Kategoriarkiv: Drama

En film från när vi kämpade mot politikers beslut om våra jobb i Örebro

Det här är många år sedan. Och jag kör hela rubbet rakt av, inga klipp, fast det kanske behövs. Jag vill ha ut det här.
Det är i detta årtusende, men ändå.
Björn Nordien, som var fotolärare och god vän, numera uppe i himlen, spelade in det mesta av vårt möte. Det var med bildningsnämnden, eller vad de nu hette, det hade bytt namn då. Dvs de gynnare som ytterst, efter att tjänstemännen sagt sitt, bestämde allt.
Här la de ner vårt gymnasieprogram, Medieprogrammet på Rudbecksskolan, och yrade om någon sammanslagning med samma slags Medieprogram på en annan skola, dvs, Virginska skolan här i Örebro.
Det var totalknas. Men vi var några som kämpade, för vad vi gjort och gjorde, och för våra arbeten. Detta, som syns i den här filmen är kulmen på detta. Som de första någonsin, fick vi komma till nämnden och dra vår pryl.
Visst lyssnade de, vissa under alldeles för stor tystnad, andra höll med oss (heders åt dem) och sa bra grejer där på mötet, men allt var förstås förutbestämt.
Så det gick till slut åt helvete i alla fall. Vårt jobb lades ner, och av oss 13 som jobbade på Medieprogrammet på Rudbecksskolan, fick endast tre jobb på ”det andra Medieprogrammet”, fast alla skulle få det.  Och jag var inte en av dem…
(Jag lyckades trixa in mig på Tullängsskolan, tack och lov). På Teknikprogrammet.

Nåväl. Ett gäng år senare så lägger samma nämnd, samma slags tjänstemän (de som bereder ärendena till dessa politiker) ner vår yrkesgrupp helt. Så sedan årsskiftet 2013-2014 blev vi utkastade från våra fasta anställningar i alla fall.
Det kan vi tacka nämnd, tjänstemän och även dåvarande utbildningsministern Björklund för. Men vi tackar inte, vi kommer ihåg.

Filmen är ganska grynig, ljudet är ganska kasst, men man fattar ändå, om man vill kolla (allt beroende på att det komprimerades för den tidens nät).
Hittade det hela i kväll till min stora glädje, garvar åt mitt gagg därframme, och åt Kalix och Johan som också kämpade med mig. Man ser fru Baastad som bestämde, vår rektor Bya, och den blonda kvinnan i rött som var andra skolans rektor.
Ett tidsdokument. Som visar hur bräckligt det här med inflytande, medbestämmande och demokrati egentligen är.
(Det är lite skumt klipp, med hopp ibland, men det är rätt av från bandet, det var Bjurta som filmade så, och, okej, kanske mest intressant för oss mest berörda, men det här är ju min blogg så jag kör bara.)
Tror att vissa brallor dras ner här, och det är inte våra…

Jag kommer in vid 8:45 första gången (13:10 andra gången), om ni vill se mig som ung och valpigt snygg, he-he. Kommer senare också, där jag kör mitt gagg på riktigt. Filmen är säkert tråkig, men det får man ta, om man klickar. Detta är ett tidsdokument som ingen visste fanns. Frivilligt att glo. Men nu är det ute i cybern. Tuuuut!
Och det är roligt att se folk i nämnden som håller på att somna av tråkigheten av att sitta på möten, ha-ha.

 

Plusmeny: I samband med detta, om det var före eller efter, då vi ville veta hur det skulle gå med våra jobb, så blev vi till slut kallade upp till rektorsexpeditionen. Vi ville veta. Men där möttes vi av en kurator som skulle hjälpa oss som mådde dåligt att må bättre.
Kan ha varit den mest unisona (gemensamma) uttåget från ett möte någonsin. Jösses! JÖSSES!

Okej, jag fick ut detta nu. Vem bryr sig? Vet inte. Men det känns bra, ha-ha.

11 minuter film när jag cyklade via Periscope/Twitter

Ibland kör jag bara på, och kommunicerar med hela världen. Det har hänt förr, nu också. Bara rätt av, ingen repetition, bara att köra. Ingen märkvärdig rulle, men folk kommenterar och jag cyklar i den varma sommarnatten. Och kommunicerar på min akademiska Oxfordengelska.

Kör kommunikation med världen via Twittervideo i natt igen

Och så lägger jag ut det här. Min hemgång i natt, via cykel, med kommentarer från folk och dramatik, och hjärtan (som markerar att folk gillar det jag gör, he-he). Det hela är upprätt, vilket är fel, men ändå, appen funkar så.
Liveljud, men det får man stå ut med, lite blås ibland, och min kassa utrikeska.

15 minuter med mig och världen via Periscope och Twitter (video)

Jag gillar de här nya prylarna. Och när jag gillar dem, då vill jag använda dem.
Twitter kör en ny livevideotjänst som jag lattjar med, den heter Periscope, och där ser folk direkt vad man håller på med. Och kan kommentera, eller gilla, eller bra glo, medans det händer.
Det hela är live, och finns sedan bara något dygn kvar på nätet. Så nu, i ikväll/natt, spelade jag in kvällens grej och la ut på tuben, Här är den (inklusive kommentarer som jag svarar på om jag kan, och hjärtan, som betyder att de som kollade live gillade det hela, och ja, jag spelar in från fel ”håll”, men så funkar detta):

Man måste också hylla min särdeles dåliga engelska, he-he.

Jobbar med nytt projekt och så denna film (måste ses)

Har sedan några dagar varit hårt försjunken i en subdomän till den här. Jag är helt galen. Jag ska kör support live, helt gratis, på nätet, för vanligt folk, nybörjare och vad det kan vara. Hur och när, är inte riktigt klart ännu, men antagligen börjar jag denna vecka.
Att köra gratis är som en marknadsundersökning för ens idé live. Finns intresse, då är det bra, då kan man kanske jobba sig vidare och få pynt också.

Men hela kvällen, sedan jag såg den här dokumentären/halvdokumentären på SVTPLAY så vet jag inte vad som hände med mig. Jag har bölat. Så in i helvete.

Skärmavbild 2015-03-31 kl. 02.47.15

Så drog jag till Biskops. Och där snackade jag med vänner som vanligt, och så kom jag hem, och kollade igen, och har bölat igen.
Det är något med den här utsatta flickan och glädjen och hur folk har det som får mig att spricka. Får mig att ta ställning ännu hårdare. Till vad, vet jag inte riktigt, mer än att man får fanimej inte behandla folk som det görs. Jävlars!
Kolla på den här, finns kvar några veckor på svtplay. Om ni som är här inte kollar den kan ni dra. Alla behöver se den här. Det handlar om oss, om oss som människor. Om EU och Sverige som vi bor i. Vi måste vara snälla mot varandra, för i helvete!!!!

Naturligtvis går det inte att länka in svtplay här, men det går till Facebook, konstigt nog, som det vore bättre, men klicka på länken nedan, så får ni se Tystnadens drottning, vilken lite jänta:
http://www.svtplay.se/video/2795004

Denna lördag som betraktelse så här efteråt

Detta skrivs samtidigt som jag lyssnar på Otis Rush, en av de största blusarna, som jag och grabbarna i Kvällspressen Blues Band spelade förband till en gång i tiden, typ, våren 1980. Så då var det sagt (enda permisen jag hade från lumpen, minns jag).

Sov som jag brukar idag, med min dygnsrytm (gylldene tillfälle att ta fram era blyertspennor, dokumenteringsmänniskor).

Vaknade. En av mina polare ringde. Snackade lite om ålder och naturmedicin för att få bukt med skit som drabbar oss alla (allt från skumma hudutslag till högt blodtryck).
Så snackade vi musik och om idioter, som vi brukar. Plötsligt säger han, som åker bil, och kör med handsfree, att ”-Jävlars, nu är jag hemma igen!” Ha-ha-ha. Alltså, när vi snackade så glömde han vart han skulle köra och så tog motoriken över och han kom hem från där han startade, he-he-he-he.
Han kom fram till slut. Jag vet det. Jag snackade med honom hela tiden.

Så durchade jag (jag vet, stavningen, men det är en privat rolighet som gör att jag envisas med att stava så). Blev ren och fin, borstade tänderna.
Gick ner på ICA. Köpte oxfilé. Härligt, dyrt, men det fanns dyrare oxfilé än den jag köpte. Huvudprylen med det hela är att kunna köpa kött som går att äta, inte den andra skiten de säljer.
Minst två stiliga kvinns var på ICA denna kväll. Jag bugade inför skaparen att han är sådan konstnär. Hur de var i skallen vet jag inte.

Tog mig hem igen. Gick så fort jag kunde i trapporna (min träning), andfådd som tusan när jag kom hem, men det var det värt. Det sägs ju att några minuter köra hårt per dag är bättre än en mil i löpspåret. Jag tror på det som sägs.

Kollade på nätet hur man bäst skulle steka oxfilé. En minut per centimeter? Vafan? Aha, de menade tjockleken. Och man skulle lägga ner i het panna och så dra ner värmen till hälften.  All right!
Tänkte att jag skulle köra några stekta ägg till detta. Kollade nätet igen för de bästa stekta äggen i micron. Fick fint tips (man ska göra det enkelt för sig).
Okej. Värm en tallrik i 2 minuter. Ta ut den. Smöra den. Knäck ett ägg, skär hål i gulan. In med ägget en minut. Succé!

Och så hade jag sallad.

Men oxfilén blev märkligt bränd till en början, det var för varmt, så jag gav upp. Skar den i 8 bitar i pannan. Drog ner värmen och tog det jävligt lugnt. Det blev tokgott!

Åt.

Som den tragiska (ha-ha) ungkarl jag är kunde jag inte stå ut med att sitta hemma framför TVn, så jag gock ut vid pass midnatt.
Isgata här förstås, för jag bor ju på gatan som kommunen skiter i.
Sedan ner på den lokal som mina vänner företrädesvis besöker. Personalen är mina vänner och mycket trevliga.

En svennedåre skrek utanför när jag kom dit. Ni vet, en sådan där ”fin människa” som känner sig orättvist behandlad, 50-60 år gammal, när han blir utslängd för att han har betett sig som ett svin.

-Jag har bara druckit två öl, jag ska anmäla alla!

Hans också, ”fina” bekanta vände sig om. Ville inte se. En kvinna sa att de skulle blunda, att de inte ville veta hur han bar sig åt.
Suck, dårar, fy fanken.
Jag gick in, sket i dårskapen. Sedan kom polisen, och batongade den fine herrn till marken, försedde honom med handklovar och körde bort honom till nattens cell (fick jag höra senare). Vad är det med idioter? Hur länge kan de hålla på? Varför finns de? Han hade hållit sig i bardisken så de fick bända bort fingrarna för att få loss honom, den ”fina” människan som blev utslängd. Suck.

Personalen, mina vänner, var i adrenalinfeeling, det hade varit jobbigt för dem att hantera detta, men också skrämmande.
Varför kan inte folk bara gå ut och trivas på lokal? Och då går jag ju ändå på typ enda stället där folk har trevligt, utan hög musik och tokerier, bara en socialt gemensam plats att träffa vänner och folk på.

Ett sällskap på två damer och två herrar kom och ville sätta sig där jag satt. En var ”tandläkare”, hörde jag en av damerna säga, ojojoj, wow, det är ju stort.
Jag sa nej. Det fanns bord i andra avdelningar som jag pekade på.
Vad är det med folk? Bad dem, med lite finare uttryck, att dra åt helvete! Hur kan folk tro att de kan tränga bort mig? Ser jag för snäll ut?

En av personalen, frk S. satte sig vid mitt bord, hon hade slutat för dagen. Det tog en halvtimma innan hon hämtade ett glas vatten, så uppspelt och adrenalinstinn var hon fortfarande av denna tidigare utslängde dåre. Jaja.

Sedan kom Raggi-Mats och hans fruga och herr J. Trevligt snack, mycket garv, bordet var fullt  av vänner och galet snack. Som det ska vara.

Det hela stängde, och jag cyklade hem i blåsten över staden och undrade vad det är med så många människor. Varför så många är så enormt dumma i huvudet.
Jag tänkte på folk som inte klarar av att dricka en öl, de borde ju ha förstått detta vid vuxen ålder och slutat dricka. Jag tänkte på folk som springer på stan och ska slåss. Vad är det för fel på folk?? Jag tänkte också på folk på Facebook som envisas med att lägga ut en massa skit där som man blir påtvingad när man går in och ska kolla vad som hänt.
Jag vill inte se uppsprättade djur på min wall när jag surfar, upplagt av ”djurvän” som tycker synd om djuren. Det är fanimej perverst.
Jag vill inte se en kille som eldas upp levande i en bur, postat av någon polare som tycker det är hemskt hur dårarna mördar. Det ÄR hemskt, men trots att han är död nu, så våldför man sig ännu en gång, och ger poäng till asen som gjorde det, dessutom tvingar man mig att se skiten. SKÄRP ER!!! Internet är ibland som om treåringar drack grogg och körde bil. Jag tar bort allt sådant skit numera. Och samlar poäng på dårarna som lägger ut det, så jag kan ge dem en näsbränna nästa gång jag träffar dem IRL (In real life).
Ja, sedan har vi ju de där som länkar skit från rasse och nasse-sajter. Jösses. Vad är det med er??? Gick ni inte ut mellanstadiet?

Pust. Okej. Andas, andas…

Men nu är jag hemma. Lyssnar på blues. Det är tidig söndagsmorgon. Jag känner inte smärta eller sjukdom, det är ingen som bråkar i trappan, ingen storm som blåser sönder fönstren. Har det bra.
Så jag släpper det där om idioter, dårar, folk som inte tänker, folk som har huvudet under armen.
Och så skriver jag att detta var en helt vanlig dag i min tillvaro, igen. En lördag, och det kommer fler dagar, där jag måste förhålla mig till folk med skev verklighetsuppfattning, dålig bildning, fördomar och stela livsmönster.

Rocka roll!

/Mats

takstirrningNY
Mig, New York, 2000, Manhattan, ett tak i Chelsea. Bild: Anneli A

 

Att inte veta hur man ska skriva bloggen

Så här fungerar jag. Jag skriver rubriken på mitt inlägg innan jag skriver själva blogginlägget. Det är galet, men så är det. Ändrar aldrig. Har ett slags hum om något jag vill skriva sedan blir det som det blir.
Låter bokstäverna forsa från hjärnan ut i fingrarna. Oftast gör jag lite syftningsrättningar efter att jag just lagt ut bloggen. Men annars är den som det flöde det ska vara. Ibland missar jag någon bokstav så ”det” blir ”de” och då måste jag ändra, fylla i efteråt, för det fixar inte WordPress stavningkontroll. Ja, och hur fanken skulle ett program veta vad jag vill skriva? Nä, just det.

Torsdagar är en av mina vassaste i veckan. Då har jag att göra inom folkbildningens område.
Idag kom det nio (9!!!) nya personer till min klockan 13.00-cirkel om att hantera Maccen. Jösses. Det börjar hända grejer, verkligen. Vi hade några kul timmar. Det var bland annat folk som var musiker och diggade upplägget med Garageband, ljudkort, gitarr, förstärkare och allt det där jag håller på och finslipar ännu mer under söndagarna framöver. Men också de som var inne på att redigera digitalvideo. Polaren Johnny kom också med det där gänget. Supertrevligt.

Och så hade jag någon timmas rast, då jag drog hem och tryckte i mig råg-rut med ost och blåbärssoppa.
Så dags för ännu en ny kontakt. Ska köra en bloggkurs mot en annan stad, via det interaktiva, dvs över nätet. Tok-kul! Ha-ha.

Så Öppet Hus, Hon och hon  och hon och han och han och flera kom. Det här känns bra. Det jag håller på med börjar sprida sig, mer och mer, som det ska vara. Mun till mun, det är så man bygger en verksamhet. Ja, och också enda sättet att att PR-a vad jag/vi hålls med. Så, nöjda besökare, ger nya besökare. Bra för självförtroendet där.

Kom på en massa coola skills med Pages tillsammans med en kvinna, vi garvade bägge två åt hur fränt det var (hon är ny Mac-böna). Och jag gjorde nästan inget, det bara funkade som hon ville att det skulle vara. No more Word där inte, he-he.

Så efter sju raka timmar i MacLabbet så kunde jag låsa igen och larma på och gå ut i vintern.
Det är läskig snö nu. Precis på gränsen till att de ska ploga. Cyklar man så klistras det där upp på hjulen så att det blir toksegt och tungt att cykla. Man skulle ha blåslampa på framskärmen.

Gick ner på lokal och besökte bekanta. Det var trevligt, förutom att vissa människor får för sig att gå ut 20 stycken,  klä sig i frack och gå till samma lokal och så ta över ljudet totalt genom att sjunga sina jävla kör-student-vi är bäst-sånger. Jävla förorening. På riktigt.
Om jag vore betongborrare skulle jag köra igång maskinen och låta alla beundra vibrationerna och oljudet, vare sig de ville det eller inte, det är samma grej.
Folk som förorenar omgivningen, oombedda, kan dra åt helvete! Om ni nu gillar att dominera ljudet genom er sång, gå till er sånglokal.  Jag och andra har inte bett om er ljuddominans, hur jävla bra ni än sjunger. Pack!
Det räcker, apskaft! (Funderar på att vidta preventiva åtgärder för framtida egoister. En tuta kanske. Biltema, här kommer jag. En sådan där de har på fotbollsmatcher. Jeep, en sådan ska jag köpa.)

(Det är okej att sjunga ”Ja må han/hon leva” om någon fyller år. Men bara EN GÅNG!)

Folk har ingen klass. Så är det bara.

Nåväl. Är hemma. Det är syndig tid (anteckna, belackare). Men det gör inget. Kan lyssna på musik, se film, skapa. Natten är kreativitetens nav. För mig, inte för alla, men för mig. Respektera det.

I morgon, under fredagen, då ska jag och min kollega städa MacLabbet. Det är dags att göra riktigt fint.

Ja, vafanken, det här får räcka för nu. Mig bloggar. Audioboo har bangat ur. Då blir det text. Men jag tror det är nyttigt för min hjärna.

Rock on!

/Multimats

Äh, lite Supertramp då också (texten under, jävla bra text också, säger mycket):

Skärmavbild 2015-02-06 kl. 04.11.44

 

Textbloggar igen om att gå ut på en lördag

Låt mig demonstrera det hela med en bild. Från 1890-talet, och Montparnasse-stationen i Paris:

Skärmavbild 2015-02-01 kl. 03.04.56

Har alltid, sedan jag var tågluffare på 70- och 80-talet tyckt det var något jävla opraktiskt att ha stationer som bara slutade, så tågen fick backa ut igen. Lite som i Tjockholm. Tåg ska kunna åka vidare, och blir det fel om de inte kan det, då går det illa, som synes.

Slösade bort hela jävla lördagen med att sova och kolla på TV. Ja, sådan är jag, sådan är jag fast jag inte vill det. Men vad ska jag göra? Jag är själv, då är får man vara bäste dräng, som inte är så bra alla gånger.

Tänkte ta mig ut till människobyn sedan sent på kvällen. Och gjorde det.
Redan i trappen ner så hördes att någon annan granne öppnade dörren och gick ut, en våning ner. Det är okej. Men när jag kom ner, nästan ner, så står en liten jävla stridshund där, med psykopatkoppel. Jag säger hej. Men han står kvar och tittar på mig som att jag är den han vill bita ihjäl.
Till slut får ägarinnan (djur är ju sååå gulliga och har aldrig fel) ta och bära ner det lilla svinet från trappan, så jag kan komma ner. Jag erbjöd mig att stanna kvar ett tag då han inte verkade gilla mig. Hon sa ingenting. Jävla sjuka människor.
Får ut cykeln. Då kommer hon och besten gående mot mig. Jag får en jävla fart. Vad är det som händer?? Vad är det för dårstad jag bor i?

Det snöade. Cyklade på Köpmangatan efter Våghustorget, där man inte får cykla, men ser det som skit samma på kvällar, då ingen går där ändå. Visst några få, men de tar jag stora svängar runt.
Blötsnö, okej, det fixar jag. Vid Stortorget står en massa taxibilar som vanligt, som vargar, och väntar på offer, helt i vägen, vill synas. Och bakom en sådan taxibil står en piket, en polisbuss som sett mig komma, som stannar. Jag tänker, att nu är det dags, nu är det kört (jag har inga lysen, de har gått sönder, blivit snodda, men jag kör ju bara på gångbanor så det ska väl inte vara något fel ändå).
Jag cyklar över torget, och polisen, som jag trodde, hade mer att göra än att jaga en cykelkriminell som mig, pust.

Framför mig ser jag två snubbar, typ i 30-årsåldern, som lever om. De springer från sida till sida på gatan, hoppar in i butiksfönster, tror de är gudar. Alltså, moderna knarkare. Inte den gamla stilen, där de blev softa och fredliga, utan nya knarkare, som tror de är Gud. Som kan göra vad de vill. Jag såg det. Ändå cyklade jag förbi dem.

-Kicka bakhjulet på honom, ha-ha-ha-ha!

Jag cyklade snabbare. Jävla dårar. Ibland skulle man vilja gå bärsärk, men jag är uppfostrad, och två mot en är aldrig kul om man inte har mer övertag än att man är 20 år äldre, dålig kondis, och har en cykel som kanske är från 40-talet. Alltså, bättre skaka av sig och cykla vidare.

Kom in till den lokal där flera vänner vistas. Skönt. Men ändå var jag liksom på adrenalin. Det kan inte hjälpas. Tog ett tag innan jag lugnade mer mig.
Därinne var en snubbe som hade hög hatt och var klädd som trollkarl. Den här jävla SM-veckan i skidåkning har dragit hit de läskigaste i landet, hit till Örebro. Brrr.

Men, sedan garvade jag och retades och hade kul.

Cyklade så hem i total blötsnö-bonanza. Det är okej. Allt från Hindersmässan var borta, inga tält, ingenting.
Kör ett getöga när jag cyklar in på min gata, alltså kollar längre fram längs gatan. Då ser jag tre luriga snubbar som står och bråkar typ framför min ingång. Okej. Nänä, Inte att jag cyklar dit nu. Kalla mig feg, kalla mig intelligent, kalla mig sopa. Men med de dårar jag träffat på min cykeltur denna lördag/söndag så tar jag inga risker.
Vänder. Där står en piketpolisbil igen. Jag skiter i den, bara cyklar upp för backen igen, och de kör förbi mig. Sedan tar jag mig in bakvägen till min bostad. Slår koden. BÄR min 50-kiloscykel upp för två trappor (här fick jag andhämtning), och ut på mellangården. Kommer på att man ju kan ta hissen. Stoppar in cykeln i hissen för att åka ner på bottenplan och cykelrummet i mitt hus, det andra huset, som jussom hör ihop.
Och så låser jag och går upp till mig. Och det känns, på min andning, som om jag sprungit milspåret. Pust, stånk och fy fanken.

Sedan sätter jag mig här framför datorn och skriver detta.

Och så undrar jag lite över existentiella frågor. Jag har inga svar. Allt är väldigt konstigt. Men jag håller ut. Jag måste se hur det går. Vad som var meningen.

Tut!

Varför inte lägga in den här med vännen Stevie? Jo, jag gör det. Han kör Hendrix som bäst, och om man kan lyssna så hör man själen i sologitarren, om man har den förmågan, min själ i natt:

/Mats