Snubben bakom kom och hämtade mig på flygplatsen. Han hade den där skylten och viftade med och körde sedan hela vägen från New Jersey, ner i tunneln och till södra Manhattan där jag träffade Ingela (som håller upp skylten där) typ det snabbaste jag åkt i en kärra.
Minns att vi snackade, han varnade mig, och han sa att jag skulle komma ihåg att inte titta folk i ögonen, som jag gjort på flygplatsen, det skulle ge trubbel. Jag skulle vara försiktig, ha-ha. Sket väl jag i. Jag är ju från Västerås (från början).
Att komma till staterna och någon står och viftar med en skylt (det där med att det står Baron, och det är jag, är en annan story) och så utan några förberedelser i övrigt följa med denna lirare i sin van, bara det, visade att nu var jag i staterna och nu fick staterna ta hand om mig, ha-ha. Han var alltså helt okänd för mig. Ingela hade inte sagt något.
Att åka godis-kärra är ju inte fel. Och jag fick mig ett fett mottagande på en saftig klubb, som jag inte törs skriva om här, men om jag skriver en självbiografi någon gång så kommer det med, he-he.

Bilden ovan är liten för det är en skärmbild från en video, och video måste komprimeras hårt på den tiden för att kunna köras över nätet, det var innan Youtube fanns och allt. Någonstans i mina lådor har jag de här filmerna, bilderna. Och någon dag ska jag göra superversioner av dem. Men det blir då. Inte nu. (”Då” är ett ord som kan användas tidsmässigt både förr och sedan i tiden, skumt…).

Ja, det var det jag tänkte på nu, när jag såg den där bilden, som jag tycker platsar på min blogg. Och, just, jag hade tre kanonveckor där då. Tut.