En kvinna beställer möte med mig. På Grand hotell. Jag väntar i foajen. Hon hämtar upp mig. Vi har aldrig träffats förut. När vi går uppför trapporna mot det bokade rummet så tittar folk. Mest kvinnliga sällskap. Viskar, låtsas vara diskreta.
När jag nästan två timmar senare går ner för trappan själv, sitter många kvar därnere. Känner blickarna. Det är alltså så här det känns om man köpt köttslig lidelse. Fan vad lurigt.

Nu var det så att denna kvinna, Agnetha, jobbar i en organisation som ägs av kommuner och fackföreningar här i landet. Hon träffade mig i min egenskap av att jag slutligen tvingades säga upp mig själv från Örebro kommun. Hon och hennes organisation är till för att oberoende av just kommuner och fack bistå med hjälp till mig och andra för att komma vidare i yrkeslivet efter att vi inte längre ”behövs”.
Det kan vara kurser eller vad som helst som de går in och hjälper till ekonomiskt med.
Hon var schysst. Vi gaggade, åt kakor och drack kaffe i nästan två timmar. Och hade det mäkta trevligt. Mycket garv och storys. Måste vara skönt för henne att träffa en lirare som mig för en gångs skull. En lirare som naturligtvis har sveket från arbetsgivare, chefer, förvaltning, politiker och fack helt klart för sig, och i färskt minne, men som ser sitt nya, fria tillstånd som en gåva.
Jag är inte bitter, jag är inte arg. Jag är på! Jag är fri. Vänta bara.
Och hon tyckte de få, men inte dumma, idéerna jag hade, var toppen.