Blev hott på jobbet idag

Kvart över nio skulle alla samlas i fikarummet. Något viktigt skulle annonseras. Okej. Första dagen efter sista veckans semester.

Så börjar bossen. Och hon riktar sig till mig.

-Du har vunnit företagets utmärkelse den här månaden!

-Va????

Någon, jag misstänker vem, hade nominerat mig. Och i Stockholm hade de gillat det hela. Jag bara garvade. Fick fina orkidéer, diplom och biobiljetter, haha. Kollegorna såg chockade ut, jag kände mig generad, först.

Sedan.

Vafanken, bara att vräka sig i självförhärligande. Gå in till kollegor och säga saker som ”Om du bara lägger manken till och presterar kan det bli du nästa månad!”

Jag njöt.

Chefen tog en bild på mig och jag gjorde allt för att se ut som en välmående Ranelid.

Så var det.

Här är två bilder som bevis.

Häpp!

Äh, borde åka hem…

Men jag pallar inte. Snor en dag till här på Öland, Böda.

Min vän sedan 16-årsåldern, Häcken/Henke/Greven (samma kille) tycker det är ok att stanna. Lite till, så jag tar nog en dag extra. Vafanken, jag kan ju göra som jag vill!!


Fick spel och tog självporträtt i kväll, med Biskopsmössa och solglasögon. Jag smackar ut dem, flera.


En till, minst. Fånighet är en dygd.


Ja, vafa…


En till.


Lyssnar på Pink Floyd nu igen. Har inmundigat folkbira, Gotlands Bittar, fin och sämre whiskey. Snart går jag på rosévinet, det sista som finns kvar. Alla sover. Jag sitter i köket och njuter av att vara ledig, göra som jag vill, njuta, NJUTA!


En bil åker förbi. I 110, det är 50. Jag garvar.

Eftersom jag fått veta att Löfven skulle till Böda tog jag bågen till campingen där han höll tal. Plåtade ett par kort, tröttnade, åkte hemåt.


Jag kände mig lite ledsen. Mest för att så många svenskar verkar vara idioter numera. Jag har inget emot Löfven, fast jag skulle kunna tänka mig att korrigera politiken lite mer åt mitt håll (jävla medelklass).

Socialdemokraterna, en förlängning, den politiska, parlamentariska delen av den fackliga rörelsen har så jävla mycket emot sig.

Visst, man fixade kollektivavtal, pensioner, 5 veckors semester och massa annat vi nu tar för givet. Men det har många glömt nu. Eller aldrig lärt sig. Fanken, demokratins uppkomst i Sverige var ju tack vare socialdemokrater, liberaler och bondeförbundare. Som slogs för detta.

Men nu kör tankesmedjor och borglighet, borgliga medier vänstern i sank. Och det är en sak. Partier och ideologier ska kämpa mot varandra. Väljarna ska sedan välja det de tycker är bäst. Men borgarintressets slakt av socialdemokratin gör sig själva en björntjänst.

De obildade, de okunniga, en slags arbetarklass, de går på nidpratet, dissar vänstern för dessa propagandamaskiners skicklighet. Men de går inte till de borgerliga, de hoppar över dem. De går till kloakhögern, och det skrämmer.

Så vässa er för fan, demokrater, brackor eller vänster, VÄSSA ER FÖR FAN!!!



Jag har ett par fina MC-filmer jag plåtade med iPhonen på hjälmen här. Ska lägga upp dem sedan, om någon vecka. Ville bara säga det.

Ok, cybern. Natti-natti för nu,

/Baron von B

Sitter på övervåningen

Är på Öland, har äntligen semester. Kommer att tänka på min blogg. Det är natt men jag vill skriva lite ändå.


Henko bor här på Böda. En av mina äldsta polare (han fyller idag så vi är lika gamla nu, vi har känt varann sedan 70-talet).

Bilden ovan är från i förrgår. Vilken jävla skitrestaurang, men jag betalade tyst.

Vi fick vänta 45 minuter innan käk kom in. Min grillade pryl var stekt dagar tidigare. Den söta potatisen kom utan några bestick att ta den med. Jag lassade på med fingrarna (på tallriken). Hårt så det skulle synas och höras.

Köttet var trådigt, ingen kommunikation från kyparna. Detta ska vara ett bättre ställe. 300 spänn för mat med vatten. Dra åt helvete!! Lurad igen.


Vi drog till korvkiosken i Byxelkrok, 100 meter bort. Där tog det bara 20 minuter -utan någon kö – att få två korvar i bröd, så vi blev mätta. Och, jo, jag berättade om skräpstället. Så de sprider det vidare.


Annars?

Annat är det bra. Lite taskigt väder men jag har ju semester! Vi lirar massa musik, folk kommer på besök, jag tar hojturer, Henkes jävla ormbettsben blir bättre.

Ja, jag vattnar i trädgården och är hushållerska, det är kul, avkopplande. Jösses vad jag jobbat senaste året – på veckan precis ett år-  kan inte klaga. Jag varvar ner, drar bira och whiskey på kvällarna. Har introducerat Family Guy för Hank, så nu garvar vi oss blåa på senkvällarna.


Jag filmade lite slow motion också. Svalor. Jävlars vad snabba de är.

Köpte ägg idag. Man betalade själv. I en hink, haha. Hank vet ställena.


Och Elenor kom och visade en ekoxe. Vilket jävla liv. Lever som larv i fem år. Kläcks, flyger i 45 grader och letar hona, parar sig i midsommarhelgen och dör sedan. Den här hade gjort sitt, men levde.

Alltså behöver verkligen denna semester. Ett par bilder till:


Äh, natti natti nu. (Gillar WordPress nya uppladdare.

PS: Vilken jäkla bra upplösning det är på bilderna, klicka och förstora bara.

/Baron von Mats

Denna fredag (blogg)

En av mina elever dök inte upp på morgonen. Istället skickade han ett ljudspår via WhatsApp (som ju alla i min klass måste köra enligt mig, vi är ju i rymdåldern, eller hur?)

Rami om SFI och mig     

Det är bara 50 sekunder, men jag drar mig inte för att lägga ut det.
Han hade varit på SFI-test, dvs Svenska För Invandrare, det kommunen kör, där mina elever hamnar efter de varit hos oss.
Och så ger han mig, via sina testare (hur pass bra nivå han har) en enorm eloge. Jösses. Han kommer att hamna i en hög grupp där.
Det är först i kväll som jag kommer på hur jävla gött detta är, hur jag kan ta åt mig, och det gör jag utan att skämmas. Så jag lägger ut det här.


Sent på kvällen drog jag till Biskops, äntligen. Precis när alla andra gått ut och jag skulle ge mig hem kom herr V (bartender och jobbandes inom koncernen). Han är ung och var trots den ringa åldern i extas. Han jobbar ju på etablissemanget och hade tidigare under kvällen fått 100 spänn i dricks av Lill-Babs och Siw Malmqvist!!! Hur jävla cyber är inte det? Fem plus!!! Och, vad fanken gör de i Örebro?
Får jag ta kort på dig och skriva om detta, frågade jag. Ja, sa han. Här är han, nöjd som få, det är han väl unnat:

Wow, jag bloggar för andra gången denna vecka. Det känns kul, och framför allt så känner jag att jag lever, jag har något att berätta.

Annars denna dag.
Upp som ett jehuu. Dursha, borsta tanden, klä på mig, köra mixern med yoghurt och blåbär. Klä på mig, dricka smörjan (gott).
Klä på mig, med långkalsonger och el-vantar (batteridrivna). Cykla upp över Våghustorget, som är en jävla uppförsbacke. Drottninggatan, Storbron, busshelvetet. Skälla på folk som inte tittar, som jag håller på att krocka med, ner under järnvägen, upp, in i villaträsket och så till Holmen.
Jobbade.
Jävlars vad jag lär ut.
På eftermiddagen fick mina och andra elever välja om de ville se på film, eller ha lektion med mig.
12 elever hade hellre lektion med mig. En från en annan klass.
Yeah! (De vill lära sig svenska).

Sedan kom jag hem. Blev sittande framför TVn, Timmarna gick. Sölade, slösade tid i livet. Tog mig i kragen och cyklade ner till mitt alternativa vardagsrum Biskops.
Lill-Olle, Freddan och Sonja jobbade. Blev som vanligt kungligt behandlad, snabb service och retsamt prat, garv. De är polers.

Ja, och nu sitter jag  hemma, fryser. Måste nog laga lite makaroner. Blev för lite mat idag.

Vi hörs!

Rocka rolla!

/Mats

 

Här vi gå igen (bloggning ånyo) dagen idag

Idag fick jag en present på jobbet. Efter mina härmningar av Ranelid så fick jag en bok från ”Ranelids vänner-föreningen” på jobbet. Fantastiskt!
Jag har ju ballat ur när jag sett Ranelid, som jag inte har något emot personligen, han är säkert en fin människa som vill väl. Men en fredagskväll, eller lördagskväll, efter ett par bira ser jag honom på TV och kan då inte sluta härma honom, och skrattar för mig själv. Nu har jag gjort så på jobbet också, och de garvar med mig, he-he, och börjar prata som honom.
Den där märkliga skånskan med den där annorlunda satsmelodin. Man kan säga vafanken som helst och det låter innerligt djupt och klokt.

”-Den lilla stenen, vid hennes barm, som endast upplystes av en klok förnimmelse av fruktan för det som komma skall, vigde, sin vilande, tränad, åt alltings förgänglighet. Det var sommar i det inre. En man hade sett sin ena sida, och han gav henne en gåva. Ett kärleksrus, av lust och respekt. Han förstod hennes livgivande trauma av kött och färg. Den dagen förändrade, ett liv, för evigt.”

Ovanstående jammade jag precis ihop. Prova att läs det med hans röst. Det funkar. Kom ihåg alla komman, man måste ta pauser i den dialekten för effekten.

I övrigt är jag ”ifatt” på jobbet. Med administrationen alltså. Pust.
Annars fortsätter jag med min stenhårda skolning av våra nya medborgare. Idag lärde jag dem att man inte pratar som man skriver, och därför kan det vara svårt att fatta.

-Vad är det med dig? (Jag uttalade varje bokstav).

Så säger vi inte när vi pratar. Jag till exempel säger så här:

-Va äre mä rej!

Och fler exempel.

De antecknade frenetiskt. De gillar det lilla extra som jag serverar ibland.

Men jag serverar. Sex lektioner om dagen. Har nu, fortfarande, 23 elever. Blir nog tre, fyra till nästa vecka, minst. Problemet är att rummen inte räcker till snart. Men jag säger åt chefen och alla andra som frågar om jag kan ta någon till, att det bara är att skicka. Det är som att spela blues, lira för en eller hundra, det är samma grej, om man vet vad man gör.

Idag hittade jag sångtexterna jag körde i augusti. Små grodorna, Räven raskar över isen och de där. Alla fick texterna. En kunde melodin och sjöng. Alla garvade. Vi behöver alla garva, varje dag, minst 100 gånger.

I morgon ska vi fortsätta sjunga, och tolka, den svenska midsommarsångskatten (och julsånger).

Men det här med att ge rubbet på jobbet drar ner på mina besök till Biskops. Det är beklagligt. När jag kommer hem så blir jag sittande i soffan, och så vaknar jag av att ha sovit någon timma. Sedan lagar jag mat, äter, tänker gå ner, vara otvunget social där nere, men så kommer jag på att jag inte behöver, att det är jobbigt, att det är för kallt att gå ut, att jag har det bra hemma.
Mitt sociala liv är en katastrof. Fast det är inte nytt. Mycket är självvalt, men nu är det i botten. Har inget umgänge, ha-ha. Det är där jag är idag. Orkar inte. Får så det räcker på jobbet.

Men över nätet har jag umgänge. Korta prylar. De räcker långt. Polare, elever, eller vem fanken som helst. Har delat upp det hela. Tar det lite lättare på Fejan, och tycker mer personligt på Twitter. Försöker slänga ut ett foto här och då på Instagram, men det vill sig inte riktigt. Spelar Quizkampen med ett gäng sedan flera år, det håller sig, är kul, vinner många omgångar. Har bara en som är riktigt svår att vinna över där, men det börjar jag klara också, ha-ha.

Såg att polaren Wåfflan var på SVT. Tog en skärmdump på iPhonen och lyssnade på hans visdomsord. Nu är min slide stämd som hans gura. GBDGBD. Toppen.

Det går inte att länka in videon på någon minut här, men här är länken som öppnas i nytt fönster:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/vastmanland/det-later-hogt-och-lite-metalliskt

Vid djävulsfällan på Storbron på mornarna. Alltså, dåligt upplyst, smalt som fanken, med stora bussar på bägge sidor och två meter brett mellan dessa bussar, där cyklister ska cykla mellan bussarna som står still ibland och åker ibland, och folk byter sida mellan bussarna höll det på att gå åt helvete idag.
En liten flicka gick snett mellan två bussar utan att titta bakåt, där jag och andra cyklister kom (en vanlig örebroåkomma; folk tror att om man inte tittar så händer inget. Alltså dum-i -huvudet-syndromet).

Jag och en annan lyckades nätt och jämt undvika att köra över flickan. När jag bromsat in så var hon en halvmeter ifrån mig och då sa jag det, det bara välde ur mig.

-Är du helt jävla dum i huvudet flicka??? Du måste se dig om när du går över gatan, och snedda för i helvete aldrig!!

Sedan cyklade jag vidare.

Längre bort, efter Gamla gatan, försökte en kvinna fickparkera. Det gick ju inte så bra det heller. Jag svor. Jag är sur på mornarna. Alltså, hur fanken kan det vara svårt att fickparkera? Träna med att stå och ha en cykel mellan benen och backa, då förstår man hur hjulen står och hur det fungerar. Men ingen gillar numera en manspläjner. Kvinnor ska lära sig av andra kvinnor. Så jag säger inget. Jag skakar bara på huvudet med förakt och vämjelse, he-he, när jag cyklar förbi.

På jobbet är det typ bara kvinnor, eller majoriteten är kvinnor och de är jävligt bra och roliga. Så det finns alla sorter, vill jag upplysa eventuella rymdmänniskor som just kommit hit och läser detta i cyberrymden om.

Fast jag retar dem ändå, och de mig.

Sven Asmussen, dansken, han som lirade fiol dog idag såg jag. Oj, det var tråkigt. I slutet av artikeln stod det att han var 100 år!! Ha-ha, det var fanimej inte dåligt. Jag garvade. Så ska det se ut. Inte tidigare, minst 100 bast.

GBDGBD

Skrev ju att jag börjat med WhatsApp i min klass. Idag så la ett snille upp hela ordhittaruppgiften de jobbade med, alltså svaret på uppgiften, till hela klassen där. Antagligen menade han att bara skicka det till mig. Men, okej, han var ju duktig, och det var sent i arbetet, och de som hade det svårt fick ju i alla fall stava sig igenom orden. Men, internet kan sabba, ha-ha (ja, jag sa åt honom att det var lite obegåvat och han skämdes nog lite när han fattat). Men, internet ska användas.

Okej, lägger av för just nu. Kalix, som kanske är den enda som läser här numera, blir ju arg om jag skriver för långt.

Rock!

/Mats

 

 

Dags att blogga lite igen för jag behöver det

Så här ser det ut från där jag sitter om dagarna. Det är action, när jag delat ut uppgifter.

På bilden fräna lirare från minst fem-sex olika länder. Tagen i förrgår.  Flera utanför bild.
Grejen är att jag nu har 23 elever, som jag ska ge sex lektioner om dagen. Det, mina vänner, ni som läser här, som jag ser jag som mina vänner, är  rätt mycket att göra.
Men.
Jag gillar det jag gör. Jag är fanimej gjord för det här jobbet. Tänk att bli svensk-matte-datalärare på äldre dar. Och tycka det är roligt.
Okej, data om det är Mac eller plattformsoberoende prylar, samt svenska har jag alltid gillat, men Matte? Jösses, det är nästan roligast att lära ut.

De två längst fram på bilden pratar inte samma språk, och hon kan inte engelska, så de är tvingade att kommunicera på svenska, he-he. De gillar att snacka så de utvecklas snabbt (jag sitter jag framför och kan rätta och gör det).

Folk från massa länder, från olika samhällsklasser, olika kön, med olika bildning, från väldigt lite till yrkeskunniga akademiker. Afghanare, Syrier, Etiopier, Eritreaner, Kurder, Palestinier, Kineser, Irakier, och andra länder. Alla är sams, alla garvar åt samma sura skämt (ofta står jag för dem). Alla är på. Vissa är färska i landet, andra har bott här längre. Vissa har stålar, andra har inget ordentligt boende.

Hos mig är alla lika, det ser jag till, klass som kön. Deras mål är att lära sig svenska för att kunna fixa jobb och bli en del av vårt samhälle. Och de har fått förmånen att råka ut för mig, he-he.
Att dela ut uppgifter, som jag gör (kopiatorn är min bästa vän numera) gör att det blir helt tyst, alla koncentrerar sig. Det är aldrig något gnäll. De här eleverna vill verkligen lära sig, de sliter. Jag har aldrig varit med om något liknande under mina 20 + år i gymnasiet. Här snackar vi om studiemotiverade elever.

De har naturligtvis svårt för olika bokstäver, ljudningar. Vokalerna är ett helvete att få till rätt i uttalet. Så jag kör varje dag. Högläsning, jag först, de sedan: O, Å, Ä, Y, Ö osv. Och det är råge i talkörerna. Jag håller på tills de får det rätt.

(Måste spela in någon gång jag gör det, det är ”schwung” på de tillfällena, alla tar i vad de kan).

För ett par dagar sedan fixade jag alla deras telefonnummer, så addade jag dem till min WhatsApp (en app/program) som de flesta redan hade. Nu har vi en klass-grupp.
Där kan jag skicka filer, ljud, text, film, och det kan de också. Ett sätt att modernisera undervisningen av de här lirarna. IT på riktigt.  För 99 procent har en smartphone, tack och lov (har de inte en, får de låna en Android-platta).

Jag försöker få dem att strunta i att snacka sina språk under lektionstiderna, vilket går rätt bra. De hajar. De tvingas tänka på svenska, som är ett jävla svårt språk, börjar jag fatta. När de hemfaller år t ex arabiska med varandra så är jag där direkt och hugger.

-Nänänänänänänänänänänänä!!

Som jag har lärt dem betyder nej, de gillar att säga det själva också, he-he.

Så här såg en del av Whatsapp-konversationen ut idag, efter att de hade slutat, när alla önskade varandra, spontant, en trevlig helg. En kille hajade inte  ”Om Gud vill”, som är svenska för ”Inschalla”, vilket är rätt bluesigt. Alltså, vi hörs typ på måndag, ”om allt går som det ska, och allt är bra”. Han som skrev, Osama, hade lärt sig vad det hette på svenska av mig och körde det, vilket den nye killen i klassen inte visste, och sedan den stränga kommentaren att det är svenska som gäller här, he-he-he:

Det här är våra nya grannar och polare. De här lirarna är här pga att de inte kan vara kvar där de kom ifrån. Vissa har kommit på farliga vägar, andra på mer trygga sätt.

Jag lär känna massa nya människor. Jag har det finemang.
Otroligt att jag hittade det här jobbet i sista sekunden.

Gick på Biskopen under fredagskvällen. Kalix, LG, Mats Z och andra polare gaggade jag med. Ja, Disco-David och hans brorsa också.
Men jag var för trött för att vara på topp, tyvärr.
Jävlars vad jag jobbar.

Okej, nu har jag bloggat igen. MER BLOGGNING MATS!

Tut!

/Mats

 

 

Grabbarna som gått åt, Jimmie och Tompa på samma bild

Tompa i rött, Jimpa i kavaj. Här måste Jimmie ha frågat något som Tomas sa NÄÄ åt, på västmanländska, med djup röst, för så såg han ut då.

Här ovan syns två av mina polare på samma bild. Det är Kwajdan, eller Tompa, och Jimmie. Enligt metataggarna på bilden är den tagen 9:e augusti 2004. Och det är nog i Engelsberg, på bluesfestivalen. Jo, det tror jag. Jag åkte båge dit.
Men nu är bägge väck.
Fast jag hade en bild med dem bägge som jag hittade nyss och har man det, då lägger man ut, om man är jag.

När livet säger att det är färdigt så försvinner man. De här två lirarna försvann rent jordiskt typ nyss. Så är det. Så fungerar det. Två Västeråsare som liksom jag flyttade från hemstaden. Jimmie drog till Riddarhyttan och Tompa till Mörbylånga på Öland.
De fick bra liv. Bra damer, barn och allt. Lite för kort bara, kan man tycka. Men när räcker det? När är man nöjd?
Jag vet inte. Men jag vet en sak. Man ska sörja, men sörja klart och sedan ska man njuta av det roliga och trevliga man haft med de som drar vidare.
Man ska inte vara tyst, man ska snacka om dem, berätta om dem, både bra och taskiga grejer, he-he. De var ens vänner då, de är ens vänner nu. De är vara borta rent fysiskt. Men finns i minnesbanken alltid.

Jimmie och jag lirade i Kvällspressen Bluesband i nästan tio år, han på trummor, och bra. Många kvällar satt vi i hans Volvo duett, en gammal bryggarbil och rökte cigaretter och snackade om brudar efter fester (jag drack bira, han gav oftast fanken i att dricka, så han kunde köra). Det var på slutet av 70-talet.

Kwajdan, eller Kweholm som jag kallade Tompa bjöd in i mig att sova i hans lägenhet den dagen morsan fyllde 70 år och han bodde kvar i Västerås, jag i hade flyttat till Örebro, morsan bodde i Surahammar.
Vi kom ifrån varandra på kvällen.
När jag dunkade på hans dörr så öppnade han inte. Det var sommar, 12:e maj, så jag gjorde vad man kunde, jag somnade på hans trapp.
Detta ledde till att jag blev gripen av polis och satt i fyllescell.
(En längre historia som jag inte gaggar om nu). Men när jag blev utsläppt som gick jag hem till honom och var förbannad och då öppnade han och skrattade sig fördärvad, han hade själv somnat innanför dörren och inte hört mig knacka.

Hur avslutar man ett sådant här inlägg? Det vet jag inte.
Äh, vi garvade fint, vi var bra vänner. Det är som det är.

Tut!

/Mats