Krävde artisteri av mina språkelever idag (blogginlägg)

Idag, sista timman, gav jag alla ett vanligt A4:a-papper. De är 21 stycken nu.
-Jag säger på svenska vad ni ska rita och så gör ni det snabbt. Strunt samma om det blir lite fult!

De såg ut som frågetecken. Men jag lyckades förklara skillnaden mellan att stava och rita. Gott så.

Jag sa stol! Jag sa katt! Jag sa häst! Jag sa att de skulle rita av mig. Här är några fina resultat (som jag tvingade alla att tejpa upp i klassrummet sedan, hehe). Det garvades rätt fint i klassen när de såg varandras alster. Man behöver garva. Alla behöver garva. (Och jag blev ju snygg..)

Utsikt från arbetsplatsen idag

Körde Strindberg, Ett halvt ark papper. På svenska till alla, och så på Tigrinska, Parsi, Somaliska, Arabiska, Engelska mfl språk. Afghanerna, Syrierna, Somalierna, Burundukillen, Irakiskan, Kurdkvinnan och  Eritrianerna koncentrerade sig hårt på att läsa och förstå. Lär man ut bland annat svenska ska man köra klassiker, tycker jag stöddigt. Och, vi snackar studiemotiverade elever. Roliga och trevliga rackare är de också.

En tisdag

Jobbade. Låter larvigt, men jag gillar mitt jobb. På sanning.

Sedan till en cykelaffär. Snubben var shyrre och mekade min broms på studs (har inte glömt ungdomssnacket). Kostade 85 spänn, jää.

Köpte sedan en ny sadel på Claes Ohlsson. Satte fast den, men den blev för låg.

Sent cyklade jag till Biskops. Tänkte, gaggade. Slappade. Så kom han maskinisten på fartyg, som jag hjälpte med hans iPad när han var ute på Atlanten en stormig kväll (och jag var hemma, här, chat på nätetprylen). Det stormade som fanken nu också, hehe. Jag viker inte en tum numera. Men det slutade med att vi var överens i sak. Gott så. Så cyklade jag hem.

En bra dag.

Kollade också Ingrid Bergman-dokumentären på SVT. Bra grejer. Vilken böna hon var, Ingrid, som en brutta från idag. Kolla.

Ok, rock, godernatters.

/Mats

Bloggar om min dag (tydligen börjat igen)

En skum dag på det viset att allt inte gick snabbt. Nej, allt gick sakta. Kände ingen stress, och blev stressad av det. Klockan 19.00 hade jag gjort prylar och sedan, när det kändes som fem timmar senare, hade jag gjort saker, men då var klockan bara 20.00. Förklara det för mig, någon?

Det var alla fall en snusmekardag. 24 timmar hade gått sedan jag kört in malda tobaksblad och salt och vatten i ugnen. Nu ut på balkongen med soda och annat. Luktade som vanligt helvete, fast det stormade. Körde vispen, andades åt andra hållet. Hade sladd ut på balkongen, och så in i burkarna igen, och fixa stekpåse utanför (för lukten) och in i ugnen igen. 90-96 grader, ytterligare 12 timmar.
Stänger av i morgon bitti, vispar i Bergamot när jag kommer hem, sedan in i kylen. Klart.

Tjänar 2000-3000 i månaden på detta. Att göra eget istället för att dumköpa som jag gjorde tidigare. Detta är min löneförhöjning efter att Örebro sparkade ut mig, oss, efter 20 år, och när det var på gång, ingen löneökning alls på ett par år. Jag behöver inte hata, karma fixar det, och annat. Ser fram mot rättvisa som skippas där.

Det är den 27:e idag. Alltså har jag arbetat i ett halvår, utan sjukdag, utan sen ankomst utan något annat än att jag trivts som tusan, även fast det är mycket att göra. Min provanställning är nu en tillsvidareanställning. Jösses! JÖSSES!

Jag firar genom att drick lite glögg och göda denna cyberdagbok igen. Hurra, fanimej, HURRA! Fatta! FATTA!
Ja, jag vet att jag inte är trygg för evigt, men jag är inte i botten, som jag var i somras, utan social förankring, typ rik släkt som kunde hjälpa. Jag är så glad.

George Michel dog härom dagen. Minns att jag och Häcken diggade honom i Västerås i tidigt 80-tal på klubbar, med Wham, Young Guns, en jävla svängig låt. Allt annat var skit, så kom den här låten, kanon.
Han gjorde annat svängigt också. Äh, trist, som det alltid är, men jag kände honom inte. Det är som med Prince (fantastisk guralirare) eller Bowie (stygga nostalgilåtar).
Det är som det är. Det är bara att hänga på så länge man får och inte gräva ner sig i folk man inte kände. För man har nog av tråkigheter med folk man känner/kände som försvunnit.

Lyssnade på Queen, gamla, äldsta plattan på Spotten, hade TVn på. Där var Ingrid Bergman i Höstsonaten av Ingmar Bergman. En perfekt kombo med hörlurar. Radioteater med bild. Funkade utan repliker.

Har skavanker. Försöker tänka bort dem. Bland annat ont i en tand. Kostar för mycket, pallar inte. Hoppas det går över. Väntar tills efter nyår. Ringer då, får vi se. Om jag pallar.

(Jävlars vad skönt det var att skriva text igen).

Jag har bantat denna sida lite nu. Bort med massa. Den ska vara enkel. Sedan får man se om någon kollar. Och, varför skulle någon kolla mina tankar? Ingen aning.
Men jag skriver dem här.

Dags att sova. Kalla mig anställd. Kalla mig Vuxenlärare. Jag är en lirare som gör nytta, och trivs med det.

Men, cykelns broms har gått sönder. Så jag får inte köra i nedförsbacke, då går det åt fanders. Ändå. Jag cyklar i morgon.

Tut!

/Mats

 

Julklappsbyte vid bardisken

Jag och två andra vinddrivna rackare hade kvällens garv när vi körde julklappsbyte med tärning under kvällen. Alla vann. Jag fick fickkniv och två sugiga DVD-filmer (misstänkta bögporrfilmer, svärd och långt hår och bara överkroppar på snubbar på omslaget, dock inget problem, har ingen DVD-spelare).

Freddan fick en ficklampa och en te-sil (som jag köpt på ICA) och den tredje killen, som jag inte känner, 3D-glasögon. Underbart. Hoppas fler hänger på nästa år. Köpregel: Max 100 spänn, delat på två presenter, en billigare och en dyrare.

Sedan lirade vi tärning om dem i fem minuter. Enda regeln var att alla måste ha minst en julklapp kvar.

Sedan vi garvat blev vi såsiga. Biskops stängde och jag gick hem. En god Jul. Alldeles lagom.

God Jul, Cybern!


Det är killen jag inte känner på bilden, hehe.

Måste fortsätta föda denna blogg

Det är skandal. Jag föder Twitter, jag föder Fejan, jag föder Instagram, men min egen lilla blogg orkar jag inte skriva något i.
Vad är det för fel?
Jag vet inte. Tror jag kom av mig i och med den situation jag hamnade i innan sommaren. Alltså den med inget jobb, a-kassan slut, inga stålar, dags för att bo i en tunnel under järnvägen-läget.

Har tänkt. Ska fanken gödsla här. Ljud, poddar, musik, prat, text, länkar, rubbet. Måste göra detta till mitt digitala centrum, det andra till bihang. Ska, ska….

En kul grej hände i veckan. Ing-Marie, som har klassen med analfabeter, alltså kvinnor som inte kan varken läsa eller skriva när de kommit till Sverige. Hon stänkte vatten på mig i lunchsalen. Vi har en busig stämning i arbetslaget.

Vafan?

Så jag tog tag i henne, och då protesterade hon, men jag gav mig inte, jag drog henne till mig, drog henne till vattenkranen. Samtidigt hörde jag upprörda ljud från de i hennes klass som satt där och såg allt. Men jag gav mig inte. Jag stänkte tillbaka vatten på Ing-Marie.
Damerna i hennes klass blev till ett. De rusade fram. Jag skulle fanken inte angripa deras lärare, deras boss (inte på svenska, men jag fattade vad de menade ändå, det var inte så svårt). De tjoade och varnade mig och en av dem ställde sig mellan oss, med armarna ute åt bägge hållen. Där fick jag minsann inte komma förbi.

Jag garvade. Jävla fina damer. Solidaritet. Vi mot dom. Och jag var ”dom” i det här fallet, den onde mannen som skulle blöta ner dras fröken.
Jag gillar sådant.

Jag vet inte om de skojade egentligen, eller menade allvar, men jag såg glad ut och Ing-Marie garvade också. Kanske jag får passa mig fortsättningsvis.

Så, nu har jag skrivit lite.

Tut!

En ny dag att blogga om

Jag vaknade (sätter på Spotify som bakgrund när jag skriver) halv nio på lördagsmorgonen (mest soft jazz) men blev förbannad, ville sova mer, lyckades. Sov till halv elva. Äh, fanken det gick inte att sova till fyra längre. Min kropp är helt förvirrad.

Gick upp. Rostade två skivor bröd. Körde Oboy till det. Apelsinmarmelad och ost. Mums.

Satt så och kollade dum-TV i ett gäng timmar. Blåste i apparaten, för jag hade ju varit på lokal dagen före. Det blev, som jag misstänkte, 0.00.

Klädde på mig lädret. Tog mig till parkeringshuset och bågen. Åkte ut. Norrköpingsvägen mot Norrköping. Svängde vid Statoil, före Tybble, mot Odensbacken och Stora Mellösa, den vägen.
Det blåste, men det gör det ju alltid när man åker båge.
Var alltså öster om Örebro, svängde så jag kom syd-öst, underbara 70-vägar på landsbygden. Såg en kepsbondkille som jag antog var SD-fanatiker. Jag har så jävla mycket fördomar. Man är själv med sina tankar i hjälmen. Såg kor, får, träd.
Kom till Kumla på sådana här vägar, åkte vidare. Det var en underbar tur. De som inte åker fattar inte, men känslan av rätt kraft i motorn, ljudet, svängarna, luftdraget, ja, äh, det är grejen. Så nu vet ni det.

Vad fick jag för jobb nu då?
Alltså efter allt jag skrev igår?
Jo, på den största friskolekoncernen i landet, på ett av deras uppköpta utbildningsföretag, Hermods.
Ni vet det där företaget som för nästan hundra år sedan, och även senare, utbildade folk i stugorna på landet till ingenjörer via brevkurser. Men nu är det annat.
Nu lär man nya människor i det här landet språk, kultur, ekonomi och data och sådant man ska eller bör veta om man bor här.

Så det är det jag gör. Jag har en egen klass, med massa nationaliteter. Från Syrien, Afghanistan, Irak, Indien, Somalia, Eritrea. På måndag får jag ett par till från andra länder.

Ingen jävla tolk.

Jag lär dem svenska. Jag lär dem ord. Jag lär dem slang, jag lär dem en eller ett. Jag lär dem en bil, flera bilar. Jag lär dem om försäkringskassan, om att man röstar här för vi är en demokrati. Jag lär dem fiska med metspö, stavning, meningsbyggnad, äh, ni hajar.
Rubbet! Verkligen rubbet, från början.
Det här är undervisningen före SFI (Svenska för invandrare). Det är analfabeter, det är är akademiker, det är unga, det är gamla, det är rika, det är fattiga, det är sådana som håller på sin tradition och sådana som är mer åt det västerländska hållet. Men alla, säger alla, vill verkligen lära sig. Och de suger i sig kunskapen på ett sätt som skulle få en genomsnittslig gymnasielärare att gråta av glädje.

-Säg efter mig: 7777 sjuka sjömän!

-Chuttosjosch… va?

-Okej, säg SJUKSKÖTERSKA, det är che-ljudet!

-Schuukschööterska!

-Bra, kanon!

-Tack!

-Varsegod!

-7777!

Och så säger de det. Jag tragglar, och de gillar det, jag utmanar, gör svåra grejer som jag vette fanken om jag skulle klara själv om jag var i deras kläder, men de fixar det.

-U!

-Oooo!

-Nej, UUUUUUUU!

-Ooooooo!

-NEJ, lyssna, U! Bara U!

-U!

-Bra, kanon, ni är ena rackare på uttal.

Garv.

-Okej, O I Y E A!

Så där fortsätter jag, ibland sjunger jag vokalerna (som inte finns i deras språk, det är helt nytt för tungan, gommen, halsen). De sjunger med. De vill lära sig. Jag förklarar att om man inte säger rätt kan det uppfattas fel. Det är skitviktigt att kunna uttala rätt. Och så där håller jag på.
De gillar det. De vill bli utmanade, lära sig, kunna.

-Mats, hur gammal är du?

-Jag?

-Ja?

Och så berättar jag. Och de förundras. De är mellan 19 och 52, tycker jag verkar ung.

-Det är för att i Sverige är det kallt på vintrarna och man utvecklas inte lika fort som i varmare länder där det växer hela tiden!

-Aha..

(He-he, jag skämtar, men menar lite allvar, och ja, jag har sagt så, och jo, de garvar också när de fattar vad jag säger).

Okej, jag ska stoppa här. Kan ju berätta hur mycket som helst.
Jag trivs på mitt jobb. Fräsiga kollegor, i min ålder. Och jag får lägga upp mina lektioner som jag jag själv vill. Vi delar studiematerial. Om någon av oss är sjuk delar vi upp eleverna. Det är en soft arbetsplats. Naturligtvis lite administration också. Men mest handlar det om att öva tal, skrivning, stavning, meningar, betydelser.
För de här rackarna som kommit hit måste greppa svenskan, annars är det svårt att komma in i samhället. Det är/var svårt för mig som svenne, när jag blev arbetslös. Det är svårt för dem. Men utan språket är det nästan omöjligt.

Jag är på dem om att öva svenska hemma med familj och vänner. Att ge fanken i att bara umgås med landsmän, att ge sig ut i staden och träffa svenskar.

Filmen ovan, den överst på sidan, visar på Alladin och Ahmed som lirar lite fotboll på en rast. Kunde inte låta bli att sticka ut min iPhone och smygfilma.

Jag har det kul på jobbet.

Så. Det får räcka för nu. Dag eller natt, två av nybloggning.

Tut!

/Baron von Blomgren

PS. Jag dristade mig att låta dem läsa Strindberg (Ett halvt ark papper), och om Strindberg. Ville veta om det skulle funka. Skrev upp lite ord på tavlan som de fick översätta på sitt hemspråk först via sina mobiler. Det gjorde de.

-Var studerade den unge Strindberg?

-Eeh, Uppsala?

-Ja, rätt, bra!

-Vad jobbade Strindbergs mamma som?

Det blev tyst ett tag.

-Hoshollesk!

-Hushållerska, ja, bra, kanon, toppen!

Och så fortsatte de. De fattade hela texten. Kan inte känna mig annat än nöjd. Ville bara säga det. Ha-ha.