Kategoriarkiv: 2018

Mitt i natten i värmeböljan

Ja, jävlars.

Hur fixar man tillvaron när naturen jäklas med denna värme?
Jag kör siesta, och så blåser jag ut min lägenhet på nätterna med öppna fönster. Dagtid stänger jag till. För då är det varmare ute än inne. Och, ja, jo, jag har ju en AC också, men den räknar jag inte med här.
Igår körde jag fläktköret, med allt öppet till åtta på morgonen. Klockan fyra på eftermiddagen var det 10-12 grader kallare i min lägenhet än det var utanför, eftersom jag stängt fönstren.

Okej, ska inte vara en besserwisser. Men jag tyckte det var en bra början på ett blogginlägg, på en blogg jag ändå pyntar för.

Annars?
Tja, bara att hålla i sig, som vanligt. Det måste lösa sig. Bara att vänta.
Borde gjort en massa idag, men pallade inte. Äh, nu skrev jag lite här i alla fall.
Nock för nu! Tut!

 

Såg på TV och kom ihåg en grej

Jag var ute på stan och skulle hem till hotellet. Det var New York och Manhattan och 2001. Tidig kväll.
Först skulle jag gå över den lilla gatan för dörren till hotellet låg bara tvärs över, men då kom det en bil med hip-hop-grabbar som dunkade och jag väntade. Jag visade tecken på att de kunde köra förbi mig. Men de stannade. Jag gav mig inte utan började vifta att de kunde köra först sedan skulle jag gå över. Men nejdå. Då vevade de ner rutorna och började ropa.

-Come on, big white guy, you go!

-No, nänä, you first!

-No you first!!!

När varje ruta var nervevad på bilen med grova tjommar som skrek åt mig att gå över, så tackade jag med en bugning och ett leende och gick över. Trevliga lirare där.

Kommer över. Framför dörren ligger en man. En knarkare helt klart, jag har inga fördomar, ihopkrupen så man måste kliva över honom för att komma till dörren, ja, och också bända undan lite så att dörren går att öppna (det var inget femstjärnigt hotell). Jag tycker det är lite läskigt, han ser ut att sova, men är nog mer inne i ett töcken. Vad kan gå fel?

Jag tar upp min nyckel och ska börja låsa upp men fipplar och tappar den rätt ner, på honom, i honom. Alltså, där ligger en trasig människa och min enda biljett för att ta mig hem är någonstans under honom eller i hans kläder. Sådant där händer bara mig. En slags prövning från makterna eller nått.

Jag ger fan i allt och böjer mig ner, rädd som fanken att sticka mig på något eller att han ska kvickna till och tro att jag robbar honom. Bökar mellan alla flikar han har i kläderna, ingen nyckel, puttar honom lite och hittar nyckeln nere vid gylfen ungefär. Tar upp den och låser upp, bänder upp dörren med hans kropp framför och går in.
Phu, det gick vägen.

Det tänkte jag på nyss, och skrev nu.

Och så hittade jag just, jag är ju ny med att skriva blogg igen, en bild från typ 2017 och mitt klassrum på Hermods där jag lärde ut svenska språket till min fräna klass. Körde lite övningar, några var svåra, men de var motiverade som tusan, alla. Ja, det ser man ju, och grabbarna längst bak garvade. Vi hade fin stämning där.
Bilden blir större om man klickar på den.
Folk från Syrien, Afghanistan, Eritrea, Somalia och Irak.

Om bara fler hajade vilka fräna lirare det här är. Vilken vänlighet de ger uttryck för, vilken resurs de här människorna är, så skulle jag bli mycket gladare.
Sluta för fan vara rädda för våra medmänniskor!

/Mats

Jäklars har inte skrivit här sedan 20:e december

Måste bara skriva något litet här, för att bevisa att den här bloggen fungerar. Funderar i och för sig på om jag verkligen har skalle att blogga fortsättningsvis. Jävlars, jag har ett halvår, mer, att ta igen. Men jag skäms inte. Har ju kört ”cyberdagbok sedan 1997” och det har inte många. Och det utan vinstintresse. Bara som ett experiment.

Jag ska lura på det hela. Lägger ut en bild här och så ser jag om det här inlägget hamnar på typ Twitter. Har glömt allt, ha-ha. Om man inte kör, så glömmer man.
Vilken bild ska jag ta nu då? Alltså, jag är hemma igen sedan april, se förra inlägget i evakueringslägenheten så hajar ni.

Från min hemmafest, med damer från Hermods den 11:e maj, (där jag jobbade innan de la ner). Okej, lägenheten är inte helt uppfixad ännu, men allt är nytt och det dög (dugde) åt dessa ess-kvinnor. Så mitt boende är nog okej nu.

Är det dags att börja skriva, blogg igen för mig? Jag vet inte, är inte säker på det. Orkar jag, vill jag? Vet inte? Vi får se. Många gånger har jag försökt men gett upp, mest för att jag varit feg. Och jag är bara feg när det handlar om att få jobb. För jag behöver jobb.

Äh, vafan, jag kör, så känns det nu.

Rock!