På söndagseftermiddagen ringde Bagari mig. Jag skojade hårt direkt och blä-ade, eftersom han genom att ringa sabbade min Quizkampen-tävling jag höll på med i telefonen. Det var hans fel att telefonsamtal vinner över spel, som man måste lösa på tid, annars får den andra poängen.
När vi var klara med det dravlet (vi brukar dravla och barnsla oss) så berättade han (hans egentliga ärende) att en polare hade gått bort. Dött. Försvunnit från möjligheten att gagga och snacka med.
Det blev ett kort samtal. Vi var nog lite vilsna bägge två. Vadå död?
Han hade läst det på Facebook. En kompis hade skrivit på hans wall, alltså han som gått vidares sida.
Ett tag tänkte jag att det här måste vara ett misstag. Men sedan blev jag riktigt ledsen.
Nu är det natt mot måndag, jag har kollat kommentarer och inlägg på nätet, och ingen har meddelat något annat, så jag antar att det hela tyvärr är sant.
Det var poeten, han som jag gaggade med för någon vecka sedan bara, och frågade om var hans husbåt fanns (tredje sista båtplatsen vid småbåtshamnen i Örebro, vid Svartån, jag hade stående inbjudan). Han som plåtade och filmade mig och Bagari när vi lirade vid Gamla Teatern i början på Juni och la upp på nätet.
Det var på nyheterna i lokalblaskan i lördags. Man hade funnit en manskropp i Svartån, ungefär där han har sin husbåt, bredvid Naturens Hus. Ingen visste vem det var. Ungefärlig ålder och kläder hade man gått ut med.
En sådan där nyhet man tänker att det var tragiskt och sedan struntar i vanligtvis.
Han la ut bilder från fredagskvällen från sin husbåt, verkade ha det mycket trivsamt. Och jag vet inte vad som hände, men jag kan tänka mig att om man snubblar och slår i huvudet och ramlar i vattnet och ingen finns i närheten, då blir det så som det blev.
Han var från Eskilstuna, och brukade alltid jäklas med mig för jag är från Västerås, och jag jävlades tillbaka. Vi frekventerade samma pubar sedan förra seklet. Och han var nästan alltid på de fåtal spelningar jag går på (livemusik).
Han bytte namn via patensverket och fick registrerat det, och tatuerade in det på armen, Öre Bror. Det var till och med artikel i tidningen om det och jag garvade då.
När Göran och jag startade webradio, Jordradion, 2013 så tog vi med honom som vår ”Hovpoet”. Han skulle försöka skriva ett poem, en dikt om sådant som hänt eller händer lokalt.
Det där gjorde han några program, men sedan tyckte han att det kunde vara nog. Vi gillade hans inslag.
I natt har jag letat reda på en bild jag tog av honom i slutet av april 2013 och även klippt ut hans första avsnitt som poet i Jordradion (den dagen). Det handlar om hans kära Svartån, och han pratar om Andy, hans and, som kom varje år och var hans kompis på sin husbåt (han bodde vanligt också, annars).
Han var en fräsig lirare, Öre Bror. Glöms inte. Jag kände honom lite, och det var en ära, samt trevligt. Är glad åt våra gagg och gnäll. (Klicka på bilden för att se den större).
Cirka sex minuter med hans debut i Jordradion. Man får en bild av mannen, myten, poeten:
Här är vårt sista fejangagg, som jag hittade nyss:
