Börjar med slutet av dagen. Jag är på väg hem från Biskops. Ser då detta på slottet (32 sekunder). Verkar vara hårt överklassparty:

Det är en dag med mycket död. Det är ju inget kul. Bevistade och lirade på en sammanslutning med folk som alla kände en lirare som gick vidare sista dagarna i juni. Men så fick jag, mitt under detta, veta att en annan polare också gått vidare idag. Det känns som det är lite mycket nu, väldigt jävla mycket. Men, det är som vanligt, bara att hålla i sig. När det är för överjävligt gäller det bara att hålla i sig. Vänta. Ta det lugnt.

Tidigare idag spelade jag in det här, ljud. Det är Hans, Öre Brors brorsa, som spelar efter ett av alla minnestal. Jag sitter bakom och spelar in. Från hans nästa platta. Örebrorsans brorsa är musiker (Samla Mammas Manna mm). Otroligt att få ha spelat med honom.
Vi som lirade var jag, Björn på batteri, Timo på munharpa, Bagari på gura och sång, och så Örebrors brorsa på klaviatur.
Jag har vattenblåsor på pek- och långfingret (så otränad var jag).

 

Här är mitt bidrag till minnesstunden, jag spelade upp en pryl ÖreBror gjorde för Jordradion försommaren 2013 (6 minuter, typ).
Hans bror och hans far lyssnade, och släktingar, de gillade att han var med på detta sätt. Och jag berättade lite osmickrande prylar, som att Öre och jag retade varandra rätt ofta. Äh, ska det vara, ska det vara.

Okej, lite bilder (ja, jag är osammanhängande).

Ovan, herr Ölbryggare själv. Jag gillar kråkblicken. Men jösses vilka behållare de har. (Minneshögtiden var på Örebros bryggeri på gamla I3-området). Han ovan är schyrre, och läser denna blogg, så fanken, han ska plussas, ha-ha.

Hans, Björn och Tommy, innan spelning. Det var varmt, men vi lirade väl.

Här höll Öre Brors brorsa tal, precis innan jag gick upp och pratade och lirade ljudprylen ovan. Öre Bror hade många polare. Den rackarn.

Äh. Vi lirade bra. Folk uppskattade det. Jag har blåsor på fingrarna.
Men att mitt uppe i detta få veta att en annan polare och fd bandmedlem till ett tidigare gäng jag lirat med gått vidare, det blev jussom lite för mycket för mig (mer om detta i någon senare blogg, har att berätta för folk i morgon, vilket jag inte förmådde i kväll, då det ju var Öres minneskväll).
Men, alltså, vad är oddset för att ha en minnesstund för en avgången polare, att då, just då, få veta att ännu en har dragit vidare? Va? Det är ju inte klokt. Man tappar fattningen. Jösses.
Dock, jag tyckte mycket om dem bägge, och om det finns någon rättvisa så lirar de blues med varandra nu, i en annan dimension.

Baggo blev trött sedan, vi var på Biskops efter och jag tog undan honom och berättade om det nya tragiska. Han och hans böna drog hem. Jag blev kvar själv (med andra kompisar, tack och lov).

Äh. Ut med detta nu.

Rocka banan!

Det här klarar vi.

Tuuuuut!