Hehe. Den här bilden tålde inte Fejans robotar. Men min blogg gör det. Så jag lägger ut denna bild här i stället. Från inspelningen av The Shining.
Jack och medskådisen tar en rökpaus
Kategoriarkiv: Bild
Bilder
Bara ut med några. För att känna att det funkar och påminna mig om ATT JAG FAKTISKT HAR EN BLOGG som jag pyntar för. Arghhhh!!
Talad text
Jag sitter nu hemma här mitt i natten klockan 1. På min tv så kör TV4 Oscarsutdelningen. Jag kör den utan ljud.
Men grejen här är att jag kollar hur det är att blogga utan att skriva. Va? Alltså jag har ju min nya iPhone. Den är mycket bra så klart. Och det här, alltså att man pratar och spelar in och det blir text är ju helt ljuvlig.
Men blir det fel så får jag ju gå in och rätta manuellt efteråt. Det fantastiska är att det knappt blir något fel. Felen uppstår när jag tvekar och börjar prata konstigt så att det inte hörs vad jag säger.
Okej, det får räcka för nu. Lägger ut en bild och skickar iväg. Jag börjar komma igång nu.
Från Biskops i kväll
Lite bilder för att kolla komprimeringen.
Lägger bild
Har fixat ny (senaste) fånen. Vill se kvaliteten på bilden.
Baren Biskops 21.17
Ny dag på Foajén med kollegor (Bilder)
Måste skapa liv i bloggen igen
Vet inte om det kommer att funka. Men nu har jag ju loggat in och lagt ut något i alla fall.
Okej, kolla in min ägg- och baconmacka från i kväll (som brackigt äts med kniv och gaffel, har blivit en mack-dåre):
Såg den här bilden som jag snodde, där damer tvättar i Svartån, nedanför Järntorget, till höger, samtidigt som man ser Stora Hotellet och Biskops i bakgrunden. Det svindlar, andra tider.
Tror alla bilder här är klickbara och således kan klickas större så man ser bättre. Jag tror, för jag inte skriver dagligdags längre, som jag gjorde i början av detta årtusende.
Och, ja, jag har försökt sparka liv i att skriva här flera gånger och så blir det inget efter att jag lagt ut ett inlägg. Kanske blir det så nu också, men jag hoppas inte.
Jävlars vad fort jag skriver på tangenterna. Nu skriver jag lika fort som jag tänker. En balans är uppnådd, trots oträning.
Äh, lägger ut. (Och måste bli mer personlig, ärlig och rå igen, här, vafan har jag att förlora? Inte ett jävla skit, tut!)
Ja, just det, ser ni att damerna döljer sitt hår bakom sjalar???? Vafanken, äkta närkebönor! Vad säger dumjävlarna om detta?
/Mats
Såg på TV och kom ihåg en grej
Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.
-Come on, big white guy, you go!
-No, nänä, you first!
-No you first!!!
När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.
Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?
Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.
Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.
Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.
Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.
Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!
/Mats
Jäklars har inte skrivit här sedan 20:e december
Måste bara skriva något litet här, för att bevisa att den här bloggen fungerar. Funderar i och för sig på om jag verkligen har skalle att blogga fortsättningsvis. Jävlars, jag har ett halvår, mer, att ta igen. Men jag skäms inte. Har ju kört ”cyberdagbok sedan 1997” och det har inte många. Och det utan vinstintresse. Bara som ett experiment.
Jag ska lura på det hela. Lägger ut en bild här och så ser jag om det här inlägget hamnar på typ Twitter. Har glömt allt, ha-ha. Om man inte kör, så glömmer man.
Vilken bild ska jag ta nu då? Alltså, jag är hemma igen sedan april, se förra inlägget i evakueringslägenheten så hajar ni.
Från min hemmafest, med damer från Hermods den 11:e maj, (där jag jobbade innan de la ner). Okej, lägenheten är inte helt uppfixad ännu, men allt är nytt och det dög (dugde) åt dessa ess-kvinnor. Så mitt boende är nog okej nu.
Är det dags att börja skriva, blogg igen för mig? Jag vet inte, är inte säker på det. Orkar jag, vill jag? Vet inte? Vi får se. Många gånger har jag försökt men gett upp, mest för att jag varit feg. Och jag är bara feg när det handlar om att få jobb. För jag behöver jobb.
Äh, vafan, jag kör, så känns det nu.
Rock!