Kategoriarkiv: Samhället

Jobbar med nytt projekt och så denna film (måste ses)

Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.

Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 02.47.15

Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!

Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta:
http://www.svtplay.se/video/2795004

Min fredag, typ, om man vill läsa en blogg jag skriver

Eftersom jag satte på den här låten på Spotten, utan att veta att det var just den, nu, när jag ska skriva, så är det lika bra att börja med den här, som video:

Idag hade jag ett möte. Ja, inget vanligt möte. Jag skulle transportera ut mina prylar, de fysiska, från det där studieförbundet som jag haft en bra relation med och blivit uppskattad av, innan medelmåttorna tog över.
Han och han och han var där. Och de hjälpte mig att ta grejerna till hissen, och så släpa bort till min trappuppgång, som ligger typ bredvid. Och där tog jag själv hissen upp och körde upp min grejer, som nu finns i min borg (min lägenhet).
(Hoppas intresserade Quislingar antecknar detta nu, sedan kan ni avfölja mig, helt).

Sedan satt jag hemma och testade ett gäng web-prylar med min gode vän Kalix, som satt hemma hos sig själv. Det funkade skitbra. Jag är lite hemlig där/här ännu, men kommer inte att vara det framöver. Jag har nämligen en idé. Och den ska jag köra på.

Sedan drog jag till ICA och köpte Oxfile för 160 spänn! Man måste fira. Äh, det är inte så dyrt ändå, det där delar jag upp på fyra dagar, och då blir det inte så farligt per måltid. Jag menar, jag har ju ris och lingonsylt (som jag åt det till idag) och potatismos att fylla ut med. Vill jag så kan jag köpa pommes från kiosken härnere på gatan.

Jag åt och det var så jävla gott att jag dånade. Underbart när man lagar sin egen mat, vet vad man får, kryddar som man vill osv.

Så slökollade jag på TV. Såg herr ultrahöger hos Skavlan. Läste kommentarerna på Twitter.
Vid den här tidpunkten som jag skriver här så kan jag inte med rätta få ur mig vad jag tycker, så jag lämnar det (om programmet, om Svärjedämokräterna).
Dock. En sak vill jag säga. Det är att jag inte håller med herr ultrahöger. Jag tycker att vi ska hjälpa varandra. Att alla ska vara snälla och hjälpa varandra på hela jävla jordklotet. Att alla är lika mycket värda i hela världen och att DET BARA ÄR SÅ!

Sedan snedseglade jag ner till Biskops. Satt själv. Körde ett par livesändningar på Periscope, som är Twitters nya live-videotjänst. Jösses. På några minuter hade jag hälsningar från Texas och Brasilien och Afrika, de gillade vad de såg. (Det här är en värld som man bara får vara med om om man inte är inskränkt nog att endast köra Facebook, utan vågar köra Twitter).

Mot slutet satt jag med en snubbe, en spanjor, som jobbat i 37 år på det ställe jag satt som hovmästare, numera pensionär, trevlig lirare, känner honom sedan tidigare. Och så berättar han att han, i sin 20-årsålder varit tjurfäktare, ha-ha. Jag kunde inte sluta garva. Han gav upp det hela när han fick ett horn upptryckt i ena skinkan, några millimeter mer och han hade varit lam i benet för resten av livet.
Men ändå. En tjurfäktare. Mer fullkomligt kan inte en kväll bli, ha-ha.

Nerikes dårar var där. Det är ju lönehelg. Så jag satte mig vid bardisken, då idioterna i länet av någon anledning ville snacka med oss när de var på väg ut (mig, tjurfäktaren, en böna). Jag svek, drog från detta, det här klarade han, men fanimej inte jag.

I baren stod en lirare som jag haft som elev på gymnasiet en gång i tiden. Jag frågade honom hur gammal han blivit nu.

-Jag är 33 år!

Jag garvade och berättade för honom att han nu är lika gammal som Jesus blev enligt bibeln. Samtidigt sa jag att det bara är ett par månader innan jag blir äldre än Hitler blev, att jag för länge sedan passerat Elvis, John Lennon och andra.
Detta berättade han för sina polare som inte fattade vad han menade. Jag garvade i mjugg, och cyklade hem, skrev detta.

Allt jag har, har jag hemma nu.

Rocka rolla!

/Mats

 

Nattrapport om hur fränt internet är (blogg)

Jag stöter på min gamle vän Jörgen, dvs @gotland.  Han berättar om ett nytt program till iPhone som kör livevideo (meerkat), utan att spara, rätt av via Twitter.
Kommer hem. Testar. Fantastiskt.
Hänger med en lirare som springer omkring i San Diego, chattar med honom live, han svarar och tycker det är kul.
Hittar en annan kille, som är i Austin, Texas. Jag ber honom köra Stevie Ray Vaughan, eftersom han är där. Han byter genast musik efter min förfrågan och fortsätter sedan rita sin konst.
Jösses, hur fränt det är.
Här en bild på honom och lite ljud, där man hör att han svarar folk som chattar med honom, och kör Stevie Ray Vaughan i bakgrunden. Ja, jag gaggar lite också här:

Steve     

konstnar

 

Säga vad man vill. Internet rockar fett med najs! Och är mer än fäjsbock! Om man vill.

Anteckna gärna detta subversiva inlägg också. Tut!

Om några märkliga ställen jag sovit på genom åren (blogg)

En lördagsmorgon. Lyssnar, ånyo på Elton Johns gamla platta på Spotten. Och nej, har inte blivit homo. Han är bara en jävel på att göra bra musik, och nu snackar jag 70-talet. Jaja.

Slås av idiotin i världen, i Örebro, överallt. Här skulle jag vilja säga ett och annat, men avstår, då konsekvenserna inte är i fas med min vämjelse.
Ännu.

Vet inte vad det är i luften. Kanske är det åldern, men jag drabbas varje dag av massa minnen som pluppar fram. Igår satt jag och garvade (som gammalt folk gör) av mig själv då jag mindes olika konstiga ställen jag sovit på. Ska jag berätta några? Okej.

För att finansiera mina högskolestudier en, eller om det var ett par,  terminer, så tog jag jobb på en glassfirma här i Närke. Förutom att sälja och åka runt i bil så hade jag lagertjänst. Det betydde att jag skulle packa dessa glassbilar så de var klara när förarna kom på eftermiddagen. Det var två stora frysrum med hur mycket jävla glass som helst. Och jag var klädd som en polarfarare. Slet som tusan och packade de fulla med glass, korv och allt skit som skulle ut.
Var duktig och blev ofta klar tidigt. Men ingen kollade mig. Jag var själv på min arbetsplats. Så, när jag var klar, kände jag för välbehövlig vila. Så jag började sova i frysrummen, som var -30 grader.
Jag kravlade upp, längst ner i ena frysrummet, på lådorna, de som var närmast taket, och så la jag mig där, med dörren stängd utåt. Och så sov jag där. Ibland i ett par timmar. Fungerade jättebra, vaknade alltid när säljarna började starta sina bilar och någon öppnade frysdörren, då låtsades jag fixa något därinne, däruppe.
Tror jag aldrig sovit så skönt som det där året, i frysen.
Ja, jag var galen, men det funkade.

Här två bilder, från Nerikes Allehanda på den tiden. De gjorde reportage om mig. Ja, det är 80-tal, och man sålde som bäst, inte som man kan tro, på sommaren, utan på vintern, då det var som kallast och föräldrar hade tyngsta samvetena för att deras barn hade tråkigt, he-he:

kursar-glassbil

 

Och:

akarbrasa-glassbil

 

Tiden går, tiderna går.

Ska jag berätta någon till? Jo, jag gör det, Kalix kanske inte blir arg för att jag skriver så mycket.
Ännu tidigare på 80-talet jobbade jag på en flygflottilj i Västerås som skulle läggas ner.

f1-36-1

Jag var yngst och färskast på arbetsplatsen. Fick det jobbet direkt efter lumpen. Alla var upptagna med att stjäla allt som gick. Folk byggde till och med hus med material som de tog med sig. Jag såg bilar som stegrade sig genom grindarna för att byggmaterial och verktyg stals. Då jag inte är tjuv, eller ens ville bygga hus, så var jag obekväm för mina chefer.
Så, i ungefär ett år, (då jag som ny räknades som opålitlig), fick jag sitta i fikarummet och bara glo, inte göra ett skit, inte jobba, men med full lön. Till slut så låg jag i soffan och sov bort mina dagar när jag inte glättade i Fib-Aktuellt och Lektyr, som det fanns många exemplar av där (i statlig tjänst, observera).
Väcktes bara när alla andra kom tillbaka, för fikat, för lunchen.
Men mina äldre arbetskamrater var rätt schyssta. Bara jag höll truten så var jag okej. Och bara jag inte besvärade mina närmsta chefer, som satt på sitt kontor bredvid fikarummet var allt okej. Dock fick jag svåra sömnproblem av detta. Alltså hemma. Jag hade ju sovit hela dagarna, så ofta försov jag mig dagen efter. Ja, du fattar, bloggen.

Efter något år fick jag, och nu är jag inte så tydlig, börjar känna att dessa, mina minnen, passar i en roman som kan försörja mig, he-he. Sådant måste man tänka på när man har en massa att minnas som man skriver ner.
Okej, jag tar en till. Jag hamnade i vapenförrådet. Där det förvarades pang-pang, ammunition och skyddsutrustning. Det var ståldörrar inne på militärområdet, det var hemligaste stället. Där satt jag, tills jag inte orkade längre, utan hittade lastpallar med gasmasker. Där slängde jag mig ner och sov så gott hela dagarna, ingen knackade ju på ändå, det var inget krig. Lukten av lite mögel kan jag nog känna än i dag. Men ändå, inlåst, som i ett betong-stål-kassaskåp sov jag gott under mina dagar, och fick min månadslön. Så här efteråt så måste jag säga att det inte var så illa.
(Det hände en massa andra grejer på mitt arbete där under 2-3 år, som jag inte har berättat, för nu handlade det ju om att sova på konstiga ställen).

Bonus: Hade en lön på 5500 brutto. Av det fick jag behålla 3500 efter skatt. På det hade jag en hyra på 190 kronor i månaden, en SAAB, och resten till krog, semestrar, brudar, och hela fadderullan.
Och jag var lite över 20 bast. Det var inte illa.

Får räcka så, känner jag.
Rocka rolla!

/Mats

Kommer ihåg otroliga prylar från min tid som gymnasielärare i 20 år

Berättade för en polare i kväll. Han trodde mig knappt mellan skrattsalvorna för det eländiga jag hade att berätta. Och jag vet inte om jag ens kommer ihåg alla grejer jag berättade för honom. Men, någonstans, ja, just nu, så känns det som att jag vill få ut dem här, några i alla fall.
Ja, jag kan ha berättat dem i andra sammanhang på någon av mina hemsidor/bloggar tidigare. Men skit samma. Prylen är inte de grejer som hände, prylen är att de här människorna finns, runt om oss, alltid, nu och fortfarande, och vet man bara det, och ser det som en naturkraft, klarar man av alla konstigheter man råkar ut för bättre. För vill det sig illa kan man tro att det är fel på en själv. Vilket det inte är.
Folk som satt sig på en morot, och den är kvar därinne, därbak. De är ofta i ledande ställningar var man än är i arbetslivet. Ojoj.

Till dessa storys nedan ska ni veta att jag bara körde mitt, lärde ut, på mitt sätt, det jag kunde, i ett, som jag försökte, okej studiesocial situation. Jag skällde aldrig, hotade aldrig, svinade aldrig mot mina elever. Man lär sig genom att göra. Elever har liv. De har dåliga dagar, ibland har de inte sovit, ibland är det bråk hemma. Allt är inte Bullerbyn. Vet man det, och kommer ihåg sin egen skoltid, då kan man jobba som lärare, om man är kunnig i något eller några ämnen.

Men okej, exempel på tokerier då:

En gång blev jag uppkallad till rektorsexpeditionen. Det var mycket allvarligt fick jag veta innan. Jag hade ingen aning om vad jag kunde tänkas ha gjort för något.
Bakgrunden var denna. En yngre lärarinna, som var bildlärare, hade tagit med sig ett flertal vinflaskor hemifrån och ställt i MacLabbet på den skolan jag jobbade i då. Hennes elever skulle sedan göra egna, nya, vinetiketter i ämnet Grafisk Form med hjälp av Mac-datorerna och Photoshop. Det gjorde de, och klistrade på de här Vino Tinto-pavorna, Diamant, eller vad det var för flaskor. De gjorde verkligen snygga grejer. Och så stod de kvar där, som en slags utställning. Jag hade inget med detta att göra, alls.

Nu var jag uppe hos min rektor.

-Mats. Vi i skolledningen ser mycket allvarligt på det här!

-Eh, på vad?

-Det är en sak att du tar dig in på din arbetsplats under kvällar och nätter och dricker en massa vin, men kan du inte åtminstone ta med de tomma flaskorna och slänga dem??? Så där kan du inte ha det däruppe. Detta är en skola!!!

-Eh, ja, eh…..

Till slut lyckades jag förklara. Poletten ramlade ner hos rektorspersonen. Och då var allt bra, och allt tystades ner. Nu skulle man inte prata om detta mer. Det hade aldrig hänt. Och ingen ursäkt. Någonstans var det mitt fel ändå, fast det inte var något fel.

Jösses!!!!

En annan gång blev jag och en kollega uppkallade till rektorsexpeditionen för att vissa äldre, fina lärare, hade klagat på att vi hade för fula kläder i lärarrummet, blåjeans var inte okej på denna ärbara skola med anor.

Jösses!!!

Sedan, en ännu-ännu annan gång,  fick jag och flera av de nya och yngre som jobbade som lärare höra att vi var ”för elevorienterade”, vilket inte var bra.
Det betydde att vi hellre satt och fikade och garvade med våra elever på rasterna än gick in i lärarrummet.
Det uppfattades om omvälvande och var inte bra att göra, menade de som bestämde. Jaha…

Ytterligare en annan gång så satt jag på ett långt möte, en förmiddag eller om det var en eftermiddag, och lyssnade, tillsammans med resten av skolans personal på skolledningen som hade något att säga där i Aulan. Jag hade med mig en burk läsk, det var väl 30 grader plus i lokalen. Efter någon timma blev jag törstig. Så jag öppnade den och drack ur den, samtidigt som skolans rektor råkade vara den som hade ordet, och sa något viktigt, som jag lyssnade på.
Detta påpekades till skolledningen efteråt, som ett enormt brott mot etikett och moral. Jag hade varit oförskämd mot ledningen, och sådant skulle inte tolereras. Blev naturligtvis uppkallad för att få höra detta av rektor. Man dricker inte läsk när REKTOR TALAR!!!

Jösses!

Sedan, mer, annan gång, hade jag ett prov på en kurs jag hållit i att göra websidor. Mina elever som gått denna kurs i en termin skulle nu visa upp sina websidor. Där fanns en flicka som kanske varit på två av mina lektionstillfällen under hela terminen. Hon hade gjort en jättebra och fin sida såg jag. Ja, jag visste också att hon var ihop med en kille som kunde det här med html och websidor. Hurusom helst. Hon fick samma frågor av mig, som alla andra fick när jag gick runt och kollade av kunskaperna.

-Ser fint ut, kan du ändra bakgrundsfärg på sidan? Visa mig hur du gör? Låt den bli grön. Och sedan kan du visa hur du skrivit frame-länken!

Hon bröt ihop. Började gråta. Var kränkt. Jag var en dålig lärare som hånade henne inför resten av klassen, fick jag veta, och så sprang hon ut, iväg. Jaha.

Senare, dagen efter eller om det var samma eftermiddag fick jag ånyo kallelse till rektorsexpeditionen. Gymnasiechefen ville tala med mig, det var allvarligt.
Jag stegade dit och undrade vad det kunde vara.

-Du har kränkt en av våra elever!

-Va? Hurdå, när, vem?

-Du påstod att hon fuskat med sin hemsida inför hela klassen!

Där förklarade jag det jag just skrev här ovan, att hon inte kunde, att hon inte varit där och att jag testade henne praktiskt, som jag gjorde med alla andra elever och att det inte var något konstigt med det.
Då kommer det:

-Det är inte din upplevelse av sanning som är den sanna, utan det är elevens!

Där, då, om inte förr, förstod jag att jag var i Kafka-land.

(Till detta ska tilläggas att just i denna grej så gick elever från just den klassen upp till rektorsexpeditionen och berättade hur det låg till, till mitt försvar, att hon fuskat och allt, så man lät saken bero, ingen ursäkt till mig, naturligtvis. Som vanligt).

Ja, jag har fler sådana här små minnen, men detta får räcka för nu, det var bara på en skola, en del av det hela.
Så, vad borde jag ha lärt mig av detta?
Kanske att den här världen inte kan förändras. Att den till stor del består (nu snackar jag inte om eleverna) av skitnödiga människor.

Min läxa här är nog att man alltid ska vara beredd på att folk inte hajar, att det glappar i skallen, och att man aldrig, säger aldrig, får cred för att man gör något bra.
Och vad de här människorna kommer ifrån, det är en annan historia, som jag vet svaret på, men inte orkar/vill redovisa nu.

Se där. Det var väl lite smaskigt. Nej, jag är inte själv i detta, mina kollegor på samma gymnasieprogram har sina egna sådana historier. Så blir det tydligen när nytt klampar in på gammalt.

Och det bara fortsätter.

Kör den nya videon med Mats-Gunnars rätt av

Skivbolaget har redan börjat prångla ut min och Bagaris gamla hit, Livet – En dröm, med Mats-Gunnars från Stockholm. Nygjord modern video, ska tydligen vara så nu för tiden. Jaja.
Så då lägger jag ut den här också. Så besökare på min blogg kan njuta lika  mycket som jag gör:

Bloggar lite text nu om dagen och så där om medelmåttor (film och mera)

mitthusfranandrasidan

Töntig, rätt dålig bild. Jordgatan, mot Krämaren i Örebro nyss. Men den är från i kväll. Istället för att cykla rakt hem på Jordgatan, tog jag en omväg då jag såg tre skuggor framför mig på min gata, tar inga risker (så är det i Örebro numera där folk använder våld som utlösning för att de inte har jobb, kvinnor, makt)
Kom ner på Kungsgatan, och såg mitt hus från andra hållet, eftersom de har rivit de gamla husen som stod där. Nu plåtade jag genom stängslet. Såg de där skuggorna ta sig in med nyckel i min trappa, (det gröna lite till höger om mitten i bilden). Okej, då var det okej, någon som bodde granne med polare.

Men okej, jag tar en cykeltur på några minuter, det är bäst. Så allt lugnar ner sig i trappan, om det behövs. För i Svärje numera får vissa manliga människor stånd och orgasm av att misshandla. Tro mig, jag vet.
Så jag gör det, tar en tur som jag inte behöver.
Det var samma när jag var på Manhattan i New York kring sekelskiftet. Stod det lirare med huvor i porten när jag gick förbi så gick jag ett varv till runt kvarteret. Det var alltid borta efter tio minuter och jag kunde låsa upp och åka hissen upp till där jag bodde. Men om jag låst upp med de lirarna vid porten, hade de följt med in, och så hade jag inte skrivit här något mer.
Man måste vara smart, som ensam. Som fd Västeråsare vet jag. Ni skulle bara veta vad jag vet om livet/folk…

Lågvoltarna, medelmåttorna, håller på att driva bort mig helt från min stora passion det senaste året. De använder de vanliga medlen. Dvs ljug, rykten, folk som vittnar falskt.  Ja, allt det det där som Stalin och Hitler var bra på, och som de inskränkta alltid blivit höga av. Ibland hoppas jag att religionerna kör med sanning, för då går svinhugg igen, sedan. Tjenare!

Jag roas av detta.
Jag behöver nämligen inte dem. De behöver mig. Men det fattar de inte. Så beat it!
Ser allt som att jag ännu en gång ”blivit avslängd av tåget”. Det blev Gandi, det blev Bell, Einstein, alla, innan någon fattade. Jag är i gott sällskap, utan jämförelse i övrigt. Att dårar inte hajade är inte nytt, det är det jag menar.

Kolla här några minuter, det börjar med begravningen av Gandi, men sedan när han blir avslängd av tåget. Det var då han tog tag i ett och annat. ABSOLUT inga jämförelser i övrigt, jag är fanimej inte Gandi, men kolla:


De kassa människorna , de trångsynta, blir alltid rädda för det nya, det anti-auktoritära tänkandet. De hajar inte den grejens stora möjlighet.

sabbad-oppethus

Ovan, jag plåtade de affischer jag tog ner under torsdagen och slängde i papperskorgen. Det är slut med Öppet Hus numera, under nuvarande ordning. Jag körde tisdag, onsdag och torsdag. Folk kom, folk gillade. Det är folkbildning. Men med ny ”regi” så funkar inte detta, och jag kan dra åt fanders, ha några cirklar, kanske.

Jag tyckte det var en bra grej. Det tyckte andra också. Men det är bara att acceptera läget.

Det som är lite fint i det hela, det är att jag nu, under ett halvår, kan vara helt jävla fri.
Jag kan göra grejer. Jag kan verkligen göra grejer. Och nu snackar jag om att göra grejer som jag är bra på.
Det tråkiga är att var man än vänder sig i Örebro så finns de, medelmåttorna som inte hajar.

I kväll, innan jag jag cyklade hem så satt jag i ett hav av svenne-kändisar.
Jag pratade med Christer Björkman till och med, han sångaren som är boss över hela schlager-prylen.  Nej, jag gick inte fram, han stod bredvid mig vid disken och jag var trevlig för han var orolig över att inte kunna ta hela sin beställning till sitt sällskap (bardisken live).

Tredje dagen i rad med de där svenne-artisterna som man ser på TV. Måns Z i onsdags, damerna, de unga, som jag känner, jobbar inom restaurang, var alldeles till sig. Igår var det han Hemlin, Nordman, som kör sin vikingasång,
Tror de gillar mitt hak, för där kan man vara relativt sig själv. Förutom att jag skvallrar här, he-he.
Men det är inte ”my people”. Dock, de är trevliga, de flesta.

Japp, det får räcka så.

Rocka rolla!

/Monko Boy

 

 

 

Lördag morgon och lite tankar i cybern från Örebro (text, bild och video)

Härom dagen vaknade jag och trodde jag drabbats av hjärnblödning. Har haft polare som rykt på det viset. Det var riktigt otäckt. Jag bor ju själv och även om jag inte gjorde det så är det ju inget bra att drabbas av. Beslutade mig under dagen för att det var en mindre sådan och att det skulle läka över.
Varför gjorde jag då detta? Varför kände jag detta?
Jo, min högerarm funkade inte som den borde. Det var ett helvete att borsta tänderna, gick inte att styra armen, knappt att ta i tandborsten,  (det var Kalle Anka att borsta, bluäb, kind, tand, utanför, plupp) jag kunde inte heller knäppa gylfen utan svårighet, att låsa dörren var knöligt. Bara att skriva text med penna lät sig inte göras, så jag gav fanken i det.
Okej, skulle jag köra panik-tåget och dra upp till akuten och deras apparater eller skulle jag framhärda?
I min ålder är alla krämpor livshotande, speciellt när man inte haft krämpor genom livet. Minsta lilla och man tror det är kört. Man, säger jag, jag menar jag, men vet att många polare är likadana.
Jo, jag framhärdade. För någonstans så hoppades jag att allt berodde på att jag sovit hårt som tusan, och legat på min arm och att det skulle ordna sig. (Det var inte det vanliga med ”grus i foten”-känslan då det efter ”sockerdricka-prylen” blev en normal arm, utan den var dysfunktionell, högerarmen).
Nåväl. Efter utfört värv på MacLabbet drog jag hem. Sov någon timma, sedan var det bättre, och dagen efter var det borta, förutom en jävla träningsvärk i underarmen, som jag känner av lite fortfarande.

—–

Det är spännande att vara jag. Att vara mig.
Ibland känner jag att det bara är att vänta ut bajset (när sådant kommer och jag menar inte det man gör på muggen), så ordnar det sig. Ibland att det bara är att dra vidare på andra äventyr. Ibland att de märkliga, den konstiga, de skumma med lurig agenda, inte ska få vinna. Att man måste säga ifrån.
Just nu är jag i ett läge där jag vet varken eller. Det händer prylar som jag inte har någon som helst kontroll över omkring mig, men som påverkar det jag planerat och sett fram emot. Människor luras, ljuger och iscensätter tokerier som jag trodde jag skulle vara förskonad ifrån.
Det går inte att komma undan medelmåttors dumhet och elakhet.

Vissa människor har en agenda som faktiskt är ren ondska. Hur de kan sova, det vet jag inte. Jag har alltid fått lära mig att ärlighet vinner längst. Jösses om jag körde fulspel, då skulle jag inte vara att leka med. Men det gör jag inte. Och därför, kanske just därför, tror vissa att de kan köra fulspel mot mig.
Men jag håller mig lugn. Jag väntar. Hoppas. Förnuftet måste segra Dårskap kan inte vinna, inte igen, inte nu igen.
Ja, jag är kryptiskt. Men behöver vara det. En cyberblogg äger endast sitt berättigande om man där låter sina tankar fara ut över världen. Men jag behöver inte berätta exakt vad det handlar om. Jag förbehåller mig att berätta om min känsla för det konstiga som händer runt ikring mig.

Men.
Allt det här ställer också på mig på ett annat sätt. Jag kanske skulle ta och fatta ett och annat och göra något helt annat än jag planerat.

——

Lägger nu ut självsmör. men ändå, jag, i min situation, behöver credda mig själv ibland. Det var jävligt gott godis jag fick i julas i alla fall:

FullSizeRender 14

Där ser jag ju att jag är jättebra. Punkt.

Jag är toppen. Ha-ha.

Men jag är trött. Jag blir trött.
Hoppas konstigheterna i min tillvaro ger sig, försvinner och att jag kan gå ”all in” igen med mig, det jag är bra på. Så tänker jag nu i natten, när jag lyssnar på Robin Trower.

@multimats

 

Okej, det är tisdag morgon, textbloggsdags igen

Jag har haft en bedrövlig helg. TV-signalerna gick åt fanders, och så på söndagen även internet. Jag ringde supporten på Comhem, de tyckte jag skulle köpa en ny antennsladd (de slår ju upp i sina pärmar hur de ska svara). Okej, sa jag, och köpte ny antennsladd. Men det blev fanimej inte bättre. Så jag fick tillbringa helgen med sunkiga versioner av ettan, tvåan och fyran, samt TV 8 9 10 11 12 som jag aldrig kollar på annars, och surfa med 3G.
Skogsmullevarning på den helgen.
Sedan ringde de och ville skicka hit någon jävla tekniker. Jag vill inte ha någon tekniker här som bökar om och river upp. Så jag avböjde tills vidare. Men det var helt klart, för alla, att det var jag, eller min utrustning som det var fel på.
När jag vaknade på måndagen efter att ha hållit på och bytt sladdar och startat om och hej och hå hela helgen, så fungerade allt igen. Kanonfart på nätet och även på TVn.
Så jag vann. Det var något skit som de rådde över.
Men ändå är det märkligt hur man går in i en annan fas utan snabbt bredband. Det är inte kul att surfa, man kan inte kolla Apple-TV eller SVT-play, inte se TV med skärpa.
Dock, någonstans där så kändes det bra ändå. Som ett tecken, dags att göra något vettigt istället (för något måste man ju göra hemma när man inte kan slösa bort sitt liv framför skärmen).
Det där tål att tänka på.

Botaniserade på lagrat på mina diskar under kvällen och så hittade jag den här annonsen. Som jag gillar. Sådant går inte att få in i en tidning  idag, men gick på 60-talet:

ahhh

Jag skulle vilja roa mig själv med att lyssna på EP 1 Syndafall– Stök i kök. Ha-ha-ha-ha.
Tänkte först lägga ut den på fejan, men sedan kom jag på att man ju kan skymta två bröst där, så jag avstod från att bli censurerad av fejan (och att ingen kommenterar för det är ju just naket, då blir folk fega). Sedan tänkte jag att: ”-Vafan ska jag gödsla där för, jag har ju min egen blogg, de som hittar hit, hittar hit, de andra kan fortsätta kolla på katter och maträtter på fejan.”

Nåväl.

Hittade även en ljudfil. Från lokalradion, P4:a den 10:e februari 2005. Alltså på pricken för tio år sedan, på någon dag. Där intervjuas jag om vår oro för jobben på Rudbecksskolan, sedan citeras en kollega, men sist är bäst, när vår rektor säger det hon säger. Problemet för henne var att våra elever frågade hur det skulle gå med vårt gymnasieprogram och oss som lärare, och att vi svarade att vi inte visste och då tydligen var illojala mot skolan och fick eleverna att välja andra ämnen. Det här hade jag glömt bort. Det är helt häpnadsväckande. Här, dryga två minuter i god kvalitet:

Media Oro, sändning-mats-radio-p4     

Det var tre av oss som fick jobb på den ”andra skolan” resten var utelämnade åt sig själva. Jag lyckades, av mig själv, fixa jobb på Tullängsskolan, en ledig tjänst som de där som skulle ha hand om våra placeringar inte kände till. Ha-ha-ha, vilka jävla nötter.
(Ja, sedan gick det åt fanders senare, genom i princip samma konstigheter, men det är en annan historia, eller, hör inte hemma här just nu).

Är mer och mer inne på att intensifiera min bloggaktivitet med att vara mig själv och lugna ner mig på andra ställen.
Jag kör här. Detta är min plats i cybern.

Ja, jag skriver inte om precis allt, men det gör ju ingen. Men nu, i min frustration, så skriver jag om förr. Som ovan. Och det lättar lite på trycket. Om Örebro kommuns skolpolitiska tjänstemän och politiker kommer jag att skriva mycket mer, men det måste lägga sig först. Annars kan jag framstå som en rättshaverist (fantastiskt begrepp, skapat för att få alla som kritiserar makten att förefalla vara mentala dårar, fast det naturligtvis finns dårar bland de som kritiserar också).

Ja, äh, det kan väl få räcka så. Så det inte blir för långt att läsa för de som dristat sig hit.

Tjong!

/Multimats