Genier, humorister, de finns överallt. Här en yngre böna (än mig) som gör jävligt roliga serier, är politisk, som är stenhård i denna svt-intervju. Jag baxnade när jag såg det här ”live” på TV. Hittade det i natt igen på svtplay. Det finns hopp om ungdomen. Vilken käftsmällsböna, på dumfolk, ha-ha-ha. Tack. (Tre minuter typ, kolla nu, ni som hittat hit)
Vet inte, hade något behov att bekräfta mig själv på fejan i natt, så jag tänker, äh, jag lägger ut det här också.
Någon gång på början av 80-talet lirade bandet jag var med i, Kvällspressen Blues Band, förband och så kompade vi också lite, Big Joe Williams. Hittade en bild på datorn med han, och Dylan. För Big Joe tog hand om lille Dylan när han kom till storstan på 60-talet, han fick bo hos honom.
När Big Joe 30 år senare, någonting, kom till Västerås, så var vi bluesbandet nummer ett. Så vi lirade förband, och så.
Minns honom som en mycket gammal man, som behövde hjälp med att gå. Och hans spelning var den sista han gjorde i Europa innan han åkte hem till staterna. Han dog kort därefter.
Kommer också ihåg att jag bad om hans autograf, och fick ett stort X. Han kunde inte skriva (den skulle jag vilja hitta nu). Ante spelade in rubbet, men banden har försvunnit.
Och i somras var jag ju i Västeråstrakten. Kvällspressen lirade, med ny bassist. På en fest (jag hade inte förmått att repa, det var helt okej). De spelade fint därute. Jag gick in i stugan och såg, till min förvåning den där affischen. Så nu i kväll la jag ihop den bilden med bilden på Big Joe och Dylan. Känns bra. Så nu vet ni.
Min luriga idé kan vara helt genialisk, eller det dummaste någon i världen tänkt ut. Men jag trivs med min tanke. Och ju mer jag tänker på den, ju bättre blir den. Jävlars vad fränt, hur kom jag på det? Jag har medel att genomföra den, bara att köra, ha-ha. Jajajajajajajajaja, jag vet, är så där svinigt hemlighetsfull. Men det måste jag vara, trots att jag inte har bödlarna från kommunen som är på mig längre. Och då menar jag de missundsamma stackarna. Ja, vafan ska de göra nu? Ha-ha, deras problem, inte mitt.
Det här är en sådan frän tanke att jag vill dansa tango med mig själv nu. Kanske jag gör det också. Allt jag kan säga är att det hela inkluderar en längre resa, utanför gränserna här i landet, men innanför Europas gränser. Ha-ha-ha.
Nä, det här är alldeles för bra. Hoppas jag tycker så när jag vaknar också, men det är inte helt otroligt. För det här är totalkanon. Och. När det väl sker, om det sker, så blir jag naturligtvis helt öppen med det. Ha-ha-ha-ha.
Hon var stor i Tyskland då, och är det även nu. Åtminstone hos den äldre generationen, de som finns kvar. Men det känns lite fel när hon underhåller ett gång SS-snubbar (kolla kragarna) där mitt under kriget i den här tyska spelfilmen.
Jag var ihop med en tyska en gång i tiden. Hennes föräldrar gillade frk Zarah Leander. De gillade mycket annat också från den tiden… (Det fanns arbete, det gjordes vägar…) Suck.
En rulle av Wim Wenders. Från 1977. Såg den första gången i studentlyan i Tybble här i Örebro, på TV, i mitten av 80-talet. Blev betagen. Vilken rulle (från en bok, och, ja, Hollywood har gjort en sämre kopia senare med Matt Däjjmän).
Men, Bruno Ganz och Dennis Hopper och de andra gör detta så otroligt bra. Det finns visserligen några special-effects-scener som stör idag, men det var det bästa de kunde göra då.
Back-projektionen suger verkligen hårt i några scener. Men om man blundar för det, är rullen en fem-poängare.
Har lurat på varför jag är så extra i extas när jag ser den.
En pryl är nog att den visar ett Väst-Tyskland som det såg ut de gånger jag tågluffade på 70-talet. Kläder, bilar, allt. Jag nostalgitrippar.
En annan är att Nicholas Ray är med som konstförfalskaren. Han regisserade James Dean i Ung rebell typ 1955, fantastisk rulle den med, OCH i den hade ju även Dennis Hopper en roll. Wow!
Och så, nu när jag såg den i natt så insåg jag att slutet var märkligt likt när min farsa dog. Bilen stod still den gången, och var svart. Men samma modell. Och samma rörelse. Och annat. Jag var ju med då.
Här en rätt kass trailer där man inte alls får rätt stämning. Men ändå. En film värd att kolla, när man är ifred och inte blir avbruten.
Sitter här hemma och surar. Ja, jag är sur. Surheten kommer av saker jag hört under kvällen. Det är ganska fantastiskt hur surhet kan drabba en. Smock, så är man där. Finns inget försvar. Pang på bara. Så är man sur. Nu är jag sur. Hatar att vara sur. Men är det.
Prenumererar på bilder från förr på Twitter. Så jag låter en sådan bild, som jag ärligt snott på nätet, representera mig just nu.
Kör en livetweet:
Civil War general Burnside. The term 'sideburns' is a 19th-century corruption of his last name. pic.twitter.com/kwOJwujUaN
— History Photographed (@HistoryInPics) November 25, 2013
Alltså, utan hörlurar, eller ordentliga högtalare, med volym, så funkar inte det här. Innan ni trycker play-knappen, se till att ni har det. För jösses vilket sound det är. Lyssna på livetrummorna t ex. Det är bara en låt på knappt en och en halv minut, men, det är SOUND!
Och visst fanken är det jag som lirar rubbet! Bara början, i stereo.
Jag skrev på. Kalix plåtade. Det är i samma sekund som min nästan 20-åriga anställning upphörde.
Samma gjorde Kalix.
Vi kämpade i motvind länge. Facket kunde inte göra något, sa de. Personalavdelningen gav oss inget val. Säga upp sig till någorlunda villkor, eller spela på att det skulle ordna sig (det fanns tidsgräns). Vi fick veta att vi då skulle kunna få gå till mycket sämre villkor. Politikerna ruskar av sig och har inget med detta att göra, som det heter.
Nåväl. Det fick vara nog nu.
Nu är jag ledig ett tag. Kan göra vad jag vill. Det här kommer att gå fint. Men fy fanken om jag skrev om allt som hänt nu. Det får blir sen.
Jag är ledig nu. Tut!
