(Ur mitt nyfunna arkiv, den mystiska hårdisken)

Det är ju ingen stor bild, men det är legenden. Jösses vad han kunde lira, på sin tid. Här sitter han i en arbetarbarack i Karlskoga under, tror jag, förra seklet. Han hade spelat där och jag gick in och frågade om jag fick ta en bild. Han nickade och slutade äta på sitt äpple, och jag tog ett kort.
Sedan gjorde jag en hovnigning och gick ut igen, baklänges.
Efter en stund gick Bela in och gaggade med kungen och jag plåtade med min svartvita kamera med riktig film utanför (som behövde framkallas). De hade ju träffats förr, och även lirat ihop. De gaggade rätt länge.

Det var tider det. Okej, här nedan en skön livevideo med Peter Green och Fleetwood Mac när det begav sig. När Fleetwood Mac var engelska, och ett bluesband. Här med Oh Well från 1969:

Eller varför inte den här, när de kom till staterna och fick lira hos Hugh Hefner, på hans TV-show i Playboymiljö. Den här låten lirade för övrigt vi i The Blue Pearls live i stadsparken här i Örebro en gång i tiden (finns med på CDn), Rattlesnake Shake, minst 20 minuter.
Det här är en kort version, men man ser Barbi Benton vid sidan av Hugh där i början, som har sin raka pipa. Njutning, och i färg: