2005 var jag så här hott. Ja, det stod ju i tidningen, så det kan inte var fel, eller hur? Populär, smaka på den, ha-ha-ha. (Hittade bilden nyss).

Har hört från minst en av denna bloggs läsare att man diggar text, också i kväll, så jag kör vidare. Vafanken, har newbien Ulf Lundell börjat blogga så ska han få haja att här är en som varit igång sedan 1997 på olika hemsidor och bloggar. Det här är mitt universum, välkommen Uffe, men jag var först, he-he.
(By the way, Uffe bloggar bra om sådant som jag håller med om. Fränt att lova att förbjuda Öppna Landskap, att den spelas någonstans, om SD får över 20 procent i mars, som han gör. Jag bugar för Lundell som har hållning, stil och stake).

För någon dag sedan skrev jag här i min blogg att jag skulle gå och och kräva stålar av han som fick mina papper, de jag lämnade in för att få lön. Jag skulle säga en viss sak när jag kom in…
Ja, och så idag, så visade det sig att han äntligen var ”hemma” på sitt kontor.
Jag stolpade in, han satt i telefon, det smällde, för min klack smackade in i en hög tröskel jag inte var beredd på.
Jag väntade tills han avslutat sitt hörlurs-med-mick-samtal i telefonen. Sedan sa jag det. Det gick inte att undvika, och jag har ju både humor och allvar, ticks,  men är kanske mest galen:

-Okej, ta av dig glasögonen!!!

Och där någonstans förändrades ett och annat. Han hajade inte mitt skoj. Häpp! (Naturligtvis gjorde han inte det, 25 år yngre som han är, och antagligen rätt osäker på mig, men jag kunde inte avstå att säga denna fantastiska replik, kunde inte hjälpas).
Jag fortsatte efter ett, ”he-he”, för att lätta upp det hela, som han nog inte förstod, och sa att han tagit emot mina papper och skulle se till att jag fick lön, nu hade jag inte fått någon lön, och om ett antal timmar är jag helt jävla utfattig. Sedan sa jag nog något om att han får fixa detta nu, annars blir jag tvungen att flytta hem till honom och äta hans mat och allt det där. Visst var jag allvarlig när jag sa det, dock ej otrevlig.
Men detta är Örebro. Han blev orolig, han kände sig attackerad. Och så blev det tråkigt allting. Efter att än en gång förklarat mitt ärende så backade jag ur hans rum där han rest sig upp och…

Jag skojade inte med att jag ville ha pengar för mina insatser, efter att blivit lovad det för typ tre veckor sedan av honom, då skulle det ta någon dag bara, och sedan i måndags av nye chefen till och med då jag påpekat att inget hänt, och eftersom han tydligen är någon slags andre-chef där så är det ju han jag måste snacka med (i frånvaro av nuvarande stf chef).
Men det blev så fel, så fel. Han kände sig hotad av mig, jag såg hur desperationen steg när han protesterade och for omkring och sa att han inte hade något med något av detta att göra.
Jag bad honom ringa kontoret i den andra staden som har hand om just utbetalningar. Han vägrade, det skulle han INTE göra om jag var i rummet.
Jösses. Ni hajar, ni som läser det här. Det blev en väldigt skum situation.

Okej, så jag gick därifrån, lugnt och fint, (nådde inte fram där, då, kunde bara bli värre, jösses), tillbaka till min cirkel med glada kazakstan-ryssar. Vi fortsatte blogg- och musikcirkeln.
Efter någon timma kom han dock in till mig där i labbet, där jag hade cirkeln. Nu hade han ringt lönekontoret, och så var samtalet i en annan ton, lugnt. Vi beslöt att ”dra ett streck över det hela”. Han förstod mig något bättre när jag ännu en gång förklarade hur det var från min vy. Jag tror att jag var en grej för mycket för honom, just där, och då, när jag kom dit, på hans kontor. Jag fick bägaren att rinna över.
Men skit samma.

Vi önskade varandra trevlig helg och om jag har tur får jag en utbetalning på måndag. Om inte. Tja, då vette fanken. (Vill inte tänka på hur det blir då, det är allvar nu).

——–

Så här. Idag, nu, nyss, har jag beslutat att om ska jag köra blogg, ska jag skriva om min upplevelse av världen, tillvaron, mitt liv. Om jag inte får eller kan vara ärlig så går det inte att få ur sig text. Det blir bara larvigt. Ska jag blogga ska jag blogga på riktigt (och jag bloggar på riktigt, jag är ingen förtäckt fjatt av vilket kön som helst som bloggar om produkter och är 19 år och vätesuperoxiderad på skallen med plast i läppar och tuttar och arsle).

Här kanske man kan säga att man kan tänka sig vilken lirare jag skriver om. Och det kanske man kan. Men det är enligt mig ointressant. Det är min upplevelse, och den är min, den kan jag dokumentera här, dessutom har jag litterär frihet. Om det sedan leder till konsekvenser i någon skum form, så måste jag ta det, då får jag fanimej ta det. Men man måste stå upp för sig själv, för sanningen man upplever utan någon hänsyn till att det kan slå fel och göra att rädda människor ser en som illojal osv, och sätta igång konstiga grejer. Det har jag ju redan varit med om inom kommunen.

Nu gör jag ett jävla bra jobb där jag jobbar timma, och det blir bara mer och mer. Jag tror på mig själv och det jag gör. Och jag är övertygad om att jag har all jävla rätt att skriva om mina upplevelser i livet här.

——–

Träffade J, Kalix och LG under kvällen. Intressanta samtal.
Nu när jag skriver lyssnar jag på Neil Young, bara det.
Så nu vet ni.
Mats ”DON`T MESS WITH ME” Blomgren is in da house!!!!!
Och han, jag, är PÅ!! Tar ingen mer skit! Tut!

/Mats