Kategoriarkiv: Kategorilös

Möte på hotell

En kvinna beställer möte med mig. På Grand hotell. Jag väntar i foajen. Hon hämtar upp mig. Vi har aldrig träffats förut. När vi går uppför trapporna mot det bokade rummet så tittar folk. Mest kvinnliga sällskap. Viskar, låtsas vara diskreta.
När jag nästan två timmar senare går ner för trappan själv, sitter många kvar därnere. Känner blickarna. Det är alltså så här det känns om man köpt köttslig lidelse. Fan vad lurigt.

Nu var det så att denna kvinna, Agnetha, jobbar i en organisation som ägs av kommuner och fackföreningar här i landet. Hon träffade mig i min egenskap av att jag slutligen tvingades säga upp mig själv från Örebro kommun. Hon och hennes organisation är till för att oberoende av just kommuner och fack bistå med hjälp till mig och andra för att komma vidare i yrkeslivet efter att vi inte längre ”behövs”.
Det kan vara kurser eller vad som helst som de går in och hjälper till ekonomiskt med.
Hon var schysst. Vi gaggade, åt kakor och drack kaffe i nästan två timmar. Och hade det mäkta trevligt. Mycket garv och storys. Måste vara skönt för henne att träffa en lirare som mig för en gångs skull. En lirare som naturligtvis har sveket från arbetsgivare, chefer, förvaltning, politiker och fack helt klart för sig, och i färskt minne, men som ser sitt nya, fria tillstånd som en gåva.
Jag är inte bitter, jag är inte arg. Jag är på! Jag är fri. Vänta bara.
Och hon tyckte de få, men inte dumma, idéerna jag hade, var toppen.

20131217-033900.jpg

Den amerikanske vännen

En rulle av Wim Wenders. Från 1977. Såg den första gången i studentlyan i Tybble här i Örebro, på TV, i mitten av 80-talet. Blev betagen. Vilken rulle (från en bok, och, ja, Hollywood har gjort en sämre kopia senare med Matt Däjjmän).

Men, Bruno Ganz och Dennis Hopper och de andra gör detta så otroligt bra. Det finns visserligen några special-effects-scener som stör idag, men det var det bästa de kunde göra då.
Back-projektionen suger verkligen hårt i några scener. Men om man blundar för det, är rullen en fem-poängare.

Har lurat på varför jag är så extra i extas när jag ser den.
En pryl är nog att den visar ett Väst-Tyskland som det såg ut de gånger jag tågluffade på 70-talet. Kläder, bilar, allt. Jag nostalgitrippar.

En annan är att Nicholas Ray är med som konstförfalskaren. Han regisserade James Dean i Ung rebell typ 1955, fantastisk rulle den med, OCH i den hade ju även Dennis Hopper en roll. Wow!

Och så, nu när jag såg den i natt så insåg jag att slutet var märkligt likt när min farsa dog. Bilen stod still den gången, och var svart. Men samma modell. Och samma rörelse. Och annat. Jag var ju med då.

Här en rätt kass trailer där man inte alls får rätt stämning. Men ändå. En film värd att kolla, när man är ifred och inte blir avbruten.

En bild från idag 131115

Jag skrev på. Kalix plåtade. Det är i samma sekund som min nästan 20-åriga anställning upphörde.
Samma gjorde Kalix.
Vi kämpade i motvind länge. Facket kunde inte göra något, sa de. Personalavdelningen gav oss inget val. Säga upp sig till någorlunda villkor, eller spela på att det skulle ordna sig (det fanns tidsgräns). Vi fick veta att vi då skulle kunna få gå till mycket sämre villkor. Politikerna ruskar av sig och har inget med detta att göra, som det heter.
Nåväl. Det fick vara nog nu.
Nu är jag ledig ett tag. Kan göra vad jag vill. Det här kommer att gå fint. Men fy fanken om jag skrev om allt som hänt nu. Det får blir sen.
Jag är ledig nu. Tut!

20131116-043431.jpg

Ibland går blicken neråt

Och då ser jag det här.

Mina ben i Levis-jeans, mina hojboots från Kumla.
Det är fredag morgon och jag, och några andra, har ännu ingen aning om vad som ska hända med oss och våra fasta anställningar i Örebro kommun.
Idag fick vi via epost veta att vi inte får veta något nytt förrän nästa vecka.
Man är som ett vuxet mobbingbarn. För som vi/jag hanteras är fanimej inte värdigt en stor kommun 2013.

De vill köpa ut mig. Har redan fått ett bud, som jag av självklara skäl tackade nej till.
Nästa vecka kommer bilan.

20131101-021525.jpg

Har jag avslöjat ett prank?

Jag läser i Aftonbladet om att prinsen, Carl Philip, plagierat, eller låtit andra göra sina designade verk.
Tänker inte så mycket på det. Men så kommer en artikel, där designern som gjort allt jobb träder fram.
Han heter Eric Eriksson. Jag läser artikeln ännu en gång. Till slut kan jag inte sluta garva.
Jag googlar. Det är samme Eric Eriksson som skrev den fantastiskt roliga boken ”Brev till samhället”, där han utgav sig för att vara olika personer och skrev väldigt luriga brev till företag och myndigheter och publicerade dessa, med svar från de han skickat dessa brev till. Det hela blev otroligt roligt, fantastiskt roligt (man måste kanske ha den humorn).

Så jag läser artikeln än en gång i Aftonbladet. Och skrattar ännu mera. Är nu övertygad om att detta är ett enormt prank som alla stora tidningar, media, svalt med hull och hår. Här är texten från AB:s artikel (som säkert, om jag har rätt, är borta rätt snart, därför har jag kopierat den). Den får ligga i kursiv stil. Mina kommentarer i vanlig stil. Observera fakta-rutan i fet stil under denna artikel. Det kan helt enkelt inte vara sant. Ha-ha-ha.
Och att Carl Philip gjort ett gnistskydd i form av Stockholms slott, det är för bra för att vara sant för tusan, he-he.
Här är AB:s artikel, snodd:

Ericson bakom prinsens gnistskydd

Den anonyma designern bakom prins Carl Philips gnistskydd är Eric Ericson.
Det avslöjar SVT:s kulturnyheterna i dag.
– Allt känns åt helvete fel, säger formgivaren till Svenska Dagbladet.

Enligt Resumé är det författaren och designern Eric Ericson som ligger bakom det omstridda gnistskyddet ”Slottet brinner” som sålts av Svenskt Tenn. En uppgift som SVT senare fick bekräftad.

”Åt helvete fel”
Efter att det kommit fram att Carl Philip bara spelat en mindre roll i framtagandet och formgivningen av produkten har Svenskt Tenn nu valt att ta bort prinsens signatur från gnistskyddet.
Svenska Dagbladet har träffat Eric Ericson och intervjuat honom om processen bakom framtagandet av gnistskyddet.
– Jag jobbade inte med det här så länge och förutsättningarna ändrades efter hand. Trodde först att jag enbart skulle vara handledare, men sedan visade det sig att jag skulle göra hans grejer. Med facit i hand – allt känns åt helvete fel, säger Eric Ericson till tidningen.

Ett oseriöst samarbete
Formgivaren uppger även för SvD att det var ett oseriöst samarbete och att han tycker synd om prins Carl Philip.
På frågan om vilken roll Svenskt Tenn haft i processen svarar designern att de köpt in gnistskyddet i god tro.
– De trodde att Carl Philip gjort det, men att han hade haft hjälp, säger han.
Bertil Ternert, hovets kommunikationschef, vill inte kommentera prinsens designhärva utan hänvisar till hovauditör Axel Calissendorff, styrelseordförande för prinsföretaget CPhB Design AB.
– Det är ett litet bolag som sköter allt det här, men så vitt jag vet har Eric Ericsons anonymitet varit på hans egen begäran. Det är först nu han har trätt fram, säger Bertil Ternert till Aftonbladet.

”Ville vara anonym”
Axel Calissendorff säger till Aftonbladet att prins Carl Philip ville att både han själv och Eric Ericson skulle stå som formgivare.
– Men Ericson ville vara anonym. Det respekterade prinsen, säger Calissendorff.
Han har inga invändningar mot att Eric Ericson nu har ändrat sig och trätt fram.
Har du pratat med prinsen?
– Jag har ett advokatuppdrag och är underkastad advokatsekretessen men jag har god kontakt med aktieägaren i bolaget.
Men du är även styrelseordförande i bolaget.
– Det är alldeles riktigt men det strider mot det regelverk som gäller för mig även när jag som här uttalar mig som styrelseordförande att lämna närmare upplysningar om det som anförtrotts mig.
Oskar Forsberg
15 oktober 2013 19:10

FAKTA
Produkterna – och kritiken

När prins Carl Philip vunnit en designtävling om logotyp för Martha’s Vineyard Museum 2008 med sitt stiliserade fyrtorn var det många som påminde sig om tankesmedjan Timbros logotyper.

I mars 2009 blev en serie silverbestick, designade av prins Carl Philip och beställda av Mema/GAB, anklagade för att se likadana ut precis som Austrian Airlines business-classbestick designade 1966 av Denzel.

2010 lanserades eldskyddet ”Slottet brinner” som föreställer slottet Tre kronor, signerat av prinsen. Bara året innan hade en italiensk designer, Matteo Mocchi, börjat sälja eldskärmar som förställde stadssilhuetter av branden i London 1666 och branden i Rom 1664. ”Idestöld”, enligt Marianne Levin, professor i juridik och expert på designrätt.

Tidigare i år lanserades prins Carl Philips kollektion för Rörstrand, kallad ”Svenska rödlistan”. Bland annat reklambyrån Kings kreatör Hedvig Hagwall Bruckner kallade det hela för en ren kopia av Gustavsbergs kollektion från 1973 ”Arter i fara”.

——-

Via denna länk nedan kan man i skrivande stund, i början på SVTplays kulturnyheter, få höra om det hela:

https://www.svtplay.se/kulturnyheterna

Aftonbladets artikel (om den är kvar, den ovan).

Alltså, Carl Philips företag CFhb Design AB (handelsbolag och så aktiebolag). Stiliserade fyrtorn som påminner om Timbro, ha-ha-ha, silverbestick-design snott av ett australiensiskt flygbolag, eldskyddet ”Slottet brinner”, ha-ha-ha-ha-ha-ha, och ”svenska rödlistan” och arter i fara, he-he-he. Det här kan inte vara sant. Läs ovan, LÄS! Underbart.

Fast jag kanske har fått allt om bakfoten… Då får jag fly landet….

/Mats, i oktober