Kategoriarkiv: Folkbildning

Gagg om apotek och klåda mm

Och här är den ruttna rullen med kass kvalitet jag berättar om ovan, från 2003, innan Lucia, web-TV på gång då. Klippet är bara början, det var inte med på sändningen:

För 13 år sedan gjorde jag en introvideo på Rudbeck

Ja, jag bara fortsätter att hitta prylar från ”furr”, ha-ha.
Här hade jag äntligen fått de nya ibland genomskinliga Maccarna och testade att göra en introduktonsfilm för de nya eleverna som skulle komma på hösten (ja, och de gamla också förstås). Jag har inte klippt om den eller något, så här filmade jag. Micken satt på DV-kameran förstås.
Men, jag hade en ambition då.
Naturligtvis krossades allt detta sedan av Örebros framstående politiker (ingen nämd ingen glömd) både då på Rudbecksskolan, och senare på Tullängsskolan, där jag varit med och byggt upp det hela igen efter första raset.
Det fantastiska är att det är typ samma politiker då som nu, till och  med samma människor, precis som jag är samma nisse med en idé. Nåja. Det funkade fint med eleverna, och jag gillar min positiva hurtighet i rullen, ha-ha. Jag är, måste vara, ha-ha, ett geni:

Tony Bagliari är i Tjockholm och följer Mats-Gunnars spår (video)

Fick denna film tillsänd. Avsändaren, Tony Bagliari,  är någonstans på söööööder i Tjockholm just nu. Han letar Tårtanadresser, men framför allt, Mats-Gunnars-spår. Det är dags att ta fram Mats-Gunnars igen.
Här är filmen han skickade. Han blir rörd i slutet och inspelningen måste tydligen brytas.

Och som grädde på moset (tack gamla hårddisken) hittade jag, visserligen en liten, men ändå, en affisch från den tiden då Mats-Gunnars var stora.

Mats-Gunnar

Hittar bilder och dånar

Var ska då dessa bilder visas? Visst, vore lätt att smeka ut dem på fejan, svennefejan. Men nej. Jag lägger ut dem här i min blogg, där de hör hemma.
Nu kör jag den här bilden.
Kommer ihåg att jag åkte tunnelbana i New York till WTC, längst ner på Manhattan. Rulltrappor upp, och så var man nere i foajén på ena skrapan. Gick tillbaka uppåt, det var en galleria med affärer där, för jag såg en telefonhytt (detta är 2001). Ringde min polare Kalix som var i Örebro, gaggade lite därifrån.
Sedan gick jag ut och såg hur jävla höga de här byggnaderna var och så plåtade jag toppen där nerifrån innan jag gick hem till hon jag skulle hälsa på, Ingela som bodde bredvid.
Det här var i slutet av augusti. Ett par veckor senare så rasade de och allt blev fruktansvärt. En annan historia. Men jag hittade den här bilden nu. Så ut med den.
(Stor bild med bättre upplösning om man klickar på den).

hoghusfrannedanJa, det är jag som plåtat bilden ovan, med min kamera. Klicka större.

Tisdag med Pink Floyd-tankar

Sitter och ser reklamen för den där biran på bardisken, en slags duk i gummi som jag sitter framför. Ser kraftstationen i Batterfield (i London, tror jag stavade rätt där), och tänker bara på Pink Floyd och deras platta Animals, som jag nu lyssnar på här hemma när jag skriver detta.
Ska betala notan, begår övergrepp mot andras egendom. Ritar in den klassiska flygande grisen där mellan skorstenarna eftersom jag fick en penna. Det gick inte att hejda, har tänkt det så många gånger förut.
Pink Floyd var stort för mig en gång i tiden, och även nu, måste jag medge. Om jag inte minns fel kunde vi i Nutida musik få Pink Floyd till Västerås efter en Stockholmsspelning, för 12 000 spänn. Men kulturförvaltningen ville inte gå i borgen på de stålarna, så vi fick tacka nej. Tänk det, fanken, tänk det (okej 12 papp på slutet av 70-talet var mer än det är idag, men ändå).
Så, stäm mig.
En vanlig tisdag, 2014 i mitt friårsliv.

image

Hela plattan på tuben, drygt 42 minuter:

Bafta till gamla eleven Josef F (video)

Surfar mitt i natten. Blir glad. Ser att Josef Fares, gamla eleven, och också vännen, numera även filmregissören och spelmakaren, har vunnit fint pris i England för sitt datorspel.
Förutom att jag gläds för hans skull så blir jag extra glad när jag tänker på alla belackare han hade på den skola där han gick i gymnasiet och jag jobbade på. ”Fint folk”, lärare och rektorer, som åsidosatte honom. Hoppas de ser detta på något sätt nu och skäms. Ordentligt.

En bild från Twitter också:

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 06.14.48

Steve Jobs i Lund (video)

Jag lägger ut den här överallt nu. Har sett den tidigare, men tycker den är magisk. Steve Jobs kommer med helikopter och håller tal för akademiker i Lund på något slags slott under mitten av 80-talet. Några år senare kickade styrelsen Jobs, men han kom ju tillbaka sedan, till Apple, och smackade allt. Femton minuter historia (jag tycker även den där svensken som håller tal är rätt rolig).

Folkmusik på hotellrum (blogg)

Jag skriver (blogg) i rubriken för att detta inlägg går ut till Twitter också, så folk ska veta, om de vill in här och läsa därifrån.

Folk @ Heart på hotell i Örebro, en hel våning. Jag är där för att övervaka och dokumentera delar till Jordradion Musik Special som kommer här i januari (jordradion.se).
Mer om detta vid annat tillfälle. Men låtarna, som jag lägger upp här nu, de sjungs av en späd kvinna som var mycket trevlig. Det gick till som så att jag drog upp en dörr till ett hotellrum och så satt hon där, och i övrigt var det, förutom mig, fyra personer i rummet. Hon var sångare, jag hajade noll. Men presenterade mig. Och spelade in. Håll tillgodo, nästan fyra oredigerade minuter från min iPhoneinspelning.

Susanne Brandheim Sa_ng     

Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!

Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.

Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.

skattemyndigheten

Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?

Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.

Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.

-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!

-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!

Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.

Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.

-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!

-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!

Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.

-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!

Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.

Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.

/Mats

 

Så här på annandagens morgon som är fredag

Plötsligt så vill jag se den där filmen jag gjorde 2001. I augusti/september, då jag flög till New Jersey och åkte buss till Manhattan och mina vänner. Jag klippte rullen och använde mig av en gammal låt av David Bowie när jag kom hem (som jag lärde mig digga i Berlin massa år före, harmoniernas mästare).
Ändå, och jag kanske tjatar. Här ser man röda varningsflaggor mellan mig och de där byggnaderna som om bara några veckor kommer att falla och göra krig. Man ser flygplan mellan mig, som filmar, och de där höga tornen. Det känns märkligt, det gör det. Och det gör det än idag.
Tja, det var det jag ville säga nu.