Jag har lämnat den här bloggen, och andra ställen på nätet, i fred ett långt tag. Men snart är det dags att köra på för fullt.
Jag behövde bara skaka av mig den blöta kommunfilten som funnits över skallen i nästan 20 år. Nu är jag en fri tänkare. Okej, inte riktigt än, men snart. Och jag tänker på Anita Ekberg, och en snygg nakenbild jag hittade av henne från typ 50-60-talet. Jag lägger fanken ut den här. Jag bugar för denna kvinna. (Och, wow, mitt första nakeninlägg, huka alla moralister!)
Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.
Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.
Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?
Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.
Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.
-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!
-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!
Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.
Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.
-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!
-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!
Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.
-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!
Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.
Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.
/Mats
Ibland glömmer jag bort min kära blogg. Den ska jag använda mer nu. Alltså den här.
Okej, bloggen, vännen, så här ligger det till. Jag har, om du inte fattat det förut, sagt upp mig från Örebro kommun. Det gick inte längre. Mobbingen från arbetsgivaren/tjänstemän/chefer/politiker fick vara nog. (Det är ju självklart att sociala medier, video, webradio, layout, kommunikation, digital design, foto och allmän kunskap om nätet inte behövs i gymnasiet, det vet ju Björklund).
Jag och andra beslutade oss för att ge fanken. Det är inte synd om någon av oss ännu, för vi fick avgångsvederlag. Det betyder att vi har ett gäng månader med stålar, då vi, jag, hittar på något nytt. Och nu lämnar jag ”vi”, nu gäller det mig.
Hittade den här bilden på mig själv, plåtad av Cecilia Petrini för ett par år sedan när jag var och hälsade på henne och maken (låter brackigt, men så är det) precis under södra gränsen av Närke, där de har en sommarstuga.
Jag skulle kunna säga att jag ser harmonisk ut här (tack C), och så känner jag mig nu också. Så, tusan, ut med bilden:
Den här bilden på mig känner jag mig bekväm med. Okej, jag är något år äldre, men det här är jag, nu.
Nu sitter jag på morgonkvisten, dagen före dopparedan (Fattar man det ordet, den stavningen? Inte doppar-redan, utan doppare-dan), efter en vända med vänner på Stora Örebro, här hemma, och, mår bra.
På Julafton kommer jag att köra webradio på https://jordradion.se
Kör mellan 19 och 22. Man kan ringa dit, jag kan ringa folk. Jag spelar musik (både dåliga låtar och bättre sådana), berättar minnen och tycker saker. Det går bra att kommunicera med twitter för den som vill.
Varför jag gör det? Jo, jag vill. Även fast fantastiska vänner bjussat in mig på deras julfiranden så är jag som vanligt inte upplagd för det. Är man unkis, utan typ familj eller nära släkt så är det nämligen bara plågsamt, så jag kör radio istället, det tycker jag är kul.
Nu har jag berättat det här för folk, även min Jordradiokollega, och plötsligt vill många hänga på. Men, då det är mitt program så har jag bestämt det som så, att första timmen ska jag sitta och sega själv, åtminstone. För det måste finnas, ha-ha, ett tragiskt moment, ett ”själv”-moment i det hela.
Vi får se hur det funkar. Antagligen kommer folk och besöker mig, folk som själva inte gillar det traditionella julfirandet, ha-ha. Då får de vara med.
Och idag är det måndag. Ska väl köpa en flarra glögg. Annars får det vara som det är. Och, har ännu inte fattat var man köper tomtebloss. Jag vill ha tomtebloss. Tut!
/Mats
Vet inte, hade något behov att bekräfta mig själv på fejan i natt, så jag tänker, äh, jag lägger ut det här också.
Någon gång på början av 80-talet lirade bandet jag var med i, Kvällspressen Blues Band, förband och så kompade vi också lite, Big Joe Williams. Hittade en bild på datorn med han, och Dylan. För Big Joe tog hand om lille Dylan när han kom till storstan på 60-talet, han fick bo hos honom.
När Big Joe 30 år senare, någonting, kom till Västerås, så var vi bluesbandet nummer ett. Så vi lirade förband, och så.
Minns honom som en mycket gammal man, som behövde hjälp med att gå. Och hans spelning var den sista han gjorde i Europa innan han åkte hem till staterna. Han dog kort därefter.
Kommer också ihåg att jag bad om hans autograf, och fick ett stort X. Han kunde inte skriva (den skulle jag vilja hitta nu). Ante spelade in rubbet, men banden har försvunnit.
Och i somras var jag ju i Västeråstrakten. Kvällspressen lirade, med ny bassist. På en fest (jag hade inte förmått att repa, det var helt okej). De spelade fint därute. Jag gick in i stugan och såg, till min förvåning den där affischen. Så nu i kväll la jag ihop den bilden med bilden på Big Joe och Dylan. Känns bra. Så nu vet ni.
Sitter här hemma och surar. Ja, jag är sur. Surheten kommer av saker jag hört under kvällen. Det är ganska fantastiskt hur surhet kan drabba en. Smock, så är man där. Finns inget försvar. Pang på bara. Så är man sur. Nu är jag sur. Hatar att vara sur. Men är det.
Prenumererar på bilder från förr på Twitter. Så jag låter en sådan bild, som jag ärligt snott på nätet, representera mig just nu.
Alltså, utan hörlurar, eller ordentliga högtalare, med volym, så funkar inte det här. Innan ni trycker play-knappen, se till att ni har det. För jösses vilket sound det är. Lyssna på livetrummorna t ex. Det är bara en låt på knappt en och en halv minut, men, det är SOUND!
Och visst fanken är det jag som lirar rubbet! Bara början, i stereo.
Kalix gjorde en sådan där teckning som man genererar automatiskt på Facebook. Om hur vi har det. Tycker den var bra så jag lägger ut den här. Tycker vår situation är väldigt illa också. Mer om det kommer jag att blogga om tids nog. Jösses.
Tja, kanske lite övertydligt, eller också inte. Men jag måste få ur mig.
Det är jag, på botten av en sjö, med bara snoken ovanför vattenytan. Facket är nöjt och gör inget mer, personalavdelningen väntar på att bita mig i fischlet, och så kommer två kommunalråd och åker vattenskidor, mot mig.
Ja, så har jag, och andra, det nu. Så det är egentligen en politisk teckning.
(Sorry om jag är lite oklar, jag väntar med klarhet lite till).
Måste lägga in bilder jag hittar på datorn här, så de finns här också, på min blogg. Och, jaja, jag vet att jag skriver lite för lite här, men det är nu det. Mycket av min Twitter kommer ju upp här till höger och via länk ovan.
Behöver jag påminna cybern om att herrn på bilden höll med mig i vår diskussion om skolan. Jag sa att att den är på väg till 60-talet, han tyckte att det snarare handlade om 40-talet. Det var hans fru som plåtade.
Snubben bakom kom och hämtade mig på flygplatsen. Han hade den där skylten och viftade med och körde sedan hela vägen från New Jersey, ner i tunneln och till södra Manhattan där jag träffade Ingela (som håller upp skylten där) typ det snabbaste jag åkt i en kärra.
Minns att vi snackade, han varnade mig, och han sa att jag skulle komma ihåg att inte titta folk i ögonen, som jag gjort på flygplatsen, det skulle ge trubbel. Jag skulle vara försiktig, ha-ha. Sket väl jag i. Jag är ju från Västerås (från början).
Att komma till staterna och någon står och viftar med en skylt (det där med att det står Baron, och det är jag, är en annan story) och så utan några förberedelser i övrigt följa med denna lirare i sin van, bara det, visade att nu var jag i staterna och nu fick staterna ta hand om mig, ha-ha. Han var alltså helt okänd för mig. Ingela hade inte sagt något.
Att åka godis-kärra är ju inte fel. Och jag fick mig ett fett mottagande på en saftig klubb, som jag inte törs skriva om här, men om jag skriver en självbiografi någon gång så kommer det med, he-he.
Bilden ovan är liten för det är en skärmbild från en video, och video måste komprimeras hårt på den tiden för att kunna köras över nätet, det var innan Youtube fanns och allt. Någonstans i mina lådor har jag de här filmerna, bilderna. Och någon dag ska jag göra superversioner av dem. Men det blir då. Inte nu. (”Då” är ett ord som kan användas tidsmässigt både förr och sedan i tiden, skumt…).
Ja, det var det jag tänkte på nu, när jag såg den där bilden, som jag tycker platsar på min blogg. Och, just, jag hade tre kanonveckor där då. Tut.