Jävligt dramatisk rubrik, jag vet, men så är det.
Tog mig i alla fall till att fixa så någon från sjukvården ringer mig i morgon, då jag kan förklara alla positiva bieffekter och undra hur jag ska ställa mig till detta. Alltså, jag är lite orolig över att jag ”faller tillbaka” nu då jag inte äter tabletterna längre, har ju inga. Eller är jag PÅ IGEN PÅ ALLA CYLINDRAR? Kan jag vara lugn?
Vill veta.

Hittade den här bilden. Från min späda ungdom. Det är jag i grönt längst till höger. Det är mina polare från gymnasiet i Västerås. Rudbeckianska skolan, Sveriges äldsta gymnasium, från 1623. Stefan till vänster, Dagga i mitten och eftersom det är en damväska på bilden var det nog Lilian som plåtade då.
Aj, vad smärt jag var, och vilka vida brallor. Men det var ju typ 1977. Manchesterkavaj var prylen då, he-he. Men jag signalerar styrka, det är det viktiga, he-he.

I kväll har jag varit på Biskops och diskuterat viktiga grejer, och trevliga grejer, med vänner, olika vänner. En bra kväll.
Alltså, jag är nöjd med denna måndag. Och jag är nöjd med mig själv (det kan vara medicinerna, det kan vara jag på riktigt, efter utrensningen av de starka prylarna, jag vet inte).

(Har också, till min förvåning, hajat att fler än jag tror är inne här på bloggen och läser.  Två snubbar som jag inte trodde var det berättade idag.
Jag lägger ju bara ut autolänk via Twitter, inte fejan, av skäl som jag har. Vill inte det bara. Man måste vara Twittervuxen för att läsa här, tänker jag, he-he).