Försökte åka båge, men det gick ju inte. Jag kom inte in i garaget för den där ”taggen” som man ska studsa mot en pryl på väggen så garageporten öppnade sig vägrade reagera. Bara att vända hem igen, tokblöt av svett (en liten tur hade snabbt torkat mig). Det är hårt i läderbranschen på varma sommardagar. Och, naturligtvis finns det ingen att ringa för att fixa detta efter kontorstid, på Örebros största bostadsföretag ÖBO, själva allmännyttan.
Hemma igen funderade jag över det där. Det är andra ”taggen” som slutat funka för mig på en vecka. Är det något med solfläckarnas läge på solen, som typ slår ut datorer? Varför lägger de av?
Och så porten nere mot gatan, där någon sparkat sönder glaset, och den där som sabbat låset till cykelrummet. Vafanken är det frågan om??? Varför får jag inte komma in?

Drog senare ner till ”min lokal”, där de serverar malt, och hade möte med Göran under kvällningen. Vi planerade lite inför höstens webradio.
När jag skulle gå på muggen innan jag drog därifrån så öppnade jag dörren som vanligt och där var två brudar på muggen som skrek som galningar. Jag sa snabbt att om man inte vill att någon ska gå in på muggen när man använder den bör man låsa den inifrån. Så vände jag på klacken.

Och jag cyklade hemåt, som jag brukar göra. Fast klockan bara var ett hade Stora också stängt, som jag tänkt mig ett besök på, lite paus på hemvägen. Bra affärsstrategi där, stäng så tidigt som möjligt, det ger säkert mer stålar i kassan. Suck…

Och så satt jag på balkongen och surade. Varma vindar och fint, men ändå. Tråkigt.

Hittade en nygammal bild på datorn, den lägger jag ut här, tänker jag nu.
Någon ”haters” jag hade/har som för 13 år sedan skrev ett anonymt klagobrev till mina chefer. Jag tror jag vet vem det var. Fantastiskt. Ja, jag körde då en av de första hemsidorna i stan. Och så gjorde jag en avdelning där jag tyckte att byxkjol är det fulaste plagg en kvinna kunde bära. Många av mina tjejpolare gillade det där och la upp egna bilder och länkar på just byxkjolar de hittat.
Och så en dag blev jag uppkallad av skolledningen. Jag fick veta om att detta inkommit (stämplat och inkommet, offentlig handling minsann). Vad hade jag att säga? Jag bara garvade och förklarade och det gjorde chefen/rektorn också, och så begravdes det. Men jag tog en kopia i kopiatorn i alla fall. Ville ha minne av lågsinta människors hat och kanske avundsjuka, till och med någon lurig tillfredställelse av att försöka sänka någon anonymt.
Nu finns ju nätet på ett helt annat sätt vad det gäller sådana grejer. Stackare som dessa har ju till och med ett eget parti och allting numera, just tack vare nätet, som har större genomslagskraft än insändare i Nya Seriemagasinet eller Fantomen hade förr.
Det finns, och kommer alltid att finnas ett gäng procent som inte har alla hästar hemma.

Tut!