Kategoriarkiv: Samhället

Annonser från 70-talet äger fett med najs

Jaja, jag håller fortfarande på med min godispåse (extern hårdisk som avslöjar hemligheter nästan 20 år tillbaka i tiden).
Nu i natt hittade jag de här två annonserna. Fantastiskt.
Om den första så vill jag säga som så här, att när jag under tidigt 70-tal såg dessa otaliga massage-annonser i damtidningar (som morsan köpte och jag bläddrade i för seriernas skull), typ Året Runt, Allers, Svensk Damtidning och allt vad de hette så undrade jag mycket om hur jävla stela kvinnor kunde bli i nacken. På riktigt.
Men, jösses. Andra tider. Alla visste vad det var, utom jag som var för ung för att fatta, he-he.

Sedan den andra annonsen här i bilden nedan. Gudomligt vackert. Oj, vad alla måste vilja ha en sådan, som jamar så fort man går förbi, ha-ha-ha-ha-ha-ha! Ok, jag bjussar på bilden, till alla som hittat hit till min blogg. Och, kanske lägger jag ut den på fejan också, men först här.

massageapparat

Jag bara pressar ut, motionsvideo med mig från 2008

Kan inte rå för det. Jag har inget åtagande i morgon, och tycker min nya layout här på bloggen är så snygg, så jag kör en av mina olistade (ej offentliga videos) på tuben här. Det förtjänar den.
Det tar två minuter och tolv sekunder innan jag börjar prata, men sedan pratar jag. Detta är dadaism.
[Ser, nu när jag gått igenom min blogg, att jag faktiskt lagt ut den här tidigare. Det hade jag glömt bort. Men skit samma, den behövdes igen, tjo!]

Bafta till gamla eleven Josef F (video)

Surfar mitt i natten. Blir glad. Ser att Josef Fares, gamla eleven, och också vännen, numera även filmregissören och spelmakaren, har vunnit fint pris i England för sitt datorspel.
Förutom att jag gläds för hans skull så blir jag extra glad när jag tänker på alla belackare han hade på den skola där han gick i gymnasiet och jag jobbade på. ”Fint folk”, lärare och rektorer, som åsidosatte honom. Hoppas de ser detta på något sätt nu och skäms. Ordentligt.

En bild från Twitter också:

Skärmavbild 2014-03-13 kl. 06.14.48

Näst sista dagen på året (årsdagar är fjant) Blogg!

Okej. Tänkte som så här.
Jag drar till Skattemyndigheten, som väl heter Skatteverket numera, och kollar så inte mitt avgångsvederlag går åt fanders via massa skatt i och med utbetalningen. Jag tänkte skaffa skattejämkning som det heter. Hatar allt sådant här. Ok, gillar att betala skatt, men alla regler, broschyrer, allt skit man måste fylla i som gick med automatik när man var fast anställd på Örebro kommun (en kommun nära mig som tvingade mig och Kalix att säga upp oss, bland andra).
Ja, jag är glad att jag tog steget. Har tid nu att lura ut vad jag duger till, och vad jag kan tänkas göra. Och går det åt fanken, så skit samma. Jag oroar mig inte längre än en dag framåt i livet, finns ingen anledning. Jag är fri. Jag får flis. En mitt i livet-present. Svineriet lämnar jag åt sidan, så länge. Fast nu gällde det mig.

Finner, till min förvåning att skattehuset vid snutstationen inte finns längre. Hittar en adress bortåt Skolgatan. Går dit. Fel ingång. Ser mycket små skyltar en bit bort där det står Skatteverket. Mitt ärende här att göra rätt, att prata med en människa som kan hjälpa mig så det inte blir fel och jag svälter ihjäl.
Går in i den trista korridoren och så ser jag detta, tror inte mina ögon.

skattemyndigheten

Dom, dvs borgarna, eller om det är en kombination av sossar och borgare har slagit ihop TRE OLIKA MYNDIGHETER TILL EN! Det är ju fanimej otroligt! Vafan? Förr hade Skattemyndigheten och Försäkringskassan egna ställen, som såg ut som ett slags bank. Där man tog ett nummer och så fanns det minst 20 i personal som satt bakom fönster eller bord som man fick snacka med. Vad var detta?

Jag öppnar dörren och går in. Tror jag drömmer. Måste vara DDR 1975. Några riktiga jävla idioter har planerat vår väldfärd, vår offentliga sektor så här. Det är fanimej inte sant. Låt mig berätta.
I något som ser ut som ett garage med dyster grå och grön färg har de samlat ihop medborgarnas kontakter med dessa myndigheter. Det var den mest fula lokal jag någonsin sett (och jag har varit i DDR då det fanns). Jag såg mig omkring. Det var jag och, vad jag kunde förstå 200-300 andra människor, antagligen nysvenskar, för de såg inte ut som Västeråsare. Det talades många olika språk. Först tänkte jag att vafan utsätter vi dessa nya medborgare för? Vilket jävla skit! Sedan kom jag att tänka på att även jag var utsatt för detta. Många tittade på mig. Det är antagligen första gången jag känt mig som en blondin i bikini på stranden i Rimini 1976.

Jag köade till ett slags podium, där man fick information för de här tre myndigheterna som samsades härinne. Kom fram.

-Hej, jag skulle vilja prata med någon som kan hjälpa mig att haja hur jag ska göra med skattejämkning!

-Jaha, här har du en biljett, men du kommer ett få vänta länge, för det är väldigt många före dig!

Jag tog numret och gick iväg mot vänster, ditåt hon pekade. Tänkte att det kunde väl inte vara så jävla farligt. Men så ser jag kön. Och så ser jag att de bara har EN ENDA JÄVLA PERSONAL i en lucka längre fram och att det är typ 37 personer före mig i kön. Alla kollar förundrat på mig, svennen som kommit dit. Vad var jag för lirare?
Helvete, jag hade hamnat i helvetet! Reinfelts moralparadis, högerns och sossarnas nya jävla Sverige (de andra partierna utåt väderstrecken har inte haft makt att göra detta skit). Och, nej, jag är ingen jävla nasse-SD:are, inte Vänsterpartist, fast jag är vänster, men det jag är, är en vänster som fanns förr, den där med fördelningspolitik, skatter för att utjämna skillander, fixa vård och omsorg, jämlikhet, fred, alla är lika mycket värda och det där, som har tappats numera. Finns inget parti jag ens är 40 procent som längre. Jag är en fossil.

Tänkte plåta (för att lägga upp här). Men det kändes ovärdigt mot de människor som fanns därinne, så det sket jag i. Jag gick tillbaka mot det där podiet, gav tillbaka min ”biljett” och sa att det här verkligen sög.

-Jo, så här är det sedan de slog ihop oss!

-Det här är ju inte bra, hade ingen aning om att det var så här illa, hejdå!

Gick ut. Förvirrad. Men med vetskap om att man kan ringa. Kom hem. Ringde.

-Välkommen till Skatteverket, du har, nummer, 107 i kön!

Jag väntade i fem minuter innan jag la på luren.

Förutom att jag själv är omskakad kom jag på två andra grejer. Fy fan för att vara ny medborgare i det här landet och tvingas stå i dessa öststatsköer och sedan lisma för att få fram sitt ärende. Såg hur de hade det.
För det andra, min polare, som flyttade utomlands (en Västeråsare som jag) försökte göra rätt för sig och fylla i papper när han flyttade till Skottland. När han kom tillbaka fanns han inte. Kunde inte få sjukvård, ingenting. Det hade blivit något fel, ingen trodde han var svensk, för det fanns inte ”på datan”. Det tog många månader innan han blev någorlunda svensk igen och fick sina rättigheter (som han inte är säker på att han fått helt ut än).
Undrar om detta är någon slags moral som ska påtvingas oss av makthavarna? En fostran i att buga. Att se till att vi inte har några skatteproblem, inte blir sjuka och måste fråga efter hjälp, när pensionen inte räcker. Misstänker starkt att det är så. Jag doppade tungan i det nya Sverige idag, utan att jag förstod det i början. Det är inte dåligt, det är värre numera, värre än vi andra, som inte har så många problem förstår. Jösses!
Och det smakar bajs.

/Mats