Ska se om fingrarna fungerar. Kör ju så många ljudbloggar numera att jag kanske glömt hur man trycker tangenter. Det är ju så att min hjärna måste tänka långsammare och mina fingrar trycka toksnabbt. Det funkar, märker jag. Jag kör lite drönarstil i skallen, så går det.

Jag är bra på att skriva maskin utan att titta, förutom siffror och specialtecken, vill bara säga det. Tjong!

Det är mitten av december, och jag slås av alla medelmåttor som påverkar mitt liv, i stort och i smått. Varför finns de? Jag säger inte att jag är någon jävla geni, det är inte det, utan jag lurar på hur folk kan tänka och agera självklart och självsvåldigt på ett visst sätt, fast de ändå inte har någon tyngd eller hållning, eller ens bildning och kunskap att egentligen få göra det.
Jag kommer fram till att folk kan lyckas som medelmåttor, genom att just vara det, en nobody, för de hittar alltid andra som är likadana loosers. Och med det, och sina missuppfattningar kan de göra stor skada. Det handlar om mängdlära.

Nu skulle jag vilja utveckla mitt resonemang, men jag stoppar där.
Kanske för att retas. (Lugn, allt kommer i min nobelprisbelönade bok sedan). Hur som helst, jag är inte vem som helst. Jag är jag och jag har varit med förr. Nog sagt.

Nu känner jag att jag censurerar mig själv. Det gillar jag inte. Det här är ju min plats i cybern numera. Fast jag har gjort liknande på Twitter och Fejan också på sistone. Varför är en gåta för mig. Jag är ju inte feg så, men jag beter mig fegt, eller smart kanske, i rådande situation.

Det är nog ibland bäst att ta det lite lugnt ibland, och sedan, i sinom tid, veva in, med vetskapen om att svinhugg, det går igen.

Ja, äh, det får räcka så, för denna gång. Jag blev lite ytlig, men ta det. Jag är det just nu. Det bara är så.

Tjong!

/Mats