Kategoriarkiv: Samhället

Ännu en överjävlig dag med kul på fy fanken-fronten

Sov, vaknade.IMG_7154

Fin bild, va? Det är överdelen av mitt kylskåp. Jag satt och tittade på TV och så smällde det till utav helvete, lät som en balkong ramlade ner.

Strax efteråt luktade det spya, kemikalier och brända el-prylar i hela min boning.
Vafan?

Bilden ovan är tagen när jag använt det jag hade för att försvara mig, dvs silvertejp, för att hålla lukten borta, tätade varenda springa.

Det smällde så jag inte hajade något. Och så den där jävla gaslukten. Jag fick naturligtvis panik. Drog ut alla sladdar i hela lägenheten, kollade spisen och all elektrisk utrustning. Vad hade hänt? Spisen, eller annan elektrisk utrustning? Allt drog jag ur. Det var otäckt, och samtidigt luktade det skit så jag knappt kunde andas.
Så använde jag min näsa. Och där det luktade mest var vid kylen och frysen. Jag fick panik, stängde av strömmen vid säkringarna i garderoben. Men ändå, det luktade, det strömmade ut lukt av gas.

Efter en timma så tog jag silvertejp och körde hårt (se bilden). Uppifrån och ner. Varenda springa, var helt skakig. Kemikalierna hade frigjorts, och trots öppna fönster och allt så fick jag ont i halsen (som jag också har nu, när jag skriver, här i köket, det läcker ännu).

Så tog jag mod till mig och ringde bostadsvärdens, ÖBO:s, jourtjänst.

En lirare svarade och lovade komma. Efter tre timmar var han hemma hos mig (lyckades fixa upp lite städning under tiden).

–Tyvärr, kan inte göra så mycket, men jag lämnar in en felanmälan!

–Men är inte gaserna farliga?

Han ringde någon överordnad. Det var de inte, sa han.

–Men fanken, det är över 20 år gamla kylskåp/frysar, vad vet du om det?

–Det ska vara okej!

Jag rev bort lite silvertejp och sa åt honom att sticka in snoken och sniffa, vilket han gjorde.
Fast, han var en bra kille, skulle kolla extrakylskåp åt mig och komma hem med. Men så ringde han, det fanns inget, skulle testa igen under söndagen, på nytt ställe. Okej, sa jag.

Men.

Att sitta här, som jag sitter nu, bredvid kylskåpet, med öppet köksfönster och fläkten över spisen på, känns förjävligt. Fast lukten inte är så stark som innan, så känns det ändå i halsen. Det är starka kemikalier som frigjorts via utmattning av någon motor bakom kyl/frys. Och allt är så tungt att jag inte kan dra fram det och tejpa.

Ska sova snart, och ha fönstret öppet, påklädd (för att inte frysa ihjäl). Jag är jävligt rädd för gas. Och trots allt mitt silvertejpande, så känner jag ju på lukten att allt inte tvingats inne, visst kommer ut.

Så nu vet ni hur jag har det, just nu.

Drog ner till mina polare på B-stället. Blev snackades  med en stilig donna, det var trevligt, trots att jag gnällde om min tillvaro, hon är rolig, ja, och så cyklade jag hem igen, och skrev det här.

Rock!

/Mats

 

Jag bara fortsätter blogga så tydligen är jag på

 

Det är lite barnsligt, och antagligen riggat, men vafanken, det är lite roligt, så jag lägger ut den här. Och man behöver inte fatta spanska om man läser:
potatisove

Om man ska upp och tvätta i tvättstugan klockan sju ska man inte gå och lägga sig om man är jag.
Så jag la  mig inte igår. Kollade TV-serier på nätet, väntade, kände att jag höll på att svimma. Men, så, arghh, blev klockan sju och jag tryckte in alla mina skitiga kläder i en maskin, smekte på med tvättmedel och lät tekniken köra.
45 minuter senare gick jag ner och tog ut allt, och hängde upp i badrummet (att gå flera gånger pga av torkskåpsfjant är inte min melodi).
Och då var jag pigg på allvar.
Sov sedan bort hela dagen. Det är en synd, men när jag vaknade kollade jag ånyo in CNN:s livebevakning av påvens tripp i New York. Jösses, massa folk tjoade och hur han orkar, farbrorn, är ett under i sig.
Tror att mitt syndiga leverne kanske får någon slags absolution av att titta på påven, fast jag ju är, vad jag förstår, protestant. Äh, samma fast annorlunda. Och att kalla mig religiös är nog inte rätt epitet.

Men skit samma.

Åt åtta plättar med sylt och grädde. Inte mat för en karl om man säger så, när jag handlat och först vaknat.
Jag var ju inte hungrig. Nu, när jag skriver det här, tidig morgon, då, nu, är jag däremot hungrig. Blir nog potatisbullar eller så. Det är enkelt att fräsa upp. Med lingonsylt och grädde, har nog lite sylt kvar.

Blev stående utanför min ”ungdomsgård” efter stängning i natt, njöt av höstnatten. Plötsligt anslöt ungefär 14 kortklippta unga män, födda på 90-talet eller ännu senare. De ville veta om de kunde gå in. Det kunde de inte. Så då ville de veta var de kunde äta, det skulle vara någon bensinmack, svarade vi.
Det märktes att de inte var från Örebro, de var i sin tuffhet otrygga. En sa sig längta till 80-talet, för då var det bra musik. Jag berättade att det kanske var den sämsta musiken någonsin som gjordes då. Men det ville han inte höra.
Till slut gick de vidare, alla var vid gott humör, men jag och min polare andades ut. Det där var inga vanliga lirare, pust.
Så cyklade jag hem, en omväg, och började skriva här.

Och nu har jag bloggat igen. Hyllar mig själv nu strax, med potatisbullar och svtplay.

Tut!

/Mats

 

En vanlig torsdag för mig typ

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

(Blogg) Tar nya tag och skriver

När mattan på något sätt (jaja, jag vet vilket) rycks under fötterna så tappar man bäring, som det väl heter på sjön. Men nu känner jag att det är dags att börja skriva ner mina tankar igen. Så då jävlars gör jag det.

Jag har ju bloggat sedan -97, en sådan här paus som jag haft här på matsblomgren. nu är förkastlig, jag skäms, jag har fegat. Men inte bara fegat, jag hade tappat lusten till att blogga, tycka, tänka i skrift. Det har känts meningslöst.
Men så, nu i kväll när jag cyklade hem så kände jag att det är dags att rycka upp mig på det här planet. Ta tag i det hela, sluta fjatta, sluta fjanta (medveten om att jag skrivit detta i några tidigare inlägga här).
Jag gillar att få ut mina tankar, jag gillar att blogga, jag gillar att tycka. Och jag har ju en egen plats för detta, den här bloggen.
Förr hade jag en massa som läste vad jag tyckte och som kommenterade, nu är det nog inte många kvar. Men det är mitt eget fel, jag körde inte vidare. Nya tag!

Så varför körde jag inte vidare? En feg förklaring är att jag redan skrivit allt. En tuffare förklaring är att när man hamnat på bakgården i viss mån, törs man fanimej inte skriva vad man tycker och tänker (man=jag). Men nu skiter jag i det. Nu kör jag tut, rakt på igen. Har inget att skämmas för, inget alls.

Kolla hur det såg ut bakom min spis i lördags:

bakomspis1

Vidrigt med alla fetter och gammal köttfärs, spagetti, ett kvitto. Hade dragit mig för att göra detta. Men så fick jag arslet ur vagnen.
Och kolla hur det blev ett par timmar senare (inklusive putsade själva spisens alla vinklar, samt, samt ofrånkomligt, skärsår med blodsutgjutelse på ena långfingret, vilket gav mig smärta, och golvet en pumpande vacker röd färg):

bakomspis2

Alltså, jag kan, om jag vill, om jag känner ett syfte. Annars, tja, då tappar jag.

Kolla här, förresten, hur folk blir som inte kan sköta sitt intag av festliga drycker.
Hörde ett jävla oväsen där i helgen när jag städade bakom spisen, så jag öppnade fönstret och kollade. Någon figur som slogs med cyklar som satt ihop. Äh, vafan, jag tog fram min iPhone och dokumenterade människan. På några minuter sätter han tre rovor och håller huset stilla, om man säger så. Tragiskt, kanske, men ändå lite muntert, när man inte är han:

Skulle egentligen skriva lite om politik här. Ja, det var tanken, men nu blev det så här. Det är ändå en början. Ja, jag är nöjd med det så länge.

Rock!

 

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

Kör kommunikation med världen via Twittervideo i natt igen

Och så lägger jag ut det här. Min hemgång i natt, via cykel, med kommentarer från folk och dramatik, och hjärtan (som markerar att folk gillar det jag gör, he-he). Det hela är upprätt, vilket är fel, men ändå, appen funkar så.
Liveljud, men det får man stå ut med, lite blås ibland, och min kassa utrikeska.

15 minuter med mig och världen via Periscope och Twitter (video)

Jag gillar de här nya prylarna. Och när jag gillar dem, då vill jag använda dem.
Twitter kör en ny livevideotjänst som jag lattjar med, den heter Periscope, och där ser folk direkt vad man håller på med. Och kan kommentera, eller gilla, eller bra glo, medans det händer.
Det hela är live, och finns sedan bara något dygn kvar på nätet. Så nu, i ikväll/natt, spelade jag in kvällens grej och la ut på tuben, Här är den (inklusive kommentarer som jag svarar på om jag kan, och hjärtan, som betyder att de som kollade live gillade det hela, och ja, jag spelar in från fel ”håll”, men så funkar detta):

Man måste också hylla min särdeles dåliga engelska, he-he.