Äh, funkade inte. Men det går ju ut en tweet så det här inlägget får vara kvar ändå.

Lördagarna brukar vara sugigast på mitt favorithak Biskops. Massa konstigt folk och nästan inga jag känner. Dock. Jag behöver också detta. Att våga sitta bekvämt i en folksamling utan socialt syfte är en gåva. Det får man träna sig till.
Visst, en skum snubbe i ful t-shirt kom fram till mig och ville att jag kanske skulle flytta mig eftersom han och tre polare ville sitta där.
Jag bara glodde på honom. Tack och lov stod vakten bakom och knuffade bort dumskallen.

Lördagen började med att jag vaknade, som dagar brukar börja för oss människor. Jag drack mitt kaffe, och så fyllde jag på med fullkornsvälling (rekommenderas, man står sig länge på det). Efter någon timma fyllde jag på med råg-rut med skinkost i tub. Tre stycken. Till det blåbärssoppa, kall, från förpackning.
Det smakade toppen, men jag kände en viss trötthet. Så jag la mig ner på soffan. Och, ja, just det, somnade.
Sov i en massa timmar. Sov bort nästan hela lördagen, för när jag vaknade var klockan nio på kvällen. Häpp!

Ner till ICA och handlade. Några bira och Chili Con Carne som de lagar där nere. Värmde upp det. Smakade ljuvligt.
Sedan satt jag och såsade framför TV-apparaten. Kollade på skräp och bättre skräp, innan jag efter midnatt tog min akustiska järnhäst och cyklade ner till mitt andra vardagsrum. Där det visserligen kostar, men man uttalar en önskan och den levereras (och man slipper städa, eller slänga ut folk, genialiskt).

Min gamle vän Kicko kom och hejade. Jempa och Maria i baren, samt den nye killen med stort skägg från Plektrum-sunk-haket. Han är okej med.
Så kommer Johan, han är gift med Maria i baren, vi gaggar.
Jag tar en runda. Hamnar i ett bås, sitter och surfar på min ajfån, lägger ut en bild som väl ingen fattar, men jag kände att jag var tvungen. Skrev något som att eftersom alla lägger ut bilder med skum text på så gör väl jag det också, och hoppas att folk ser sanningar i det och säger aha, och delar vidare, he-he.

Jaja, den är säkert lika obegriplig här, men jag har en drift i mig att göra skumma prylar ibland, och jag behöver inte förklara…

Så kom Johan och satte sig och vi gaggade kvällen ut. Trevlig lirare. En rockare. På riktigt. Han är med i ett band som verkligen åker runt klotet. Ett band som man kanske inte hör så mycket av i AB eller Exp men som är jävligt stora. Han sjunger och de lirar en form av rock som jag inte, jag är gammal, he-he, vet namnet på, men det är ett jävla drag.
Vi snackade film, arkeologi, historia. En trevlig timma.

Och så cyklar jag hem och surfar in på nätet. Blir att jag kollar in Johans band på tuben. Ett jävla ös!
Tror nog att hans band är rätt mycket större än Bagaris och och mitt var, när vi lirade i Dyng-Runes i Örebro och var som störst, om man säger så…

Jag gillar det. Det är rocken, i alla dess former, som står emot dum-i-huvudet-musiken som gör folk till mähän.

Lurar på min vecka. Vilka musiker jag jag känner och träffar. Från Bagari & Hayes CD-släpp i torsdags, till Håkan (på workshopen, också i torsdags) som lirat med James Last i 20 år, till Johan som kör hård rock.

Det roliga är att jag gillar alla de där stilarna, den musiken. Jag är, för att använda snygga ord, diversifierad. Det som är bra är bra.
Jag har ju själv lirat bas i blues- och rockband med polare ända sedan sena 70-talet, men har aldrig varit världsbäst. Och nu lirar jag inte alls.
De här lirarna kan, och lever sin musikaliska dröm. Vafan gör jag?
Jag sitter snällt och väntar på om facket, chefer, personalavdelning och politiker kommer att lösa mitt jobbproblem, eller kicka mig till helvetet!

Därför måste jag nu komma till slutsatsen att jag måste ta tag i det här. Inte låta klåpare bestämma, inte vänta på att klåpare bestämmer över mitt liv.

Frågan är bara vad jag ska göra istället? Ringa till operan och bli dansare i Svansjön? Lära mig åka skridskor och spela hård hockey i Örebros lag, eller börja spela golf?
Fanken det är svårt.

Klockan är strax fyra. Det är söndag. Höst.
Minst 10 procent av befolkningen i alla länder är dumma i huvudet. Vissa av dem har makt.
Äh, jag kollar lite på SVT-play. Och så går jag och lägger mig.

Tut!

Först idag skulle jag sitta och titta i tre timmar när 16-åringar räknade matteekvationer med hjälp av två mattelärare. Jag är schemalagd så av min rektor. Anledning, nytta, nödvändighet, okänd för mig som bara lyder.

Sedan körde jag Workshop på NBV. Fyra ungdomar kom och började lära sig grejer de inte längre får lära sig i Björklunds och Örebro kommuns gymnasium. Smart där. Vi ska köra en cirkel med början nästa vecka. De gillar sociala medier och det där jag kan.

Sedan kom Håkan. Han är nog bortåt 70 bast. En riktig lirare. Musiker. Blev glad åt att se honom igen. Har inte sett honom sedan i våras. Vi löste lite dataproblem han hade med sin Mac och Fejan.
Han kör ett jazzband, komponerar, spelar in jävligt bra musik (han är med och kör en intervju med mig på https://jordradion.se en fredag framöver.)

Det är han med skägget, som lirar trumpet längst till höger här i tubeklippet nedan, från 1981, med 70-talets störste tyske populärmusiker James Last. Det var sånt jag inte diggade i progg-eran. Men nu tycker jag det är gigantiskt stort att ha lärt känna en som lirat med James Last i typ 20 år.

https://youtu.be/EJk1BzAgL6I

Så sprang jag hem och hämtade cykeln och tog mig till Clarion, hade fyra minuter på mig där i mellan, där min polare Bagari hade skivsläpp med sitt nya band Bagari & Hayes Project.
ALLA var där. Det var fullproppat. De lirade kanon.
Jag var avdelad att filma. Gjorde det (kommer upp här sedan).
Här en bild på lite avstånd. De syns där mitt i mellan. Och, ja, jag var närmare när jag filmade.

Ja. Typ så. Sedan hem. Åt. Sedan Biskopen. Vänner, bandet, personal. Sedan hem. Är hemma nu. Rackarns dag,

Så nu sitter jag här och känner att jag vill välta ut lite grejer här. För hur det än är så är ju matsblomgren.nu min signal i cybern.

Nu ska jag inte säga att jag kommer att avslöja något speciellt. Bara lite bilder, kanske filmer och ljud från ”på sistone”. Det finns grejer jag SKULLE vilja lägga ut här, men det törs jag inte, i alla fall inte ännu. Men, jag minns, och ingen kommer undan om jag bestämmer mig för att berätta ett och annat.
Okej, här sänkte jag kanske läsintresset rätt mycket. Men det må så vara. Självbevarelsedriften är starkare. Jag är ju inte hotad av kriminella (vad jag vet), utan av byråkrater i en stor kommun. (Vid närmare eftertanke, det kanske är värre). Men skit samma.
Äh, jag kör, fast socialt, inte hundra, som jag skulle kunna, he-he.

Vad hålls jag med nu?
Vad gör jag?

Jag ska vara ”third man” på olika slags lektioner har min rektor kommit på. Typ på eftermiddagarna. En klass har två lärare för att göra något projekt, ofta ett praktiskt sådant, och så är jag där, om det skulle behövas en tredje ”vuxen”. Jag vill inte skriva mer om det. Men alla med lite fantasi kan förstå att det inte behövs. Eleverna pluggar, och har sina vanliga lärare som hjälper dem, undrar vem jag är. De ordinarie lärarna känner sig säkert trängda, även om de sympatiserar med mig.

Min insats blir… typ inget. För jag behövs inte. Men ändå, av någon slags moral ska jag vara där.
Testa själva, kära läsare av detta att sitta i tre timmar och titta på 16-åringar som mycket väl själva klarar av att kolla hållfasthetslära med hjälp av spagetti och klister för att sedan med tyngder se hur mycket deras kreationer klarar.
Det blir inte bra.
Alla frågar sig vem jag är och vilket syfte jag har att vara där alls. Något jag frågar mig själv. Men man måste ju lyda.

Idag satt jag ånyo, beordrad, som provvakt. Jag går och hämtar en blå korg där lärare lagt in prov. Många lärare kommer också till provsalen med prov i sista stund. Sedan sitter jag där, delar ut. Väntar under tystnad medan eleverna sliter och försöker göra rätt. Samlar så ihop och går tillbaka med den blå korgen till det där lärarrummet.
Känns som det inte riktigt är det jag är utbildad för. Som om min kompetens ligger någon annanstans.

Idag hade ett lärarlag ”beställt” mig i samma stund som jag slutade mitt värv som provvakt, blev till att stressa för att hinna dit.
De var okunniga, naturligtvis, som de flesta som jobbat mest med PC-apparater tidigare, i Mac-handhavande. Men väldigt intresserade och vetgiriga. (Maccarna har de haft sedan tidigt i somras, men ingen introduktion).

Jag gillar att visa vad man kan göra med de där dataapparaterna.
Lärare och arbetslag skriver e-brev till mig och frågar om jag kan komma och visa dem. Är jag inte upptagen av annat på skolan så svarar jag ja.
Och så blir de glada, garvar, ”aha”-ar. Kommer över den där första okunskapen. Det känns jävligt göttigt.

Jag får användning för mina specialkunskaper, nu när gymnasieskolan i Örebro köpt in 4000 Mac-datorer till elever och lärare.
Okej, inköpet inkluderar fortbildning. Som förra veckan, någon tjomme från Gävle som kom och konsultade. Sådant funkar inte, fick jag veta.

Jag skulle kunna jobba heltid med att lära lärare och elever hur man kan använda Mac och nätet för att boosta lärande och kommunikation.
Men neeeeeeeej, det fattar inte de som borde haja.
Lärargänget jag hade idag bokade mig direkt för måndag morgon igen. De skippar sitt måndagsmöte och kör med mig i en och en halv timma istället.
En lärare frågade mig om hur han kunde komma ännu längre, så han kommer till mina workshops på torsdagarna som jag har på NBV, A-huset här i Örebro (de andra fick inte veta att jag hade sådant, men kommer att få veta det).

Och allt detta medan förvaltningen, personalavdelningen här i Örebro kommun, säger att de förbereder uppsägning pga arbetsbrist, högsta politikerna, kommunalråd, säger att ingen ska få sparken, de två lärarfacken säger olika, de ena vet inte hur det ska gå (det jag är med i), det andra, som kommunicerar även med mig säger att ingen ska få kicken.
Så ”Vilse i Pannkakan” stämmer här. Så känner jag mig, och andra med liknande kompetenser som är i denna utsatta situation.

Bilden ovan visar företaget som gör maskiner bredvid Tullängsskolan. Andelen ”gult” på dess parkering är en helt säker indikering på konjunkturen. Mycket gult betyder många beställningar av maskiner. Det såg inte så illa ut idag när jag kikade efter att ha lärt ut Mac. Nästan halvfullt. Det har varit värre, och bättre. Kollar alltid in det där.

Ja, äh, ska inte bli tjatig. Men nu fick jag lite ur mig i alla fall. Det känns skönt.

Har också lite sköna prylar på gång vad det gäller folkbildning. Men det gaggar jag inte om här. Nya sätt.

/Mats

Inget speciellt. Fick bara för mig, i denna Brittsommarnatt, att än en gång under ett par minuter dokumentera min gnälliga cykeltur hem.

Hi @dollybird1963, thanks for your question. You've won this signed CD! Please check your DMs https://t.co/CXNDNxQa7e #askMacca

— Paul McCartney (@PaulMcCartney) October 3, 2013

Vissa hänger med i det nya med sociala medier och grejer. Han hade nyss en frågestund över Twitter. En lycklig vinnerska.

Spelade in några episka minuter. Astroids går inte för hackor. Finns tyvärr inte för dagens Mac-operativ. Tur jag har en gammal dataapparat att köra på. Tjoho!

Okej, dags att blogga lite. Sitter hemma i soffan. Skriver på mitt blåtands-tangentbord, till min iPhone 5 med iOS 7. Magiska strålar går ut till Apple-TV, som via sin HDMI-kontakt visar upp det jag skriver på min 42 tum feta platt-TV.
Detta är rymdåldern. Och jag gillar´t!

Så här, när man är omställd och Örebro kommun på något sätt vill kicka ut mig i kylan så tänker man lite. Visst. Inget formellt beslut finns. Men byråkratin och fritidspolitiker ”förstår” signaler, som proffspolitiker skickar ut. Det bara sker. Ingen är ansvarig, egentligen. Men det är igång, det har jag/vi fått veta. Det bara sker.

Jag kom just att tänka på gamla elever som jag känner till och träffat. Vissa nyligen, andra tidigare. Och jag känner mig glad, för de har fixat finemanga jobb efter att bland annat ha haft mig som lärare, och mina ämnen, under sin gymnasietid. Mina, och kollegors kunskaper har fått in de här rackarna på rätt bana.
Ämnen som numera anses onödiga i Örebro för eleverna.

I kväll träffade jag en böna i sena 20-årsåldern som berättade att hon numera jobbade som informatör på ett större företag. Hon hejade, och jag pratade med henne, fast jag inte kom ihåg henne (ungdomar förändras på 10-15 år).
I helgen träffade jag en annan fd elev. Han hade nu fyra olika företag och ville väldigt gärna att jag gjorde lite jobb åt honom, om jag kunde. Inte illa.

En annan blev känd filmregissör och numera spelutvecklare, intervjuad på CNN för några veckor sedan:

https://youtu.be/9ArMgjvNy40

Flera är fotografer med egna firmor, några jobbar på reklambyråer, ända borta i Stockholm, vissa andra fd elever jobbar i helt andra branscher.

Men. Gemensamt för dem alla, som jag pratat med, som gaggat med mig, är att de allihopa gillade den kreativa delen av sin gymnasietid, om det var Digital Design, Rörlig Bild, Foto, Multimedia, Webdesign eller Ljud.
Dessa ämnen förde dem vidare i studier, i yrkeslivet. De gillade den tiden för det utvecklade dem.

Så, om jag och flera av mina kollegor återfinns under en vägtunnel (jag har Caravan Artic-sovsäck) om något år, så vet vi i alla fall att vi gjorde rätt och bra, och att vissa människor i beslutande position utan någon som helt kunskap om världen, gjorde fel.
Så tänker jag nu.

Fast jag inte gett upp. Även dårar måste vakna någon gång.

Köpte lite säkerhetsutrustning nyss. Testade. Nollad så klart.