Kategoriarkiv: Bild

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

Grabbarna som gått åt, Jimmie och Tompa på samma bild

Tompa i rött, Jimpa i kavaj. Här måste Jimmie ha frågat något som Tomas sa NÄÄ åt, på västmanländska, med djup röst, för så såg han ut då.

Här ovan syns två av mina polare på samma bild. Det är Kwajdan, eller Tompa, och Jimmie. Enligt metataggarna på bilden är den tagen 9:e augusti 2004. Och det är nog i Engelsberg, på bluesfestivalen. Jo, det tror jag. Jag åkte båge dit.
Men nu är bägge väck.
Fast jag hade en bild med dem bägge som jag hittade nyss och har man det, då lägger man ut, om man är jag.

När livet säger att det är färdigt så försvinner man. De här två lirarna försvann rent jordiskt typ nyss. Så är det. Så fungerar det. Två Västeråsare som liksom jag flyttade från hemstaden. Jimmie drog till Riddarhyttan och Tompa till Mörbylånga på Öland.
De fick bra liv. Bra damer, barn och allt. Lite för kort bara, kan man tycka. Men när räcker det? När är man nöjd?
Jag vet inte. Men jag vet en sak. Man ska sörja, men sörja klart och sedan ska man njuta av det roliga och trevliga man haft med de som drar vidare.
Man ska inte vara tyst, man ska snacka om dem, berätta om dem, både bra och taskiga grejer, he-he. De var ens vänner då, de är ens vänner nu. De är vara borta rent fysiskt. Men finns i minnesbanken alltid.

Jimmie och jag lirade i Kvällspressen Bluesband i nästan tio år, han på trummor, och bra. Många kvällar satt vi i hans Volvo duett, en gammal bryggarbil och rökte cigaretter och snackade om brudar efter fester (jag drack bira, han gav oftast fanken i att dricka, så han kunde köra). Det var på slutet av 70-talet.

Kwajdan, eller Kweholm som jag kallade Tompa bjöd in i mig att sova i hans lägenhet den dagen morsan fyllde 70 år och han bodde kvar i Västerås, jag i hade flyttat till Örebro, morsan bodde i Surahammar.
Vi kom ifrån varandra på kvällen.
När jag dunkade på hans dörr så öppnade han inte. Det var sommar, 12:e maj, så jag gjorde vad man kunde, jag somnade på hans trapp.
Detta ledde till att jag blev gripen av polis och satt i fyllescell.
(En längre historia som jag inte gaggar om nu). Men när jag blev utsläppt som gick jag hem till honom och var förbannad och då öppnade han och skrattade sig fördärvad, han hade själv somnat innanför dörren och inte hört mig knacka.

Hur avslutar man ett sådant här inlägg? Det vet jag inte.
Äh, vi garvade fint, vi var bra vänner. Det är som det är.

Tut!

/Mats

 

 

 

Bloggar om min dag (tydligen börjat igen)

En skum dag på det viset att allt inte gick snabbt. Nej, allt gick sakta. Kände ingen stress, och blev stressad av det. Klockan 19.00 hade jag gjort prylar och sedan, när det kändes som fem timmar senare, hade jag gjort saker, men då var klockan bara 20.00. Förklara det för mig, någon?

Det var alla fall en snusmekardag. 24 timmar hade gått sedan jag kört in malda tobaksblad och salt och vatten i ugnen. Nu ut på balkongen med soda och annat. Luktade som vanligt helvete, fast det stormade. Körde vispen, andades åt andra hållet. Hade sladd ut på balkongen, och så in i burkarna igen, och fixa stekpåse utanför (för lukten) och in i ugnen igen. 90-96 grader, ytterligare 12 timmar.
Stänger av i morgon bitti, vispar i Bergamot när jag kommer hem, sedan in i kylen. Klart.

Tjänar 2000-3000 i månaden på detta. Att göra eget istället för att dumköpa som jag gjorde tidigare. Detta är min löneförhöjning efter att Örebro sparkade ut mig, oss, efter 20 år, och när det var på gång, ingen löneökning alls på ett par år. Jag behöver inte hata, karma fixar det, och annat. Ser fram mot rättvisa som skippas där.

Det är den 27:e idag. Alltså har jag arbetat i ett halvår, utan sjukdag, utan sen ankomst utan något annat än att jag trivts som tusan, även fast det är mycket att göra. Min provanställning är nu en tillsvidareanställning. Jösses! JÖSSES!

Jag firar genom att drick lite glögg och göda denna cyberdagbok igen. Hurra, fanimej, HURRA! Fatta! FATTA!
Ja, jag vet att jag inte är trygg för evigt, men jag är inte i botten, som jag var i somras, utan social förankring, typ rik släkt som kunde hjälpa. Jag är så glad.

George Michel dog härom dagen. Minns att jag och Häcken diggade honom i Västerås i tidigt 80-tal på klubbar, med Wham, Young Guns, en jävla svängig låt. Allt annat var skit, så kom den här låten, kanon.
Han gjorde annat svängigt också. Äh, trist, som det alltid är, men jag kände honom inte. Det är som med Prince (fantastisk guralirare) eller Bowie (stygga nostalgilåtar).
Det är som det är. Det är bara att hänga på så länge man får och inte gräva ner sig i folk man inte kände. För man har nog av tråkigheter med folk man känner/kände som försvunnit.

Lyssnade på Queen, gamla, äldsta plattan på Spotten, hade TVn på. Där var Ingrid Bergman i Höstsonaten av Ingmar Bergman. En perfekt kombo med hörlurar. Radioteater med bild. Funkade utan repliker.

Har skavanker. Försöker tänka bort dem. Bland annat ont i en tand. Kostar för mycket, pallar inte. Hoppas det går över. Väntar tills efter nyår. Ringer då, får vi se. Om jag pallar.

(Jävlars vad skönt det var att skriva text igen).

Jag har bantat denna sida lite nu. Bort med massa. Den ska vara enkel. Sedan får man se om någon kollar. Och, varför skulle någon kolla mina tankar? Ingen aning.
Men jag skriver dem här.

Dags att sova. Kalla mig anställd. Kalla mig Vuxenlärare. Jag är en lirare som gör nytta, och trivs med det.

Men, cykelns broms har gått sönder. Så jag får inte köra i nedförsbacke, då går det åt fanders. Ändå. Jag cyklar i morgon.

Tut!

/Mats

 

MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick

Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.

Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.

Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).

Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.

Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.

Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!

Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).

IMG_7708

Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav.  Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.

Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.

Tut!

PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.

 

 

 

Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer

Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:

snygghjalm

Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!

Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.

Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.

Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).

Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.

Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).

Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:

-Rör du mig så dör du!!!

Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?

Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.

—–

Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.

——-

Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.

Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:

vovve-fejan

Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut

/Mats

Blogg: Gjorde något nytt och det blev trevligt

Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.

-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!

-Okej!

(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).

Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.

-Va? Ska du dra?

-Ja, pallar inte, det får vara nog!

-Dra ner till Stallis då, en sväng!

-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….

-Jo, testa!

-Vi får se!

Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.

Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).

Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.

-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!

Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.

-Wooooiiiii, woooooow!!!

-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!

Så  jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.

Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.

De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).

stallis-151105

Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.

Och hon, och han och dom  och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.

Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.

Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.

mig-stallis-141105

Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.

Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.

Ja, detta får räcka för nu då.

Rocka!

/Mats

 

Blogg: Höll på att göra på mig, bara för att jag inte kunde gå på muggen med mera

Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?

Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.

-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?

-Va? Blev det fel, ursäkta!

-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.

-Vi förstår, det är lugnt!

Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!

De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.

-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?

-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!

Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.

Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.

Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.

-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!

-Men gå ner till tvättstugan!

-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!

-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!

-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!

Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.

Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.

Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.

Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.

-Vi är klara nu?

-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.

-Nu kan du jungfru-skita på din tron!

-Lita på det! Ha-ha!

Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.

Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.

Äntligen.

Man behöver bra grejer i tillvaron.

På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.

Sedan kunde annat vara bättre.

Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).

arvsfonden

De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.

Sedan cyklade jag hem och lagade mat.

Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.

-Ni måste komma!

-Okej, vi kommer!

Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:

stripklubborebro

Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?

Kom hem och betalade de återstående räkningarna.

Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.

Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!

/Mats

PS

Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.

 

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

En onsdag som blev sorglig

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats