Kategoriarkiv: Nutid

Nu jäklars börjar jag nog blogga igen (blogginlägg)

IMG_8464

Bilden ovan är en så kallad ”teaser”, som ska fresta folk att läsa vidare i denna sunkiga blogg. Det kan lyckas. Det vet man aldrig. Men inte många har en äkta ufo-lirare på bild. Jag har det. Tog den där bilden för tre år sedan i huset här intill. Jag var själv i lokalerna och tjuvtittade in under en sen kväll (det var egentligen inträde) och när jag såg den där killen så ryste jag lite. Men jag tror att det var en docka. Fast sådant kan man aldrig veta. Det går aldrig att vara säker.

Senaste blogginlägget på den här bloggen, som jag pyntar för jag menar allvar med att blogga, gjorde jag den 19:e mars. Det är skandal, jag vet. Men så blev det och så är det.

1997 började jag skriva cyberdagbok. Sedan blev det blogg, som är mer anpassat för att tuta ut sina tankar i cybern. Och sedan dess har jag aldrig haft ett sådant här långt uppehåll. Okej, jag har Twittrat, och det har man kunnat läsa här till höger, och därmed hängt med i mina svulstiga bravader. Men inte bara det, jag har ljudbloggat också. Och det har dels gått på Twitter det med, men också via länken till höger ovan, ”Korta poddar”. Där finns allt kvar, om det är som det ska, tio minuters gagg från mig många gånger då jag känt för det, vilket jag gjort ofta ibland.

Men, nu ska jag inte larva mig längre och vara hemlig. Jag berättar vad det är frågan om, varför jag inte bloggat på ett drygt halvår, jag är ju hemma igen, har hittat hem hit till bloggen just nu.
(Ja, och så sitter jag nu i köket, rent fysiskt, med en folköl och mitt tangentbord).

För ett par år sedan fick vilsna politiker på riksplanet och lokalt, tillsammans med ett gäng rövslickande tjänstemän på kommunen för sig att jag och ett annat gäng inte behövdes längre inom gymnasieskolan. De var, och är, rövar. Det tycker jag och det står jag för.
Vi behövdes visst, och vi behövs även nu. Men de kickade oss. Mig efter 20 år. Fast anställd. Joho, du.
Ja, jag fick avgångsvederlag, dvs lön i ett gäng månader. Men inget nytt jobb. Och månaderna gick. Och så blev det a-kassa. Ja, jag fick den bra a-kassan i  200 dagar som ändå är mycket mindre än lönen när jag jobbade. Och sedan munknivån, som ingen människa kan leva på eller bli glad av.
Under våren detta år, 2016, så rasade så allt.
Jag fick säga upp TV-licensen (som jag alltid ärligt betalat, konstigt nog). Jag sa upp allt jag kunde. Jag lyckades minska ner mina kostnader för internet och telefoni (eftersom jag ringde och sa att jag inte har råd längre). Men man måste ha internet och telefon, annars har man inte en chans.
Alltså, helt plötsligt stod jag i våras med en inkomst på drygt 10 000 spänn i månaden. I a-kassa. Som nu, som det inte skulle vara nog med allt skit,  skulle ta slut.

Det är vackert att ringa bostadsföretaget och be om uppskov med hyran. Det är vackert så in i helvete. Efter att i alla år ha skött sig och betalat allt man ska betala. Det är vackert att ringa alla andra. ”-Kan ni vänta två veckor?” Det är vackert att stå med mössan i hand och hoppas att de inte ska koppla in kronofogden, att man inte ska bli vräkt, att man…. osv…

Det har varit ett helvete.

ETT HELVETE!

Jag var två dagar ifrån att sälja min motorcykel till underpris, jag var två dagar ifrån att att allt skulle rasa, få flytta ut. Bo i en tunnel under järnvägen, helt skiten, jag skojar inte.  Jag har ingen annan social och ekonomisk skyddsbarriär än den offentliga, och den håller fanimej inte alls numera. Alltså, inga rika släktingar. Nej, typ, inga släktingar kvar alls, nästan.

Då.

Som i en saga. Ett jobb jag sökt. Efter alla jävla jobb jag sökt den här tiden utan att ens få ett nej-tack till svar. Så fick jag kontakt.
Ville jag komma på anställningsintervju? I och för sig för ett jobb bara över sommaren, till mitten av augusti, men ändå, men ändå. Pengar, överlevnad, och jobbet i sig var ju klippt och skuret för mig.
JA, FÖR I HELVETE SÅ KLART ATT JAG VILL!
Men så sa jag inte i telefonen, man måste hålla låg profil för att inte skrämmas.

-När kan du komma på intervju?

-Hm, få se… Jag kan på onsdag nästa vecka (man får inte verka för ivrig)!

-Okej, då hörs vi då, välkommen!

Och jag trodde inte det var sant. Jag var intressant. Jag hade rätt kompetens. Jag var någon de trodde skulle passa perfekt för detta jobb.

Så kom onsdagen och jag skulle cykla dit på intervju. Jag sneglade på min alldeles för trånga kavaj som jag köpte för något år sedan, då jag hade stålar fortfarande, för att ha just på anställningsintervjuer.
Jag satte på mig den. Kände mig helt obekväm. Inom mig skrek det bara ”neeeej!”

Så jag hängde tillbaka den. Tog på mig min vanliga slitna jeansjacka, med hål i och sa till mig själv att DET HÄR ÄR JAG! Det fick bära eller brista.

Så cyklade jag iväg.

(Nu har jag nog skrivit för långt, min långvarige cyberdagboksläsare Kalix kommer att bli skitförbannad…)

Cykelturen dit gjorde mig svettig. Satt hos chefen, svetten rann från pannan, huvudet. Jag bad om ursäkt. Kände mig som en knarkare på avtändning. Slutade inte svettas. Svettades i de två timmar jag satt där. Berättade om mig själv, vem jag var, vad jag gjort, vad jag kunde. Inget fjatt.

-Det låter ju intressant det här, vad hade du tänkt dig i lön?

Jag mjukade inte, jag smackade iväg det jag åtminstone ville ha.

-Det, det är nog det högsta vi kan ge dig i så fall, tyvärr!

Och så cyklade jag hem.

Dagen efter ringde telefonen. Jag svarade motvilligt, van vid skitsamtal från försäljare eller annat tok, som jag är. Men jag svarade i alla fall. Insåg ju att det kunde vara viktigt.

-Hej, vi har tänkt lite här, och vi tycker att du är precis den vi vill ha. Så om du vill så får du jobbet?

Jag studsade. Jag ville skrika, men softade ner mig.

-Och, om du vill, så struntar vi i sommarjobbet, utan ger dig en provanställning på 6 månader och så får du fast efter det, om allt går som det ska!

ARRRRGGHHHHHH!!! WOW-WOW-WOW-WOW-WOW!

-Jaha, vad trevligt, det låter ju jättebra, svarade jag lugnt utan att låtsas som jag var i totalt glädjerus!

(Inom mig hörde jag änglakörer, men det kunde jag ju inte låta chefen höra , he-he).

-När kan du börja? Kan du komma nästa vecka?

-Vänta, ska kolla almanackan…. Jo, det går bra!

-Och du får den lön du begärde, vi kan tyvärr inte betala mer just nu!

-Aha, okej, vad tråkigt, men det är okej, jag kör på ändå. Det blir bra, vad kul! (Jag var mycket nöjd med en riktig lön).

Och så började jag jobba.

Fatta.

Fatta skillnaden, fatta. Men, okej, mer om det hela någon senare gång här. Grejen med mig är att jag inte vill blogga när ALLT är elände. Det går bara inte. Jag kan berätta om elände, men då måste jag befinna mig på torra land, om cybern förstår. Nu är jag på torra land, åtminstone några månader till. Jag skäms inte, men när jag är mitt i det, nej, fy fan, inga snyfthistorier. Det hjälper ingen. Det är inte jag.

När jag alldeles för tidigt gick hem från Biskops i kväll så stötte jag ihop med en av Örebros snyggaste tjejer på 80-90-talet. Hon undrade hur det var med den där musikvideon som hon hade huvudrollen i (som stilig böna), vi lirade in typ 2003, och jag regisserade och fotade.
Jag berättade att allt fanns på DV-band och om vi bara  höll ut så skulle både hon och jag se den när jag klippt det, någon gång i framtiden. He-he.
Sedan cyklade jag hem. Och återuppväckte den här egna bloggen.
Måtte jag inte ångra mig i morgon när jag vaknar, eller idag då, senare.

Vill någon hurra eller hata. Skriv gärna en kommentar, eller ett Tweet eller ett/en e-post. Sådant är bränsle för mig som skriver.

Tut!

/Mats von B

 

 

 

 

MÅSTE blogga här igen, lite till, ja, det gick

Ovanstående är bra att lyssna på när man läser mitt bloggande nedan. Tror jag.

Det är kallt men jag cyklar. Snygga brudar som ser ut som vuxna kvinnor med stora hår, och strumpbyxor och kjolar och smink och smycken går över stan. De hade hoppats på någon sportstjärna men de var inte tillräckligt snygga för att bli de bortskämda gossarna leksak i halmen denna kväll. Nu går de två och två och hatar världen.
Och jag cyklar, så snabbt jag kan, hemåt. Idioter överallt. Där, vid Våghustorget kommer en polisbil. Jag blir ögontjänare och kliver av min cykel. Ett gäng ligister kommer mot mig, jag kollar polisbilen, de är en bit bort, beslutar mig för att cykla igen. Cyklar, kommer hem. Låser upp, på Örebros svartaste gata mitt på söder. Låser cykeln. Går spänstigt upp för trapporna. Märkligt spänstigt, märker att jag är arg, en ilska som för mig uppåt, framåt. Det har varit ilska jag saknat så länge. Nu känner jag mig arg. Vet inte riktigt på vad, men arg är jag, och det ger kraft, och jag känner mig så jävla stark och stöddig. Förbannad, arg, vill skälla ut någon. Ta igen.

Innan.
(Men först lite ny musik, John Coltrane och Miles Davis, stäng av låten ovan och klicka den nedan, ja, jag bestämmer).

Ett stökigt Biskops. Pack. Svin. När jag kom dit fick jag veta att två snubbar just blivit utslängda av vakten, och att de gått till ett annat ställe och bråkat och då hade de som höll i säkerheten där ringt polisen så de åkte in i finkan. Skönt. Hatar idioter. Vem fan sitter hemma med polaren och bestämmer att man ska gå ut och slåss och bråka, över 14 år? Som har gått ur sjuan? Just det. Kräk.

Men stöket. Det jag såg och kände är ju alla de här jävla typerna som inte kan klara av att dra några bers och vara trevliga, de stångas, de gapar, de är otrevliga. Men jag utsätter mig. För det är nyttigt att veta att allt inte är som på TV4.
Och, sedan finns ju massa kanontoppenmänniskor där också. Vänner till mig, eller folk som jag inte känner, som är trevliga. Att sitta in vid bardisken är som att åka karusell. Allt kan hända, alla kan man träffa. Ibland idioter, men också sköna polare, eller bara fränt folk.

Tidigare.
Jag gick på ett möte med en projektpolare, till den stora föreningen. Verkar som om vi kan få ett samarbete på gång. I så fall, knäck minst ett år. Men som vanligt är det inte bara häpp-häpp, utan ett och annat måste gå i lås. Fast det verkar lovande. Två timmar gaggade jag och vi. Och någon timma för ett par veckor sedan. Jag gör nya bekantskaper.
Och, så här. Det är ju, det här tänker jag på ungefär varenda jävla dag, det är ju en otrolig jävla skandal att jag är utvisad och inte kan få göra någon nytta i samhället, för andra och mig själv, trots min kunskap, trots att jag aldrig i helvete gjort något fel eller blivit ens anklagad för det, utan bara för att fetskallade byråkrater och fittkukiga politiker utan en verklig världsuppfattning dödade mitt yrkesliv och min inkomst för över två år sedan. De kan dra åt helvete!!! Och med a-kassan på upphällningen är det fanimej allvar nu. ALLVAR!

Men jag har vänner. Vänner i natten. Vänner jag inte glömmer sedan, då jag naturligtvis kommer att göra succé. De fyller min bägare ibland och jag skäms, men de sätter värde på mig. Jag måste hålla mina utsvävningar på en minimal nivå. Jag har ångest för att kolla kontot, jag har vrålångest för att betala räkningarna. Sist hade jag tio spänn kvar på kontot när jag pyntat. FATTA!
Har dragit ner på ALLT. Jävlars vad jag är vuxen. Och saknar morsan, hon kunde alltid låna mig, eller ge mig, några hundringar om det knep. (Nej, inte bara därför saknar jag henne).

IMG_7708

Ovan är morsan, Ingabritt, där vi bodde i Västerås på Hammarby. Kan vara 1971, kring julen, jag plåtade med en Instamatic. En väggbonad där bakom som jag har kvar. Vi hade fått den från morsans morfar, gammelmorfar Gustav.  Från något slott i Europa. Han var grosshandlare i Eskilstuna. Och motorcyklist. Vill veta mer om den killen. Den kanske är värd flis?
En Jesus- krubba, för det skulle man ha, fast vi inte var religiösa, men det här var på den tiden, så skulle det vara hemma. Och så vår första, och kvarterets första färg-TV. Folk gjorde sig till besökare när vi fått den och man kunde se månfärderna i färg. Här var nog morsan yngre än jag är nu. En bejb, he-he. Saknar morsan, det gör jag. Men så är livet. Hej hopp och så adjö! Så är man själv.

Och nu har jag textbloggat igen. Det blev som det blev. Men ger mig en jävla tillfredställelse att får ur mig.
Utan kneg så försvinner denna blogg också, precis som min motorcykel inom kort. Det är förjävligt. Men jag måste hålla huvudet kallt. Som jag alltid sagt, med högt huvud hela vägen. Går det åt helvete, så går det åt helvete DÅ! Inte nu, inte innan.

Tut!

PS: Jag kör och har kört, korta poddar, alltså under tio minuter, de hamnar också här på bloggen. Kolla ovan. länken till höger upptill, Korta Poddar. Som ett tips jussom, och jag har ju gjort dem så lyssna på bara, he-he.

 

 

 

Blogg: En lördag då jag sket i ett och annat och hade lite flyt ändå och lite mer

Hittade den här bilden på nätet. Ska fanken fixa en sådan styrsel på min hjälm någon gång, ha-ha:

snygghjalm

Den är ju lite som livet är. Bara att köra på, tuuuta! Wroooma!

Skulle egentligen gå och kolla in två polares band på andra sidan bron, dvs Storbron, och det betyder norr. Men jag pallade inte. Hade inte feeling, eller vafan man ska säga.
Åt istället en utomordentlig måltid som jag lagade åt mig själv.
Kokade torsk. Kokade morötter, bönor, ärtor och de där vita, som ser ut som svampmoln, som jag nu inte kommer ihåg vad det heter. Och ris.
Serverade mig själv och njöt. Jag är SÅÅÅ jävla nyttig.

Det regnade ute. Jag slog på mig regnrocken. Det har fanken inte regnat sedan i somras. Det var som ett sommarregn. Underbart. Blött, visst, men liv på något sätt. Äkta.
Vid Stortorget kom en polisbil, så jag hycklade och steg av min bajk och gick med den (har inte lyse på den, och man vet aldrig, har fanimej inte råd med böter).
Kom ner till mitt favvohak. Längre ner såg jag att Kalix och LG och andra som varit inblandade i spelningen jag inte bevistade satt, men jag slog mig ner uppe, vid baren.

Det luriga i mitt liv just nu är att jag trots allt känner väldigt mycket vänskap, från, you can´t guess it, vänner. Det är så stärkande så de hajar nog inte det själva.
Varför jag behöver denna vänskap? Tja, kan bero på att det är som det är i tillvaron (vilket jag inte smackar ur här, som vanligt, finns inget tråkigare än folk som gnäller över hur det har det).

Hade några goda diskussioner. En var speciellt intressant. Eller, jävligt intressant. Jag skriver inget om den här heller. Men vänta och se, he-he.

Så stängde de. Det finns ju tider, och så cyklade jag hem. Det regnade fortfarande. Som ett skönt sommarregn, i juli. Jag njöt.
Vände mig om ibland för att kolla att ingen yxmördare var efter mig (har jag haft sådant som upplevelse, nästan, en gång i tiden).

Svängde in på Jordgatan, my hood. Allt såg lugnt ut, inte en käft. Precis när jag ska bromsa in för att stanna och släppa in cykeln i cykelrummet så kommer en stilig kvinna springande. Kjol, läderstövlar, långt hår, välklädd. Hon springer mot mig, från vänster och så ropar hon:

-Rör du mig så dör du!!!

Nej, jag hade ingen tanke på att röra henne, vafan? Jag bara stannar, och hon springer eller går vidare mot det håll jag kommit ifrån. Tänkte en stund att hon kanske blivit överfallen, men jag hade koll åt alla håll och såg ingen. Så jag gick in med min cykel, låste den och gick upp.
Vafan?

Örebro blir lurigare och lurigare hela tiden.

—–

Måste ringa Ann. Min bästa polare Jimmie gick ju sta och dog för någon månad sedan, i den där sjukdomen som är så vanlig.
Jag kom aldrig till begravningen i Skinnskatteberg, av en mängd orsaker.
Hittade denna korta rulle härom natten. Det är Leoniden, Häcken, Ylving, och så längst till höger, Jimmie, från huset på Öland 2009. Sådan jävla mysig natt efter fest. Kort, men ändå. Här ser man frän-Jimmie, när han var med på planeten. Ska hitta mer Jimmie-filmer.
Saknar.

——-

Nu är det söndag.
Och så blir det en vecka igen.

Jag hoppas att folk ska bli klokare. La ut det här på fejan i natt:

vovve-fejan

Äh, okej, lägger ut nu, innan jag blir fööööööör mycket. Tut

/Mats

Blogg: Gjorde något nytt och det blev trevligt

Cyklade ner. Kom in på gamla fina Biskops. Men…
Jag kände bara vämjelse. Massa dårar i medelåldern, mest snubbar. Konstiga vibbar.
Personal hejar, jag hejar och sträcker fram näven i ett stort NEJ. Ingen förplägnad.

-Jag tappade just feelingen. Jag tror jag skiter i det här. Jo, det gör jag!

-Okej!

(Herr M var trött, efter åtta dagars jobb på raken och sympatiserade med min plötsliga reträtt).

Kände mig tjurig, kände mig blasé, kände ett stort fy fan inom mig. Gick mot utgången. Stötte emot Jonas som kom.

-Va? Ska du dra?

-Ja, pallar inte, det får vara nog!

-Dra ner till Stallis då, en sväng!

-Nja, mitt gamla vattenhål, vet inte….

-Jo, testa!

-Vi får se!

Kommer ut. Låser upp cykeln. Sätter mig nästan upp och kör iväg hemåt, eller en runda, eller vafan som helst för att skingra tankar och allt om världen, livet, tillvaron.

Till min förvåning så vänder jag om, och cyklar mot Storbron (inte över, där är norr, annan stad, brrr), men längs med gatan där bredvid Svartån (lär mig aldrig att stava till ”bredvid”, stavar alltid ”brevid”, vilket är fel, oj, nu kom jag in på villospår).

Det är tomt på folk längs gatan, bara jag, och min cykel utan några lysen. Jag lever farligt, jag vet, men jag orkar inte böka med lysen i stan.
Bromsar lite när jag kommer förbi Stallis. Nästan inga därinne, ser Mange bakom baren. Stannar, han ser mig, vinkar in mig.

-Äh, vafanken, okej, jag parkerar och går in och hälsar!

Kommer in. Kanske ett tiotal gäster därinne.
Freddan och Sonja och Karro, som var där, började tjoa som jag aldrig hört förr. De blev faktiskt, på riktigt glada åt att se mig där.
Pust, jösses.

-Wooooiiiii, woooooow!!!

-Va? jaja, jag är glad åt att se er också, ha-ha!

Så  jävla seg är jag, så jävla förutsägbar att vänner chockas när jag går till ett nygammalt ställe. Det var som de vunnit på Triss, he-he.

Sätter mig i baren. Mange förser mig med erforderlig dryck.
Ser en före detta elev, ser en snubbe som var där när jag gick dit, på den tiden, vi hejar.
Fick massa vibbar. Satt för mig själv i baren, med polarna brevid, men de lät mig vara ifred en stund. Jag var ändå där väldigt mycket för många år sedan. Nu är det i ny regi, men en stor tid i mitt liv har jag besökt detta ställe.
Jag kunde kolla åt alla håll och minnas prylar. Det var läskigt, som en tidsmaskin, fast de flesta av mina vänner, och även personalen, nu, på den tiden, inte ens hade åldern att gå in där.
Jag är gammal.

De gick ut och rökte, och jag plåtade den tomma lokalen, (ja, så få var de så där dags).

stallis-151105

Det var/är som att flyttas 10-20 år tillbaka i tiden. Tänkte på hon, på han, på dom.
Alla människor man umgicks med på den tiden. Gamla kärlekar (på den tiden jag gav mig i kast med det omöjliga, dvs att försöka få en relation med damer att fungera).
Tänkte på att där satt han, han, min vän, som blev mördad uppe på högskolan, där satt jag och var kär, där bråkade de där, och där brukade jag stå och gagga med Pierre, han som var med i Utvandrarna och gillade att ta ett glas efter föreställningarna med Peter F och revyn här i stan.

Och hon, och han och dom  och allt. Skoj, tråkigheter. Massa minnen, det bara bubblade i mig.
Fast.

Någonstans i mig så kände jag att jag behövde detta. Att detta var nyttigt för mig. Jag behövde komma tillbaka till det ställe jag varit på så mycket. Har jag försökt glömma? Förtränga? Vet inte.
Men efter någon timma mådde jag fint därinne, inte bara pga av mina vänner, utan att jag liksom hade absorberat känslan av att vara där. Jag slutade ju gå dit och bytte till Biskops pga av behov av förändring, och en idiotkvinna bakom bardisken.

Äh, vafan, jag tog ett självporträtt när alla var ute och rökte (eventuellt yngre läsare här ska förstå att det ordet numera betyder samma som selfie). Jag bjussar på den.

mig-stallis-141105

Grå och skäggig, men ändå nöjd. Ja, fanken, jag ser nöjd ut. Bra där.

Sedan stängde det, och jag cyklade hem, fort, en ny väg. Alltså, egentligen samma väg som förr, men ny väg ändå. Och så tror jag på den nya forskningen som säger att om man sliter som ett as med att låta kroppen jobba i ett par minuter är det lika nyttigt som att köra dessa fjantiga motionspass som folk hålls med.
Därför är jag alltid svettig när jag kommer hem, och andfådd (jaha, det var ett ”d” i andfådd, lär mig hela tiden, tack WordPress stavningskontroll).
Sprang som vanligt upp för trapporna och tja, njöt av min lägenhet. Har massa prylar som måste slängas, visst, men har ny spis och kyl/frys, och inget vatten läcker längre från kranen i köket, avloppet vid handfatet på muggen, samt toalettstolen. Det där fixade grabbar från bostadsföretaget härom dagen (kanske jag redan berättat, men ändå). Det är en njutning.
När jag skrivit detta så ska jag gå in på muggen och spola. Det kommer att fyllas på, utan att låta, inom 20 sekunder, så jag kan spola igen. Och det kommer jag att göra. För det är en njutning när saker och ting fungerar.

Ja, detta får räcka för nu då.

Rocka!

/Mats

 

Blogg: Höll på att göra på mig, bara för att jag inte kunde gå på muggen med mera

Ännu en dag.
Hade ställt klockan. För att vara redo. Dvs, göra toalett (låter fjolligt, jag vet, men alltså borsta tänderna, gå på muggen), äta frukost, rensa upp lite extra. Så ringde det på dörren, jag har en ny dörrsignal, som är så låg att jag inte hör den. Då bankade det på dörren. Jag staplar fram, beredd med knytnäven, vem fanken stöddar sig så här, nu?

Ser direkt, det är två grabbar, yngre, knappt 20 bast, jobbar för bostadsföretaget.

-Men, vafan, ni skulle ju inte komma förrän om en timma?

-Va? Blev det fel, ursäkta!

-Äh, skit samma, välkomna, kom in, men då får ni ta det som det är, har inte hunnit diska från igår. Och alla grejer ni ser, det är för att min morsa kolade och jag var tvungen att ha prylarna någonstans.

-Vi förstår, det är lugnt!

Så kom de in. Grabbarna som ska fixa det sista jag inte kan fixa själv i min lägenhet, rören, vattenläckorna. Ringde för en månad sedan, fick mod efter ny frys/kyl, och ny spis. Ska det fixas, så ska allt fixas. Det ingår ju i att hyra. Hade dragit ut på det alldeles för länge. Nu, ska, det, fixas!

De stänger av vattnet i köket. De skruvar loss avloppet på muggen, de monterar ner min toalettstols innehåll. Bra fart på dem.

-Det var en massa packningar och grejer här som vi måste ge oss ut och köpa, är du kvar?

-Ja, för fanken, jag ska tvätta så jag är hemma!

Så drar de.
Och då händer det i min hjärna, eller min kropp, eller min idioti.
Blir varse om att jag inte har vatten, jag kan inte dricka, fast jag blivit törstig. Jag kan inte slå en drill, och så det bästa av allt, det börjar kurra i magen. Min kropp vill panikbajsa! Bomb!
Hej och hå, mitt namn är Mats Blomgren, lycko-killen, den vältajmade. Jävla-jävla skit.

Förr kunde jag ju i nödfall gå ner till tvättstugans mugg med nyckel (vilket jag aldrig gjort). Men nu, med nya databokningen kommer jag inte in där, förrän om en halvtimma då tvättiden är bokad.
Började svettas. Vafan? Fånge i mitt eget hem. Börjar tänka i termer av att springa till något hotell i närheten, jag BEHÖVDE BAJSA, det trängde.

Till slut, med svettspärlorna hängande i pannan ringde jag en av killarna som skulle fixa allt.

-Hallå, VAR FAN är ni? Jag behöver skita!!!!

-Men gå ner till tvättstugan!

-Nej, det går inte, en halvtimma kvar, ni kom ju för tidigt och stängde av allt här hemma!

-Eh, hm…. Okej, gör vad du ska, så kan vi ta hinkar och spola bort det hela sedan när vi kommer!

-Okej, då vet jag, okej, men ska försöka hålla mig, kom snabbt!!

Detta är nog mitt första nöd-skitnödig-samtal jag någonsin gjort, och det till en människa jag inte känner, mindre än hälften så gammal som jag. Guds vägar äro outgrundliga.

Men, ändå. Jävlars vad man är körd om saker och ting inte fungerar.

Jag lugnade ner mig. Lyckades hålla allt inne. Visst är det härligt att läsa om min bajsnödighet, ingen frukostläsning kanske? Ha-ha.

Så kommer de.
De fixar kranen i köket så den inte läcker, byter delar och packningar.
De fixar nytt avlopp i handfatet på muggen så att det inte rinner ut på golvet.
De ordnar toaletten så den inte läcker, låter och gör det blött på golvet.

-Vi är klara nu?

-Är ni? Fantastiskt, kanon, vilka grabbar, tack, ni är genier.

-Nu kan du jungfru-skita på din tron!

-Lita på det! Ha-ha!

Han var lite väl stöddig den ena, men han var från Karlskoga och antagligen inte vänster. Utan, om mina fördomar har rätt, mer åt en tvåbokstavsparti. Men jag kan ju ha fel, förstås.

Skit samma. De var klara och jag tackade dem stort, och de garvade och jag stängde dörren.

Äntligen.

Man behöver bra grejer i tillvaron.

På en månad har min kyl och frys sprängts, så jag förlorat allt käk, men så fick jag ny kyl och frys. Och så gnällde jag över min konstiga spis, så jag fick ny spis, och nu är alla kranar och muggen fixade. Detta är en lyxlägenhet just nu. Nu är det bara upp till mig att fixa upp, styra upp resten med denna lägenhet. Men det känns inte helt omöjligt.

Sedan kunde annat vara bättre.

Polarn hörde av sig under tisdagskvällen. Jag skulle hänga med på presentation på Stora Hotellet under onsdagen. Va? Jag?
Det handlade om att det finns stålar att få till projekt. Jag gillar projekt, jag gillar stålar, för då kan man genomföra prylar.
Så jag drog dit och lyssnade bland utbildningsmänniskor, folk från kommunen och allt (nej, jag anmälde mig inte, gick bara in, he-he).

arvsfonden

De har typ 500 miljoner spänn att dela ut till projekt här i landet i år. Och jag kan tänka mig ett och annat. Hörde mycket vettigt.

Sedan cyklade jag hem och lagade mat.

Och så när jag gubbsovit efter min måltid, halvsittande i soffan framför TVn, så cyklade jag ner till min ungdomsgård.
Träffade vänner. Gaggade gott. Trevligt, som det är när man träffar vänner.
En mycket stilig kvinna kom in och ställde sig vid vårt bord, gav en liten trycksak, ville vi skulle komma. Vi, jussom, bara, nja, men jo, det skulle vi.

-Ni måste komma!

-Okej, vi kommer!

Vi tänkte inte det, och gjorde inte det, men det var ett sätt att få henne att gå vidare, för hon gav sig inte.
Det kändes lite overkligt, och vi hade ju alla hört talas om den där nya strip-klubben. Men någonstans, fast ingen av oss ville dit, så hajade vi att det där kanske inte var så lämpligt ställe att ta sig till, av så många skäl. Okej, jag tog med mig reklamen hem som hon delade ut och nu plåtade jag av den. Ni ser själva, kära bloggläsare. Här:

stripklubborebro

Hm, det blir ju som reklam här, men det får jag ta.
Nåväl. Kvällen och natten bland vänner tog slut och jag cyklade hemåt. Hade/har en slags tinnitus som kommit krypande de senaste dagarna. Hoppas det är övergående. Kände av den idag. Ingen hit. Men man är ju gammal nu, det ballar väl ur det mesta, en pryl i taget, men det vägrar jag gå med på. Vad man nu gör åt det?

Kom hem och betalade de återstående räkningarna.

Köpte förresten en ny dyr som fan-sladd till min ajfån, då den gamla bangat, för att kunna fortsätta ladda den på elektricitet.

Att lära sig leva med skygglappar är nödvändigt ibland. Då kan man komma ut på andra sidan och vara okej. Hallå! Öppna!

/Mats

PS

Jag besteg min tron. Och den spolar gigantiskt bra. Och sedan är det helt tyst, och efter bara 20 sekunder är den redo att spola igen. När den fylls låter det som om grannen spolar ett par våningar upp, typ inget alls.
Det är sååå jävla skönt när saker fungerar, som de ska.

 

Blogg: Läskigt att gå ut till ligister och resten av kvällen

Under den sena nattkröken dristade jag mig ånyo ut på staden. Ville umgås med människor.
Hör ljud utanför cykelrummet, som har sin dörr precis bredvid vanliga porten. Tänkte att det väl är gangsters, men det ska jag skita i. Jag bor ju ändå mitt i centrum. Så jag smackade upp ståldörren och är i färd med att grensla cykeln när jag ser fyra snubbar, i kanske 20-30-årsåldern. De står därinne i prånget, innan man öppnar min port. En lirare håller en snubbe om halsen och i ansiktet. Han hotar den här killen, och han ser rädd ut, som blir hotad.
De andra två vänder sig mot mig.
Okej, ärligt, vad skulle ni göra? Stanna cykeln istället för att åka vidare, och fråga vafan de här helt klart kriminella snubbarna höll på med på MIN gata?
Jag är lugn, och bara tittar. En av dem börjar prata med mig samtidigt som han kommer mot mig, jag grenslar bajken och rullar lugnt bort från detta.

-Hej, hur är läget?

-Jodå, det är fint, själva då?

-Det är bra!

-Toppen!

Så cyklar jag vidare, längst den trånga tarmen som är min gata och tänker hela tiden på om jag inte borde ha stannat, om jag kanske skulle ringa polisen, om jag kanske skulle stanna polisen om jag ser dem på min väg genom staden. Kände mig illa till mods. Vad fanken var jag för en jävla människa som bara cyklade vidare från den här situationen?
Men, jag tänkte som så, att de såg ut att höra ihop, alla fyra. Samma kläder, samma stuk, internt groll. Mest rädd var jag nog för att de skulle ta sig in i porten och hota mitt privata ägande genom att göra inbrott.
Sedan tänkte jag att det får gå som det går. Vafanken kan jag ändå göra åt någonting?

Cyklar förbi flera polisbilar på stan, tänker, men skiter i det. Låter bli. Har ju inget lyse ändå, kan åka på böter.
Kommer till Biskops.

Där sitter Bagari och Hayes, som har lirat under kvällen på Järntorget. Wåfflan hade varit där, och Blues-Janne, men de har åkt hem till Västerås. Nu var det Baggo och Ulfven och hans polare, och Hayes och deras brudar (dock ej Baggos, hon är ju i London).
Vi hejade, men jag satt inte bredvid dem, det var för fullt med folk.

Satte mig en bit ifrån. Och så kom en av Ulfvens polare fram, som en berusad Västeråsare. Ler, håller handen på axeln och säger inte ett skit när han böjer sig ner. Jag väntar. Till slut kan jag inte hålla käften:

-Men vafan? Jag har bott i Örebro i över 30 år, klarar inte av Västeråsgrejen, med att stå och inte säga något, som du gör, skärp dig för i helvete!

Och han tittade på mig, garvade, och sa inget, gick på muggen.
Det är länge sedan jag var Västeråsare på riktigt.

Satte mig i baren. Massa jävla utklädda svenne, hårdrockare i lokalen. Det var fyfanmycket folk.
Där längst ut filosoferade jag över mig själv och min tillvaro. Två damer, i övre 50-årsåldern ställer sig på varsin sida om mig. Först säger de inget, sedan tar den ena, en blond kvinna med pappiljottfrilla till orda:

-Hej, sitter du här helt själv, vill du prata?

-Nej! Låt mig vara ifred!!

Så de gav sig snabbt, pust, arghhh.

Lokalen stängde, det blev tomt. Alla drog, träffade några till jag kände, men alla drog till slut och så drog jag också.
Cyklade hem över staden, denna stad där jag lever mitt liv just nu.

Pust, inga gangsters utanför min port, så jag kom in och ställde cykeln, gick upp, och började skriva detta.

Fast, de hade en massa gamla kvarglömda glasögon på min favvokrog, som skulle slängas, jag fick ett par. Det är typ läsglasögon från bensinmackar som folk glömt. Jag tog ett par. Kom hem. Funkade inte så bra, testade dem utanpå mina vanliga glasögon.
JÄVLARS vad jag ser bra nu när jag skriver på datorskärmen. Tjoho! Kanon! Toppen!
Vem behöver nya glasögon? Inte jag, bara ett par sunkglasögon att ha framför mina vanliga, ha-ha.

Nåväl, livet går vidare. Bara att hålla i sig. En dag vänder det väl. Hoppas jag.
Då blir jag kung igen.

Tut!

 

 

 

Blogg: Om min hemkomst i kväll och gnäll på tillvaron

Kom hem under kvällen. Ute luktade det avgaser och skit. Skumt, som för någon kväll sedan, luktade bajs över hela staden då. Ger mig fanken på att det här vädret gör att förbränningen borta i Kumla som Sakab håller på med, gör att röken från miljöfarligt skit från hela jävla jorden som de bränner, hamnar mitt i stan. Det är väl bara jag som tycker så, jag är väl konspiratorisk, för inte kan det vara så…

Kom in i huset. Gick upp för trapporna och så hörde jag ett irriterande ljud. Brrrrrr, lät det, lite avlägset. Vafanken var nu detta, tänkte jag?
Låste upp dörren till min lya, och då lät det ännu värre. Jävlars!!!
Sprang in och stängde av min extrahögtlåtande väckarklocka som ringde som en dåre.
Råkade komma åt den innan jag gick ut, och den var på ringning när folk har lagt sig, och den hade ringt, högt, typ 45 minuter. Fantastiska batterier i den. Inte bytt på nästan tio år, men med obruten kraft.
Förväntar mig facklor och tjära i morgon när grannarna vill skipa rättvisa.
Så jävla pinsamt.

Annars, i min nuvarande situation som typ spetälsk i samhället, så är det inte så mycket annat att säga. Dagarna går. Massa saker som rasar åt fanders. Grejer som måste fixas. Vissa kan jag fixa, andra kanske inte. Hatar det. Vill ha ordning på ditt och datt, men vissa grejer kan jag inte längre påverka. Skärseld, tjoho!

Det är spännande att vara mig nu (nej, jag menar tvärs om, vill jag förtydliga för de som inte hajar, men ändå läser här). Och jag kan inte rå för att jag tänker på de sopor som skapat mitt vakuum, eller vad det nu är jag befinner mig i. Nej, det här är fanimej inte självförvållat. Men dårar finns lite här och där, och man mäktar inte borsta bort dem alltid. Psykopater är bra på att ställa till det och sedan stå och se ut som de inte förstår vad de gjort, sååå oskyldiga. (Allt kommer att rapporteras i min stora roman som jag kanske skriver någon gång, med titeln: ”Den onödiga människan, en historia om hur jag höll så pass länge ändå”. Håll utkik efter den på bibblan om några år.)
Frågan är bara hur jag gör? Med så mycket. Jag är inte 20 bast längre. Jag kan inte rymma med en cirkus, som folk kunde förr, jag är inte vig nog. Jag måste handskas med verkligheten, nuet.

Men, jag skriver blogg i alla fall. Det har jag kvar, det har jag kommit igång med, igen, lite. Hoppas det håller sig. I dessa tider av att alla är så jävla rädda att vara personliga, och inte vill avslöja något om sina liv, ja, jag har drabbats också av denna feghet. Försöker dock komma bort från den. Är lite tuff här, i detta inlägg.

Jaja, det får räcka för nu i natt.

Rocka rolla!