Nu jäklars börjar jag nog blogga igen (blogginlägg)

IMG_8464

Bilden ovan är en så kallad ”teaser”, som ska fresta folk att läsa vidare i denna sunkiga blogg. Det kan lyckas. Det vet man aldrig. Men inte många har en äkta ufo-lirare på bild. Jag har det. Tog den där bilden för tre år sedan i huset här intill. Jag var själv i lokalerna och tjuvtittade in under en sen kväll (det var egentligen inträde) och när jag såg den där killen så ryste jag lite. Men jag tror att det var en docka. Fast sådant kan man aldrig veta. Det går aldrig att vara säker.

Senaste blogginlägget på den här bloggen, som jag pyntar för jag menar allvar med att blogga, gjorde jag den 19:e mars. Det är skandal, jag vet. Men så blev det och så är det.

1997 började jag skriva cyberdagbok. Sedan blev det blogg, som är mer anpassat för att tuta ut sina tankar i cybern. Och sedan dess har jag aldrig haft ett sådant här långt uppehåll. Okej, jag har Twittrat, och det har man kunnat läsa här till höger, och därmed hängt med i mina svulstiga bravader. Men inte bara det, jag har ljudbloggat också. Och det har dels gått på Twitter det med, men också via länken till höger ovan, ”Korta poddar”. Där finns allt kvar, om det är som det ska, tio minuters gagg från mig många gånger då jag känt för det, vilket jag gjort ofta ibland.

Men, nu ska jag inte larva mig längre och vara hemlig. Jag berättar vad det är frågan om, varför jag inte bloggat på ett drygt halvår, jag är ju hemma igen, har hittat hem hit till bloggen just nu.
(Ja, och så sitter jag nu i köket, rent fysiskt, med en folköl och mitt tangentbord).

För ett par år sedan fick vilsna politiker på riksplanet och lokalt, tillsammans med ett gäng rövslickande tjänstemän på kommunen för sig att jag och ett annat gäng inte behövdes längre inom gymnasieskolan. De var, och är, rövar. Det tycker jag och det står jag för.
Vi behövdes visst, och vi behövs även nu. Men de kickade oss. Mig efter 20 år. Fast anställd. Joho, du.
Ja, jag fick avgångsvederlag, dvs lön i ett gäng månader. Men inget nytt jobb. Och månaderna gick. Och så blev det a-kassa. Ja, jag fick den bra a-kassan i  200 dagar som ändå är mycket mindre än lönen när jag jobbade. Och sedan munknivån, som ingen människa kan leva på eller bli glad av.
Under våren detta år, 2016, så rasade så allt.
Jag fick säga upp TV-licensen (som jag alltid ärligt betalat, konstigt nog). Jag sa upp allt jag kunde. Jag lyckades minska ner mina kostnader för internet och telefoni (eftersom jag ringde och sa att jag inte har råd längre). Men man måste ha internet och telefon, annars har man inte en chans.
Alltså, helt plötsligt stod jag i våras med en inkomst på drygt 10 000 spänn i månaden. I a-kassa. Som nu, som det inte skulle vara nog med allt skit,  skulle ta slut.

Det är vackert att ringa bostadsföretaget och be om uppskov med hyran. Det är vackert så in i helvete. Efter att i alla år ha skött sig och betalat allt man ska betala. Det är vackert att ringa alla andra. ”-Kan ni vänta två veckor?” Det är vackert att stå med mössan i hand och hoppas att de inte ska koppla in kronofogden, att man inte ska bli vräkt, att man…. osv…

Det har varit ett helvete.

ETT HELVETE!

Jag var två dagar ifrån att sälja min motorcykel till underpris, jag var två dagar ifrån att att allt skulle rasa, få flytta ut. Bo i en tunnel under järnvägen, helt skiten, jag skojar inte.  Jag har ingen annan social och ekonomisk skyddsbarriär än den offentliga, och den håller fanimej inte alls numera. Alltså, inga rika släktingar. Nej, typ, inga släktingar kvar alls, nästan.

Då.

Som i en saga. Ett jobb jag sökt. Efter alla jävla jobb jag sökt den här tiden utan att ens få ett nej-tack till svar. Så fick jag kontakt.
Ville jag komma på anställningsintervju? I och för sig för ett jobb bara över sommaren, till mitten av augusti, men ändå, men ändå. Pengar, överlevnad, och jobbet i sig var ju klippt och skuret för mig.
JA, FÖR I HELVETE SÅ KLART ATT JAG VILL!
Men så sa jag inte i telefonen, man måste hålla låg profil för att inte skrämmas.

-När kan du komma på intervju?

-Hm, få se… Jag kan på onsdag nästa vecka (man får inte verka för ivrig)!

-Okej, då hörs vi då, välkommen!

Och jag trodde inte det var sant. Jag var intressant. Jag hade rätt kompetens. Jag var någon de trodde skulle passa perfekt för detta jobb.

Så kom onsdagen och jag skulle cykla dit på intervju. Jag sneglade på min alldeles för trånga kavaj som jag köpte för något år sedan, då jag hade stålar fortfarande, för att ha just på anställningsintervjuer.
Jag satte på mig den. Kände mig helt obekväm. Inom mig skrek det bara ”neeeej!”

Så jag hängde tillbaka den. Tog på mig min vanliga slitna jeansjacka, med hål i och sa till mig själv att DET HÄR ÄR JAG! Det fick bära eller brista.

Så cyklade jag iväg.

(Nu har jag nog skrivit för långt, min långvarige cyberdagboksläsare Kalix kommer att bli skitförbannad…)

Cykelturen dit gjorde mig svettig. Satt hos chefen, svetten rann från pannan, huvudet. Jag bad om ursäkt. Kände mig som en knarkare på avtändning. Slutade inte svettas. Svettades i de två timmar jag satt där. Berättade om mig själv, vem jag var, vad jag gjort, vad jag kunde. Inget fjatt.

-Det låter ju intressant det här, vad hade du tänkt dig i lön?

Jag mjukade inte, jag smackade iväg det jag åtminstone ville ha.

-Det, det är nog det högsta vi kan ge dig i så fall, tyvärr!

Och så cyklade jag hem.

Dagen efter ringde telefonen. Jag svarade motvilligt, van vid skitsamtal från försäljare eller annat tok, som jag är. Men jag svarade i alla fall. Insåg ju att det kunde vara viktigt.

-Hej, vi har tänkt lite här, och vi tycker att du är precis den vi vill ha. Så om du vill så får du jobbet?

Jag studsade. Jag ville skrika, men softade ner mig.

-Och, om du vill, så struntar vi i sommarjobbet, utan ger dig en provanställning på 6 månader och så får du fast efter det, om allt går som det ska!

ARRRRGGHHHHHH!!! WOW-WOW-WOW-WOW-WOW!

-Jaha, vad trevligt, det låter ju jättebra, svarade jag lugnt utan att låtsas som jag var i totalt glädjerus!

(Inom mig hörde jag änglakörer, men det kunde jag ju inte låta chefen höra , he-he).

-När kan du börja? Kan du komma nästa vecka?

-Vänta, ska kolla almanackan…. Jo, det går bra!

-Och du får den lön du begärde, vi kan tyvärr inte betala mer just nu!

-Aha, okej, vad tråkigt, men det är okej, jag kör på ändå. Det blir bra, vad kul! (Jag var mycket nöjd med en riktig lön).

Och så började jag jobba.

Fatta.

Fatta skillnaden, fatta. Men, okej, mer om det hela någon senare gång här. Grejen med mig är att jag inte vill blogga när ALLT är elände. Det går bara inte. Jag kan berätta om elände, men då måste jag befinna mig på torra land, om cybern förstår. Nu är jag på torra land, åtminstone några månader till. Jag skäms inte, men när jag är mitt i det, nej, fy fan, inga snyfthistorier. Det hjälper ingen. Det är inte jag.

När jag alldeles för tidigt gick hem från Biskops i kväll så stötte jag ihop med en av Örebros snyggaste tjejer på 80-90-talet. Hon undrade hur det var med den där musikvideon som hon hade huvudrollen i (som stilig böna), vi lirade in typ 2003, och jag regisserade och fotade.
Jag berättade att allt fanns på DV-band och om vi bara  höll ut så skulle både hon och jag se den när jag klippt det, någon gång i framtiden. He-he.
Sedan cyklade jag hem. Och återuppväckte den här egna bloggen.
Måtte jag inte ångra mig i morgon när jag vaknar, eller idag då, senare.

Vill någon hurra eller hata. Skriv gärna en kommentar, eller ett Tweet eller ett/en e-post. Sådant är bränsle för mig som skriver.

Tut!

/Mats von B

 

 

 

 

4 reaktion på “Nu jäklars börjar jag nog blogga igen (blogginlägg)”

  1. Läst. (bekräftelse)
    Ok att det var lite långt idag, efter uppehållet. (omdöme)
    Ser fram emot att du håller i det här nu. (krav)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.