Nu kan jag köra, äntligen, Netflix, Svtplay och annat via min iPhone till nya TVn med god kvalitet. Hahahaha.
De där sunkkanalerna som TV3 får jag försöka fixa i morgon. Ettan, tvåan och fyran sitter som spett.
Trägen vinner!
(Obs snusdosa som referens till höger, nertill, i bilden), Tjooohooooo!
Pust. Jag tog steget och köpte mig en modern TV äntligen. Och Apple-TV så jag kan köra upp allt från iPhonen också. Välkommen till rymdåldern Mats!!!
LG (polaren) var vänlig att skjutsa och ge råd. Och tänka sig, paketet platsade i baksätet precis, haha.
Okej, en stilla folkis på balkongen och svalka ner mig lite innan jag sätter igång med tekniken.
Nu jädrar…
Igår, eller i förrgår då, så tog jag mig en tur på min motorcykel. Ville göra lite hojfilm. Sådant är uppiggande på vintrarna, bra att ha när man sitter hemma och surar.
Hur gör jag då? Okej, nu ska jag berätta, fast just denna inte blev bra rent filmiskt. Den sög.
1. Jag tejpar fast min iPhone 5 på visiret, längst ner. Utanför och innanför, som ett u med tejpen. Det funkar kanon (kan inte plåta det eftersom jag ju har iPhone-kameran tejpad, äh…). Jag kommer dock inte åt köra-i-gång-knappen när det är färdigtejpat, så jag måste sätta igång filmningen innan jag tejpar sista sidan. Vi snackar silvertejp här, the King of tejp. Därför lite krångel på filmen nedan i början.
2. När jag gjorde detta senast, för ett par år sedan, märkte jag att vinden sabbade ljudet när jag kom upp över 40 km i timmen. Det där har jag lurat på. Så nu silvertejpade jag nederdelen av min iPhone som gick ut ungefär en centimeter framför mickarna för att ta bort den onda vindens ljud.
3. Så körde jag iväg. Bildkvaliteten är kanon, ljudet är kanon (förutom när jag vänder mig åt höger eller vänster, då luften kommer in och brusar till det). Men, tyvärr, vinkeln var bajs, så man ser för mycket väg, och inte framåt, som man ju vill se om man kollar sådant här. Det där kan jag inte kontrollera eftersom jag inte ser, jag får gissa. Nåväl…
Jag lägger ut ändå, som en skola till de som själva vill filma sina hojturer. Det går med en smartphone, om man är smart. Snart lägger jag ut en riktigt bra rackare.
Fem och en halv minut för de som vill hänga på ändå, kanske bara för ljudet:
Jag har alltid gillat Wim Wenders rullar. Men den jag nog gillar bäst av hans filmer är Himmel över Berlin. En ängel orkar inte längre vara ängel utan lägger av för att bli människa. Han har ju noll koll på hur det är att leva som människa. Dock vill han känna varmt kaffe bränna och naturligtvis blir han kär (redan som ängel) i en cirkusprinsessa. Det är Berlin.
Här har han hittat, och kommit försent (han är ju människa nu) till senaste platsen hon varit på. 55 sekunder har jag filmat av skärmen från Netflix.
Tycker att det här är någon slags universalsanning, det han säger. Och så, ändå, hjälper han grabben med skorna.
https://twitter.com/jennajameson/status/361319334196412417
Tog ut min järnhäst och åkte iväg kring halv åtta under lördagskvällen. Behövde få vind, svalka, vad som helst för att komma ifrån denna värme som jag, ja, jag erkänner, avskyr.
Kom att tänka på att alla brudar ser ut som de är samma brudar när de har solglasögon. Varför? Jo, för utanför mig kom frk Rutis och hejade. Och inte fanken kände jag igen henne innan hon lättade på brillorna. Det är på ögonen man känner igen folk.
Vad jag skulle göra? Det kunde hon inte gissa när jag kom i min hojutstyrsel med hjälm och hela tutet, ha-ha.
Fick ut bågen från garaget, dyngblöt av härlig svett. Körde till Statoil vid Österplan. En bil stod redan där när jag började tanka. En dyr bil, en öppen bil, med två brudar i, bratts, som hade solglasögon. Vafan…?
-Hej, Mats!
-Eh, hej, vem är du?
Flickan som körde var, visade det sig, en fd elev, när hon lättade på sina solglasögon.
-Ni ser fanken ut som samma böna när ni har de där brillorna på er, jävla brudar!
-Jo, he-he, det har du kanske rätt i!
Hon garvade åt min sanning och gick in till butiken, jag tankade färdigt. Gick in och köpte en Mer Apelsin och betalade min soppa. La Mer-flaskan i väskan, drack den inte på macken.
Så iväg.
Kände mig skitskum. Okej, jag vet att jag kan vara skum, men det här var ”Mats-du-kokar-i-värmen-skum-någon-vill-äta-din-hjärna-skumläge”.
Vart skulle jag åka? Okej, ut mot Hjälmaren. Tre rödljus att stanna vid först, befarade svimmning på varje, kände panik, på riktigt. Trots mina nya hojbrallor som inte är av läder, inköpta i veckan för att klara sådana här jävla varmdagar. Hjälmen och skinnjackan är dock fortfarande svarta och solen lyste.
Kom upp i 70 knyck. Pust. Öppen jacka och allt, det började kännas lite bättre. Men jag var vimsig. Inte det bästa läget att köra 350 kilo motorcykel, om man säger så. Men jag kämpade på.
Så ser jag något fyrfota djur som står på vägen framför mig. Så jag saktar in. Det är en räv. En valp. Han kollar nyfiket på mig och går motvilligt av vägen. Jag kör knappt styrfart när jag åker förbi honom. Då stöddar han sig och vänder från diket och kommer upp på vägen igen och kollar in mig, börjar gå mot mig (min hoj låter alltså högt, även i låga farter, kanske var han hörselskadad). Jag skakar på huvudet och gasar iväg, och ser i backspegeln att han springer efter mig. Jävla dåre!
Två mil utanför Örebro är det 10 grader svalare. Jag känner att jag börjar leva igen. Tar dock en rejäl runda, cirka fem mil i en halvcirkel sydöst om stan (jag kan vägarna här numera).
Nästan hemma stannade jag utanför södra vattentornet där det lirades blues, och svepte den där Mer-drickan. Det var nog i sista sekunden, först då började jag piggna till. Sedan brakade jag mot garaget.
Försöker handla på ICA när jag låst in bågen, och lyckas, dock gör jag fel med kortet i apparaten tre gånger, vilket jag skyller på värmeslag. Får mina varor och drar hem. Äter, kollar Katharina Blums förlorade heder av Margareta von Trotta och hennes dåvarande karl, tysk rulle från 70-talet från en story av en nobelprisvinnare. Så. Jävla. Bra. Fortfarande. Och dårskapet i den filmen finns ju fortfarande i allra högsta grad. Blev fanken rörd av det hela.
Bajklade ner på bystan med den motorlösa järnhästen. Träffade trevligt folk. Smakade malt. Garvade. Höll HK-människor på avstånd (de kom fram förstås). De stängde och jag cyklade hem igen. Satt på balkongen. Imponerades av min ena tomatplanta, som blåst sönder. Den del som var vissen sedan en vecka har nu piggnat till. Bladen är som vanligt, snacka om självläkning. Sådant har jag aldrig sett tidigare. Men det finns alltså hopp.
Så var det idag.
Min brudpolare for till amerikat och gifte sig för ett gäng år sedan. Sedan gick det åt fanders (som det oftast gör, fiaskoförhållanden). Mot slutet så var han riktigt otrevlig i telefon till henne. Hon skickade dessa meddelanden till mig och jag bestämde mig för att göra en låt (med Garageband, Mac only). Ja, jag blev lite tyken då han också blandade in mig i det hela, vilket man hör, han har svårt att uttala mitt namn bland annat, he-he. Därför kände jag att jag hade rätt att experimentera lite.
Hur som helst, hon och hennes vänner storgillade det hela när de fick höra resultatet, och nu i natt hittade jag den igen, efter nästan fyra år, så då lägger jag ut den här.
Den killen borde tvätta munnen med tvål. Och lära sig mitt namn.
Kanske den mest elaka videolåt som gjorts, och den har jag gjort, och han bistått med text, på riktigt.
På de kommentarer som kom på tuben (han fick reda på att jag lagt ut denna rulle) så fick han redigt med pisk av folk i stan där. Hans egna har han däremot tagit bort därifrån numera.
In i parken. Det kommer inte att regna. Men det gjorde det. Trädens blad räckte inte.
Till slut, efter ett par timmar i gläntan, så slängde vi oss under den där skulpturen som ser ut som ett UFO framför slottet.
1000 ton vatten ovanför oss. Vi var galna. Det regnade ju. Men vi är vänner. Och vi snackade en del. Det var vackert.
Fanken vad jag gillar de där rackarna.
Bild och film nedan.
När Lars Ohly, V, råkade Instagramma sin snorre under gårdagen då han bara skulle visa sin tatuering så kommenterade utrikesministern, M, på Twitter detta, hehe.
Jag cyklar i sommarnatten. Skulle behöva solglasögon. Klar himmel och fullmåne.
Idag drog jag till Carlbarks MC-butik i Kumla. Tio minuter innan stängning och köpte deras sista par, 46:or, av hojpjuck som jag lurat på, behövde verkligen nytt.
Dyrt utav helvete, men de behövdes.
2300 spänn! Fatta!
Sedan åkte jag till Elise där i Kumla, hennes bäbis och hennes man och fixade deras nya, men gamla, Mac.
I dag, eller i morgon, hur man nu ser på detta, drar jag till hojbutiken igen. Köper jeans med kevlar insytt, pallar inte läder när det är för varmt. Och, ny slags jacka. Sedan är jag fri och kan åka!!!
Blev Biskops sedan. Trevligt. Här är ännu en månbild:
