. Det känns märkligt, det gör det. Och det gör det än idag.
Tja, det var det jag ville säga nu.
Dan före dopparedan
Ibland glömmer jag bort min kära blogg. Den ska jag använda mer nu. Alltså den här.
Okej, bloggen, vännen, så här ligger det till. Jag har, om du inte fattat det förut, sagt upp mig från Örebro kommun. Det gick inte längre. Mobbingen från arbetsgivaren/tjänstemän/chefer/politiker fick vara nog. (Det är ju självklart att sociala medier, video, webradio, layout, kommunikation, digital design, foto och allmän kunskap om nätet inte behövs i gymnasiet, det vet ju Björklund).
Jag och andra beslutade oss för att ge fanken. Det är inte synd om någon av oss ännu, för vi fick avgångsvederlag. Det betyder att vi har ett gäng månader med stålar, då vi, jag, hittar på något nytt. Och nu lämnar jag ”vi”, nu gäller det mig.
Hittade den här bilden på mig själv, plåtad av Cecilia Petrini för ett par år sedan när jag var och hälsade på henne och maken (låter brackigt, men så är det) precis under södra gränsen av Närke, där de har en sommarstuga.
Jag skulle kunna säga att jag ser harmonisk ut här (tack C), och så känner jag mig nu också. Så, tusan, ut med bilden:
Den här bilden på mig känner jag mig bekväm med. Okej, jag är något år äldre, men det här är jag, nu.
Nu sitter jag på morgonkvisten, dagen före dopparedan (Fattar man det ordet, den stavningen? Inte doppar-redan, utan doppare-dan), efter en vända med vänner på Stora Örebro, här hemma, och, mår bra.
På Julafton kommer jag att köra webradio på https://jordradion.se
Kör mellan 19 och 22. Man kan ringa dit, jag kan ringa folk. Jag spelar musik (både dåliga låtar och bättre sådana), berättar minnen och tycker saker. Det går bra att kommunicera med twitter för den som vill.
Varför jag gör det? Jo, jag vill. Även fast fantastiska vänner bjussat in mig på deras julfiranden så är jag som vanligt inte upplagd för det. Är man unkis, utan typ familj eller nära släkt så är det nämligen bara plågsamt, så jag kör radio istället, det tycker jag är kul.
Nu har jag berättat det här för folk, även min Jordradiokollega, och plötsligt vill många hänga på. Men, då det är mitt program så har jag bestämt det som så, att första timmen ska jag sitta och sega själv, åtminstone. För det måste finnas, ha-ha, ett tragiskt moment, ett ”själv”-moment i det hela.
Vi får se hur det funkar. Antagligen kommer folk och besöker mig, folk som själva inte gillar det traditionella julfirandet, ha-ha. Då får de vara med.
Och idag är det måndag. Ska väl köpa en flarra glögg. Annars får det vara som det är. Och, har ännu inte fattat var man köper tomtebloss. Jag vill ha tomtebloss. Tut!
/Mats
Möte på hotell
En kvinna beställer möte med mig. På Grand hotell. Jag väntar i foajen. Hon hämtar upp mig. Vi har aldrig träffats förut. När vi går uppför trapporna mot det bokade rummet så tittar folk. Mest kvinnliga sällskap. Viskar, låtsas vara diskreta.
När jag nästan två timmar senare går ner för trappan själv, sitter många kvar därnere. Känner blickarna. Det är alltså så här det känns om man köpt köttslig lidelse. Fan vad lurigt.
Nu var det så att denna kvinna, Agnetha, jobbar i en organisation som ägs av kommuner och fackföreningar här i landet. Hon träffade mig i min egenskap av att jag slutligen tvingades säga upp mig själv från Örebro kommun. Hon och hennes organisation är till för att oberoende av just kommuner och fack bistå med hjälp till mig och andra för att komma vidare i yrkeslivet efter att vi inte längre ”behövs”.
Det kan vara kurser eller vad som helst som de går in och hjälper till ekonomiskt med.
Hon var schysst. Vi gaggade, åt kakor och drack kaffe i nästan två timmar. Och hade det mäkta trevligt. Mycket garv och storys. Måste vara skönt för henne att träffa en lirare som mig för en gångs skull. En lirare som naturligtvis har sveket från arbetsgivare, chefer, förvaltning, politiker och fack helt klart för sig, och i färskt minne, men som ser sitt nya, fria tillstånd som en gåva.
Jag är inte bitter, jag är inte arg. Jag är på! Jag är fri. Vänta bara.
Och hon tyckte de få, men inte dumma, idéerna jag hade, var toppen.
En svartvit på mig själv i natten
Testar lite. Ojoj, har idéer. Nu vill jag veta hur bildens kvalité blir. Körde med framkamera, och, ja, jag töntposar.
