Kategoriarkiv: Örebro

2015, Bild, Drama, Film, Folkbildning, Förr, Fränt, Historia, iPhone, Kultur, New York, Örebro, Vänner, Världen

Blogg: Ännu en dag och två videorullar från förr och lite tankar med mera

2 kommentarer

Jag vet inte jag. Jag bara existerar. Hittade den här videon på Cilla, numera Tjockholmska. Det är nog typ sex år sedan jag filmade denna. Filmade rätt mycket kluriga grejer med både henne och Jonas (hennes äkta make).

Grejen var inte att räta ut frågetecken utan att skapa dem med dessa små filmer, ha-ha.
Inte så dålig bild på en iPhone 3GS, eller hur?
Gillar slutet, där hon bara kutar iväg, ha-ha-ha.

Annars.
Tja, detta var ju en anledning att skriva lite i min blogg. Har tappat, vet det, och har tjatat om det.
Det beror på att när det inte händer en massa grejer, positiva grejer, så tappar man takten, eller JAG tappar takten. Vill inte skriva om elände.
Men.
Jag har bloggar, har webcast/podcast och ändå inget att förtälja. Dock, ska jag skärpa mig. Måste skärpa mig på detta område.

Träffade gigantiskt många polare i kväll. Nya, gamla och mellanpolare. Då menar jag i tid. Folk från 10-15 år sedan, folk från nu, folk från mellantiden. Det var trevligt, som fanken.

Träffade bland annat Stäng-Roffe, som tyckte att min video som jag la ut på fejan för några dagar sedan var bra, så då lägger jag ut den här, här, från 2001. Som jag kanske lagt ut förut, men jag vill gärna glädja mina kollare här på nätet. Favorit i repris, som det alltid stod i Kalle Anka-tidningarna när de körde gammalt med kvalitet, dvs Carl Barks-serier med Ankorna.
Här är min första dag i New York, mitt i natten, efter besök på club, upp där jag bodde, då 2000.  Med Ingela och Anneli. Och hiss, samma hiss som jag fastnade i året efter då jag drog dit igen. Ja, jag är rätt fånig, men helt utmattad också, av sömnbrist, whiskey på planet och omställningen. Det bjussar jag på.

Att Roffe kanske inte ser det här, det skiter jag i. Det får man ta. Jag lägger bara ut de vassa prylarna här på min egen blogg, och åtkomligt för de som följer mig på Twitter. Fejan tar jag det lite lugnt med. Det är för många konstiga lirare på fejan. Nassar och rassar och folk utan kunskap eller bildning. Vill inte bjussa på mig hur som helst där. Dock, här, här är jag jag, mig.

Alltså, jag har ju bloggat sedan blogg inte fanns, utan det hette hemsida, sedan 1997, så om jag kör lite repriser, det kan inte hjälpas, det får man ta, eller bara scrolla vidare.

Nu är jag hur som helst hemma. Lyssnar på Charlie Parker. Njuter. Såg ju den här bilden på Twitter, kolla jazzartikeln till höger (och för den delen, ostartikeln till vänster, klicka för lite större bild):

charlieparker-bild

Annars. Är fast i träsket sedan skithögar lagt krokben. Men AJL BI BÄCK! Allt är en fråga om tid,

Nu ska jag kolla något på Netflix och kanske koka makaroner.
Rocka rolla!

/Mats

 

 

 

2015, Drama, Nutid, Örebro, Samhället

Blogg: Läskigt att gå ut till ligister och resten av kvällen

Lämna en kommentar

Under den sena nattkröken dristade jag mig ånyo ut på staden. Ville umgås med människor.
Hör ljud utanför cykelrummet, som har sin dörr precis bredvid vanliga porten. Tänkte att det väl är gangsters, men det ska jag skita i. Jag bor ju ändå mitt i centrum. Så jag smackade upp ståldörren och är i färd med att grensla cykeln när jag ser fyra snubbar, i kanske 20-30-årsåldern. De står därinne i prånget, innan man öppnar min port. En lirare håller en snubbe om halsen och i ansiktet. Han hotar den här killen, och han ser rädd ut, som blir hotad.
De andra två vänder sig mot mig.
Okej, ärligt, vad skulle ni göra? Stanna cykeln istället för att åka vidare, och fråga vafan de här helt klart kriminella snubbarna höll på med på MIN gata?
Jag är lugn, och bara tittar. En av dem börjar prata med mig samtidigt som han kommer mot mig, jag grenslar bajken och rullar lugnt bort från detta.

-Hej, hur är läget?

-Jodå, det är fint, själva då?

-Det är bra!

-Toppen!

Så cyklar jag vidare, längst den trånga tarmen som är min gata och tänker hela tiden på om jag inte borde ha stannat, om jag kanske skulle ringa polisen, om jag kanske skulle stanna polisen om jag ser dem på min väg genom staden. Kände mig illa till mods. Vad fanken var jag för en jävla människa som bara cyklade vidare från den här situationen?
Men, jag tänkte som så, att de såg ut att höra ihop, alla fyra. Samma kläder, samma stuk, internt groll. Mest rädd var jag nog för att de skulle ta sig in i porten och hota mitt privata ägande genom att göra inbrott.
Sedan tänkte jag att det får gå som det går. Vafanken kan jag ändå göra åt någonting?

Cyklar förbi flera polisbilar på stan, tänker, men skiter i det. Låter bli. Har ju inget lyse ändå, kan åka på böter.
Kommer till Biskops.

Där sitter Bagari och Hayes, som har lirat under kvällen på Järntorget. Wåfflan hade varit där, och Blues-Janne, men de har åkt hem till Västerås. Nu var det Baggo och Ulfven och hans polare, och Hayes och deras brudar (dock ej Baggos, hon är ju i London).
Vi hejade, men jag satt inte bredvid dem, det var för fullt med folk.

Satte mig en bit ifrån. Och så kom en av Ulfvens polare fram, som en berusad Västeråsare. Ler, håller handen på axeln och säger inte ett skit när han böjer sig ner. Jag väntar. Till slut kan jag inte hålla käften:

-Men vafan? Jag har bott i Örebro i över 30 år, klarar inte av Västeråsgrejen, med att stå och inte säga något, som du gör, skärp dig för i helvete!

Och han tittade på mig, garvade, och sa inget, gick på muggen.
Det är länge sedan jag var Västeråsare på riktigt.

Satte mig i baren. Massa jävla utklädda svenne, hårdrockare i lokalen. Det var fyfanmycket folk.
Där längst ut filosoferade jag över mig själv och min tillvaro. Två damer, i övre 50-årsåldern ställer sig på varsin sida om mig. Först säger de inget, sedan tar den ena, en blond kvinna med pappiljottfrilla till orda:

-Hej, sitter du här helt själv, vill du prata?

-Nej! Låt mig vara ifred!!

Så de gav sig snabbt, pust, arghhh.

Lokalen stängde, det blev tomt. Alla drog, träffade några till jag kände, men alla drog till slut och så drog jag också.
Cyklade hem över staden, denna stad där jag lever mitt liv just nu.

Pust, inga gangsters utanför min port, så jag kom in och ställde cykeln, gick upp, och började skriva detta.

Fast, de hade en massa gamla kvarglömda glasögon på min favvokrog, som skulle slängas, jag fick ett par. Det är typ läsglasögon från bensinmackar som folk glömt. Jag tog ett par. Kom hem. Funkade inte så bra, testade dem utanpå mina vanliga glasögon.
JÄVLARS vad jag ser bra nu när jag skriver på datorskärmen. Tjoho! Kanon! Toppen!
Vem behöver nya glasögon? Inte jag, bara ett par sunkglasögon att ha framför mina vanliga, ha-ha.

Nåväl, livet går vidare. Bara att hålla i sig. En dag vänder det väl. Hoppas jag.
Då blir jag kung igen.

Tut!

 

 

 

2015, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter

Blogg: Om min hemkomst i kväll och gnäll på tillvaron

Lämna en kommentar

Kom hem under kvällen. Ute luktade det avgaser och skit. Skumt, som för någon kväll sedan, luktade bajs över hela staden då. Ger mig fanken på att det här vädret gör att förbränningen borta i Kumla som Sakab håller på med, gör att röken från miljöfarligt skit från hela jävla jorden som de bränner, hamnar mitt i stan. Det är väl bara jag som tycker så, jag är väl konspiratorisk, för inte kan det vara så…

Kom in i huset. Gick upp för trapporna och så hörde jag ett irriterande ljud. Brrrrrr, lät det, lite avlägset. Vafanken var nu detta, tänkte jag?
Låste upp dörren till min lya, och då lät det ännu värre. Jävlars!!!
Sprang in och stängde av min extrahögtlåtande väckarklocka som ringde som en dåre.
Råkade komma åt den innan jag gick ut, och den var på ringning när folk har lagt sig, och den hade ringt, högt, typ 45 minuter. Fantastiska batterier i den. Inte bytt på nästan tio år, men med obruten kraft.
Förväntar mig facklor och tjära i morgon när grannarna vill skipa rättvisa.
Så jävla pinsamt.

Annars, i min nuvarande situation som typ spetälsk i samhället, så är det inte så mycket annat att säga. Dagarna går. Massa saker som rasar åt fanders. Grejer som måste fixas. Vissa kan jag fixa, andra kanske inte. Hatar det. Vill ha ordning på ditt och datt, men vissa grejer kan jag inte längre påverka. Skärseld, tjoho!

Det är spännande att vara mig nu (nej, jag menar tvärs om, vill jag förtydliga för de som inte hajar, men ändå läser här). Och jag kan inte rå för att jag tänker på de sopor som skapat mitt vakuum, eller vad det nu är jag befinner mig i. Nej, det här är fanimej inte självförvållat. Men dårar finns lite här och där, och man mäktar inte borsta bort dem alltid. Psykopater är bra på att ställa till det och sedan stå och se ut som de inte förstår vad de gjort, sååå oskyldiga. (Allt kommer att rapporteras i min stora roman som jag kanske skriver någon gång, med titeln: ”Den onödiga människan, en historia om hur jag höll så pass länge ändå”. Håll utkik efter den på bibblan om några år.)
Frågan är bara hur jag gör? Med så mycket. Jag är inte 20 bast längre. Jag kan inte rymma med en cirkus, som folk kunde förr, jag är inte vig nog. Jag måste handskas med verkligheten, nuet.

Men, jag skriver blogg i alla fall. Det har jag kvar, det har jag kommit igång med, igen, lite. Hoppas det håller sig. I dessa tider av att alla är så jävla rädda att vara personliga, och inte vill avslöja något om sina liv, ja, jag har drabbats också av denna feghet. Försöker dock komma bort från den. Är lite tuff här, i detta inlägg.

Jaja, det får räcka för nu i natt.

Rocka rolla!

 

 

 

 

2015, Bild, Förr, Fränt, Kultur, Musik, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

Blogg: Botaniserar och hittar bästa rockbilden som jag någonsin tagit

Lämna en kommentar

lillrunesIIIj

Baggo och Ulfven och ”Markisen”. De lirade i ett band jag var med och grundade, Lill-Runes.
Först var det bara jag och Baggo. Han på elgura och sång och jag på elbas och skitsnack. En gång åkte vi på turné till Östersund, vilket är värt ett inlägg i sig.
Sedan blev det ny sättning, grabbarna ovan, dvs trummor, två på sång, och bas och gura, och jag skulle göra lite reklambilder och affischer och grejer, vilket jag gjorde.
De var jävligt bra som band och mina bilder blev överjävligt bra.

Men det sprack som vanligt, på den tiden, pga kvinnor. (Kanske jag har skrivit det här inlägget tidigare, det känns som det, äh, en repris är okej, jag är en äldre lirare, jag har rätt att bli gaggig).
Vi körde sådant här utmanande på bilderna, det här är säkert i slutet av 80-talet, och jag var fast besluten att de skulle se ut som galningar, dårar, för det väcker intresse. Jag vet det, jag hade varit med. Och de med. Ska man synas, ska man synas.
Grabbarna älskade bilderna jag tog, alla garvade och fattade poängen (obs, de skulle framkallas först på den tiden, ingen jävla digitalkamera var uppfunnen, tog någon vecka).

Men. Två av pojkarna hade dominerande fruntimmer hemma, som inte uppskattade bilderna. Nej, det är inte första gången en dam sitter i passagerarsätet och ska styra som jag upplevt. Och grabbarna var svaga. Det fick bli andra, mer rumsrena bilder, där de såg snygga ut, för ”damerna” hade inte godkänt bilderna.
JÖSSES!
Ja, jag blev förbannad. Här hade man slitit och ödslat kraft, kreativitet på något, utan att få en spänn för det hela, och så låter dessa gossar sina helt jävla okunniga brudar som inte hade något med bandet att göra, bestämma vad som är bäst för bandet. Inte första gången det händer i världshistorien. Fast lika förjävligt varje gång det händer. Och det är inte damernas fel egentligen, de kan inte rå för sin maktnoja över sina förhållanden, men alla svaga snubbar som låter det ske, det är en skam.
Har varit så puckad själv också, men aldrig mer, och jag tror inte grabbsen låter sig styras likadant nu. Men de var yngre än jag då, och, som jag, utrustad med någon slags tro på att kvinnor är goda och vet bäst i alla jävla lägen (och vem orkar med surhet och gnäll i veckor), och vi snubbar är dumma i huvudet och lyder för att få ro (något för en viss ism att ta tag i detta…).

Men nu hittar jag bilden igen, och den är BRA. Och jag är bra, och de är bra, och de hade blivit stora om bara PR-geniet (jag) fått styra lite. Nu blev det inte så. Och ingen av dem är ihop med de dåvarande fruntimren, så, det hade de för sin undfallenhet.

Men, bilden då? Hur tänkte jag. Jo, jag sa åt Ulfven att klättra upp på gallret och se jävligt elak ut och stirra i kameran. Sedan bad jag Baggo att knäppa upp skjortan allt han kunde och vara totalt frånvarande. ”Markisen”, George, skulle se lite rädd ut, fast beundrande, och kolla på Baggo. Och där, DÄR, var bilden! Geni!

——

Utan minnen skulle jag fanimej inte kunna skriva här just nu. Verkligheten och nuet är för mycket bajs nu (strecken ovan betyder att jag skriver om något annat nu). Och det vill jag inte, ännu, då jag har hopp trots allt, saluföra på cybern. Det är aldrig för sent att ge upp.
Dock, karma, era jävlar, karma (inte ni som läser nödvändigtvis, utan andra, svin).

Eller också går jag all in och börjar skriva om hur det är. Men det känns om om det skulle minska mina chanser i tillvaron, för ”tillvaron”, samhället, gillar inte ärlighet.
Ja, jag kokar, och jag kokar över. Sedan hatar jag själv folk som skriver A men inte B, som jag just gjort här. Äsch!

 

 

 

2015, Bild, Nutid, Örebro, Sorg, Tråkigheter

En onsdag som blev sorglig

2 kommentarer

Först.
Tycker att den här var härligt hädisk mot de ordentliga hjältarna på nya sedlarna. Det som är lite olämpligt garvar jag gärna åt:

ny sedel

Sedan.
Är inte helt i form. Mycket att tänka på, och är nog ett slags vrak bitvis, både psykiskt och fysiskt (så nu vet ni, databaser som sparar sådant). Tillvaron kunde vara så mycket bättre.
Jag skriver inte om allt. Men vi kan säga att jag är lite pressad av tillvaron, för att uttrycka det diplomatiskt här ut mot cybern.

Strax efter 18.00 ringde en polare från förr. Han hade skickat meddelande dagen före om han kunde höra av sig under eftermiddagen idag, och jag skrev tillbaka att det var väl klart han kunde.
Jag svarade när han ringde.
Efter de vanliga hälsningsfraserna så berättade han varför han var i luren.

Och så fick jag veta att en av mina äldsta polare gått sta och dött.

Den där vanliga sjukan som många drabbas av, vissa tillfrisknar, andra har den och den går upp eller ner. Och så förlorar några till slut.
Jepp, cancer.

Inget var offentligt. Inget skrivet på fejan. Därför skriver jag inte krönikan om mina minnen av honom, den gladaste, trevligaste liraren jag känt.
Än.

När jag avslutat samtalet tillbringade jag ungefär fyra timmar med att dricka öl, gråta, svära och titta på TV, om och om igen. OM OCH OM IGEN!

Sedan vet jag inte, min hjärna, eller sinne, men jag kom på en sak. Och den är lurig.
Han hade dött i lördags, ungefär, eller exakt, samtidigt som min frys/kyl exploderade.

Jag cyklade ner till Biskops. Tog en whiskey, reste mig upp i baren, sa hans namn och skålade med mig själv och honom.

Som den bluesare han var och jag är, så kör jag den här med Stevie.

Livet.

/Mats

2015, Bild, Film, Folkbildning, Kultur, MC, Nutid, Örebro, TV

Äh, bangar på ett lite inlägg så här i natten bara

Lämna en kommentar

Det är fint att se att Helgonet, dvs Roger Moore, ja, Bond då också är trevlig mot gamla svenska bondbrudar på Twitter nu i kväll. (Bara fränt folk, som jag, har Twitter).

rogermorran

Annars vet jag inte vad jag ska skriva. Har varit bakom flötet ett gäng dagar, men det känns som jag är lite på G igen nu.
Efter kylskåpssprängningen här hemma, inklusive förgiftning av gaser och skit, och med nytt kylskåp/frys så är jag på gång att fixa ny spis. Den gamla luktar läskigt när man startar den. Ringde, de ska skicka någon att kolla på den. Kanske jag får en ny, hoppas det.

Idag påbörjade jag också badrummet/muggen. Jävlars vad det finns rör där. Att städa med tandborste krypande på golvet för att göra rent bakom är ingen hit. Ryggen tar stryk när latmasken börjar arbeta.
När muggens metamorfos är klar, typ under onsdagen, om jag pallar och inte har för mycket träningsvärk, så ringer jag bostadsbolaget igen, med mitt tredje ärende denna vecka. Efter kyl och frys, samt spis, så är det toan som läcker och låter illa. Det läcker lite från vasken därinne också, samt i köket. Det ska vara fint när de kommer hit. Så jag förbereder.
Har hamnat i en slags, nu jäklars ska allt fixas-läge. Man kan börja i flera ändar, jag börjar så här. Rensa, göra helt. Göra rätt.

Det var kallt i kväll. Hösten är frän. Första september blev det höst, och nu, på en femöring, blev det kallt. Den enda pålitliga årstiden.
Men ändå minns jag hur det var förr. Då kom det lite i taget, våren, sommaren, hösten och vintern. Nu säger det bara smack, så är det kallt eller varmt, eller grönt eller snö. Det är så jävla modernt nu för tiden. Jag hänger inte med, som disco.

Har börjat dölja inlägg på Fejan direkt som jag inte vill se. Ännu har jag inte plockat bort klåpare  som skrivit eller delat idiotinlägg. Men jag märker att jag irriteras, och allt som irriterar mig ska bort från mitt flöde där. Blä.
Alltså, även om man delar ett inlägg som beskriver idioter (politiska idioter i ett idiotiskt parti) så orkar jag inte se deras företrädares bilder där. Bort bara, bort, idioter!!!

Har ett par tre som vänner på fejan som står så långt från mig som man bara kan i sina politiska värderingar. Men jag har dem kvar. Det finns ju alltid en chans att de läser något jag skrivit eller länkat till, så att deras hjärnor och hjärtan tillfrisknar. Att isolera felbildade och studieblyga människor gör ju att de aldrig får någon annan input än dumheter.
Dock, när de delar unket 30-talsskit, så tar jag bort det. Sådan är jag.

Lyssnar på John Coltrane nu på Spotten. Så ni vet.

sonsofanar

Kollar senaste vändan av MC-serien Sons of Anarchy på Netflix.
Såg min bekanting Jenna i avsnitt 3. Skoj. Såg Marilyn Manson i ett gäng avsnitt, skoj. Såg Nirvanasångarens fruga i en. Kul att de stoppar in lite otippade.
Tyvärr, fast den fortfarande är rätt bra, så tappar de ansvariga för serien fokus.  Varför? Det ska jag säga. För det första är det Glamour-varning. Alltså tant-såpa i vissa scener med bäbisar och barn och familjeproblemskit som gör att man skäms. För det andra våldet. Typ varje avsnitt så skjuter man massmord på varandra. Kulsprutor pam-pam-pam. Gänget mot oförberedda fiender. Massmord. Känns som Hitler att se det. Och så hämndmord, med gaffel i huvudet.
Det där är ju B-filmsskit. Synd att de använder det.

Men det är som alla bra TV-serier. Det mjölkas ur och så kör man på säkra kort istället för att fortsätta betala schyssta manusförfattare för sitt arbete. Man tar in billigare klåpare.
Men en grej som slog mig när jag kikade idag, är denna: Det handlar egentligen bara om en sak. Kapitalism. Inget annat är heligt för dessa busar än stålar. Inga vänskapsband, släktskap, medlemsskap, folkslag eller vad som helst går fria. Det är stålar, marknad som gäller.
Och där någonstans blir Suits mer hedersamt begriplig (annan TV-serie, för er som inte är med på banan).

Jävlars vad Coltrane är bra, var bra.

Okej, jag ger mig nu. Kollar svtplay eller Netflix och softar av denna dag.

Rock!

/Mats

 

 

 

 

 

2015, Bild, Dam, Drama, Folkbildning, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter

Ännu en överjävlig dag med kul på fy fanken-fronten

2 kommentarer

Sov, vaknade.IMG_7154

Fin bild, va? Det är överdelen av mitt kylskåp. Jag satt och tittade på TV och så smällde det till utav helvete, lät som en balkong ramlade ner.

Strax efteråt luktade det spya, kemikalier och brända el-prylar i hela min boning.
Vafan?

Bilden ovan är tagen när jag använt det jag hade för att försvara mig, dvs silvertejp, för att hålla lukten borta, tätade varenda springa.

Det smällde så jag inte hajade något. Och så den där jävla gaslukten. Jag fick naturligtvis panik. Drog ut alla sladdar i hela lägenheten, kollade spisen och all elektrisk utrustning. Vad hade hänt? Spisen, eller annan elektrisk utrustning? Allt drog jag ur. Det var otäckt, och samtidigt luktade det skit så jag knappt kunde andas.
Så använde jag min näsa. Och där det luktade mest var vid kylen och frysen. Jag fick panik, stängde av strömmen vid säkringarna i garderoben. Men ändå, det luktade, det strömmade ut lukt av gas.

Efter en timma så tog jag silvertejp och körde hårt (se bilden). Uppifrån och ner. Varenda springa, var helt skakig. Kemikalierna hade frigjorts, och trots öppna fönster och allt så fick jag ont i halsen (som jag också har nu, när jag skriver, här i köket, det läcker ännu).

Så tog jag mod till mig och ringde bostadsvärdens, ÖBO:s, jourtjänst.

En lirare svarade och lovade komma. Efter tre timmar var han hemma hos mig (lyckades fixa upp lite städning under tiden).

–Tyvärr, kan inte göra så mycket, men jag lämnar in en felanmälan!

–Men är inte gaserna farliga?

Han ringde någon överordnad. Det var de inte, sa han.

–Men fanken, det är över 20 år gamla kylskåp/frysar, vad vet du om det?

–Det ska vara okej!

Jag rev bort lite silvertejp och sa åt honom att sticka in snoken och sniffa, vilket han gjorde.
Fast, han var en bra kille, skulle kolla extrakylskåp åt mig och komma hem med. Men så ringde han, det fanns inget, skulle testa igen under söndagen, på nytt ställe. Okej, sa jag.

Men.

Att sitta här, som jag sitter nu, bredvid kylskåpet, med öppet köksfönster och fläkten över spisen på, känns förjävligt. Fast lukten inte är så stark som innan, så känns det ändå i halsen. Det är starka kemikalier som frigjorts via utmattning av någon motor bakom kyl/frys. Och allt är så tungt att jag inte kan dra fram det och tejpa.

Ska sova snart, och ha fönstret öppet, påklädd (för att inte frysa ihjäl). Jag är jävligt rädd för gas. Och trots allt mitt silvertejpande, så känner jag ju på lukten att allt inte tvingats inne, visst kommer ut.

Så nu vet ni hur jag har det, just nu.

Drog ner till mina polare på B-stället. Blev snackades  med en stilig donna, det var trevligt, trots att jag gnällde om min tillvaro, hon är rolig, ja, och så cyklade jag hem igen, och skrev det här.

Rock!

/Mats

 

2015, Bild, Drama, Folkbildning, New York, Nutid, Örebro, Samhället

Jag bara fortsätter blogga så tydligen är jag på

2 kommentarer

 

Det är lite barnsligt, och antagligen riggat, men vafanken, det är lite roligt, så jag lägger ut den här. Och man behöver inte fatta spanska om man läser:
potatisove

Om man ska upp och tvätta i tvättstugan klockan sju ska man inte gå och lägga sig om man är jag.
Så jag la  mig inte igår. Kollade TV-serier på nätet, väntade, kände att jag höll på att svimma. Men, så, arghh, blev klockan sju och jag tryckte in alla mina skitiga kläder i en maskin, smekte på med tvättmedel och lät tekniken köra.
45 minuter senare gick jag ner och tog ut allt, och hängde upp i badrummet (att gå flera gånger pga av torkskåpsfjant är inte min melodi).
Och då var jag pigg på allvar.
Sov sedan bort hela dagen. Det är en synd, men när jag vaknade kollade jag ånyo in CNN:s livebevakning av påvens tripp i New York. Jösses, massa folk tjoade och hur han orkar, farbrorn, är ett under i sig.
Tror att mitt syndiga leverne kanske får någon slags absolution av att titta på påven, fast jag ju är, vad jag förstår, protestant. Äh, samma fast annorlunda. Och att kalla mig religiös är nog inte rätt epitet.

Men skit samma.

Åt åtta plättar med sylt och grädde. Inte mat för en karl om man säger så, när jag handlat och först vaknat.
Jag var ju inte hungrig. Nu, när jag skriver det här, tidig morgon, då, nu, är jag däremot hungrig. Blir nog potatisbullar eller så. Det är enkelt att fräsa upp. Med lingonsylt och grädde, har nog lite sylt kvar.

Blev stående utanför min ”ungdomsgård” efter stängning i natt, njöt av höstnatten. Plötsligt anslöt ungefär 14 kortklippta unga män, födda på 90-talet eller ännu senare. De ville veta om de kunde gå in. Det kunde de inte. Så då ville de veta var de kunde äta, det skulle vara någon bensinmack, svarade vi.
Det märktes att de inte var från Örebro, de var i sin tuffhet otrygga. En sa sig längta till 80-talet, för då var det bra musik. Jag berättade att det kanske var den sämsta musiken någonsin som gjordes då. Men det ville han inte höra.
Till slut gick de vidare, alla var vid gott humör, men jag och min polare andades ut. Det där var inga vanliga lirare, pust.
Så cyklade jag hem, en omväg, och började skriva här.

Och nu har jag bloggat igen. Hyllar mig själv nu strax, med potatisbullar och svtplay.

Tut!

/Mats

 

2015, Cykla, Drama, Folkbildning, Hälsa, Nutid, Örebro, Samhället, Tråkigheter, Vänner

En vanlig torsdag för mig typ

Lämna en kommentar

Sov bort hela dagen. Det är otroligt vad man kan göra när livet gått in i en slags limbo (”Ordet limbo (medeltidslatin, ungefär »gräns«) används idag för att beskriva en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända. Det har även betydelsen »vara förbisedd«, »åsidosatt« och »befinna sig i ett obestämt tillstånd«.)

Att vakna till solnedgång är alltid uppiggande, eller inte…
Köpte något fryst, en slags pasta med grönsaker på ICA. Ja, och snus och annat nyttigt. Kom hem igen, åt det.
Tittade på TV, så klart. Väntade. Vet inte på vad. Snubblade som vanligt mellan kanalerna. Borde göra, skulle göra, men istället så byter jag bara kanal. Det ena idiotiska till nästa idiotiska. Står inte ut. Står inte ut med den infantila reklamen, står inte ut med hjärntvättsprogram som folk verkligen tittar på. Men jag lyckas manövrera så jag ser lite nyheter på CNN. Intressant att se rapporteringen av påvens besök i staterna. ”Snart landar han”. ”Här går han ner för trappan”. ”Påven vinkar till folk”. Ja, och så vidare. Kafka live, om man säger så. Men bättre än infantil jävla reklam.

Jag har till och med börjat kolla på fotboll på TV. För det är tydligen en helig sport, så då slipper jag reklam i  2 x 45 minuter. Underbart. Jag skiter totalt i vem som vinner, men har lärt mig att se vilka som lirar bra och vilka som är kassa. Blir numera imponerad av vissas passningspel. Snygga finter med bollen, men går på muggen av alla filmningar, det är tråkigt.

Jaja, och så vidare.
Så kände jag för att det var dags att umgås med en människa eller flera, eller bara vara i samma lokal som andra varelser. Så jag tog cykeln ner till mitt stamhak. Visst, borde inte pga av osv. Fast vadå pga av något? Jag har väl inget ansvar för något, eller någon? Bara för mig själv. Om jag inte håller snoken ovanför vattenytan så gör jag ingen någon tjänst, minst mig själv.

Så cyklade längs Jordgatan, svängde upp mot Våghustorget, körde över bron som går över Rudbeckssgatan, upp framför Vågen, varuhuset som tidigare hette Åhlens på Våghustorget och in på gå-gatan Köpmangatan. Där får man inte cykla. Men ingen går ju där på kvällarna, så jag gör det ändå. Det är rakaste vägen dit jag ska.
Precis när jag kom in på gatan, förbi den där kyrkan och över Nygatan så känner jag att jag får ont i magen. Riktigt svinont, nere vid tarmarna. Försöker tänka bort det. Kommer fram ungefär mitt emot Odd Fellows och Lilla Örebro, då går det inte längre.
Jag vänder på en femöring. Cyklar sedan tillbaka hemåt, det är kris, DET ÄR KRIS i brallan.
Jag hade akut skitnödighet med ont i magen. Det får jag inte ofta, kanske vart tionde år. Nu inträffade det. Försökte tänka på annat. Kom in på Jordgatan igen. Skulle jag klara detta? SKULLE JAG KLARA DETTA?
Jag var osäker. Låste cykeln. Knep, knep, knep. Öppnade porten, sprang, sprang allt jag orkade ”Run Forrest, Run!!!!”
Kom upp, hade tagit ut mig totalt, andades  som en som just hållit på att drunkna. Kommer in, går in på muggen och PANG!

När naturen haft sin gång så dunkar minna tinningar som efter ett maratonlopp. Jag är fortfarande häpen över att jag klarade det hela, att jag ens lever. Detta var sannerligen ingen lek.
Men nu var jag ren. Det onda ute.
Så jag cyklade tillbaka, och förbi Stortorget och in på mitt favvohak en minut innan de stängde sin service.
Pust.
Visst, svettades, och var lite vimmelkantig, men det var gott att ha lite folk omkring sig. Flickorna i baren som jag känner, och Mats Z på min sida av baren. Vi gaggade lite.
Ingen av oss hade vågat lyssna på gårdagens sändning av min podcast, som han var med i. Jag hade lyssnat, men mest för att konstatera att det var ett ljuvligt bra ljud.
Här är adressen för de som inte har något annat för sig, som att umgås med vänner, måla en tavla eller bara inte kan sova, eller döda bort tid från sitt själlösa arbete/liv:

pod.matsblomgren.nu

Ja, och så stängde de och jag cyklade hem. Kollade Anklagad på svtplay. Snyggt spelad, snyggt manus, perfekta skådespelare. Det var fjärde delen. Njöt. Avslutande episoder, alla finns kvar att titta på. Rekommenderas.

Och, vafanken, ser man på, jag har bloggat nu igen. Jäää, I am the king!

Rocka rolla!

/Mats

 

2015, Bild, Drama, Film, Folkbildning, Örebro, Samhället

(Blogg) Tar nya tag och skriver

10 kommentarer

När mattan på något sätt (jaja, jag vet vilket) rycks under fötterna så tappar man bäring, som det väl heter på sjön. Men nu känner jag att det är dags att börja skriva ner mina tankar igen. Så då jävlars gör jag det.

Jag har ju bloggat sedan -97, en sådan här paus som jag haft här på matsblomgren. nu är förkastlig, jag skäms, jag har fegat. Men inte bara fegat, jag hade tappat lusten till att blogga, tycka, tänka i skrift. Det har känts meningslöst.
Men så, nu i kväll när jag cyklade hem så kände jag att det är dags att rycka upp mig på det här planet. Ta tag i det hela, sluta fjatta, sluta fjanta (medveten om att jag skrivit detta i några tidigare inlägga här).
Jag gillar att få ut mina tankar, jag gillar att blogga, jag gillar att tycka. Och jag har ju en egen plats för detta, den här bloggen.
Förr hade jag en massa som läste vad jag tyckte och som kommenterade, nu är det nog inte många kvar. Men det är mitt eget fel, jag körde inte vidare. Nya tag!

Så varför körde jag inte vidare? En feg förklaring är att jag redan skrivit allt. En tuffare förklaring är att när man hamnat på bakgården i viss mån, törs man fanimej inte skriva vad man tycker och tänker (man=jag). Men nu skiter jag i det. Nu kör jag tut, rakt på igen. Har inget att skämmas för, inget alls.

Kolla hur det såg ut bakom min spis i lördags:

bakomspis1

Vidrigt med alla fetter och gammal köttfärs, spagetti, ett kvitto. Hade dragit mig för att göra detta. Men så fick jag arslet ur vagnen.
Och kolla hur det blev ett par timmar senare (inklusive putsade själva spisens alla vinklar, samt, samt ofrånkomligt, skärsår med blodsutgjutelse på ena långfingret, vilket gav mig smärta, och golvet en pumpande vacker röd färg):

bakomspis2

Alltså, jag kan, om jag vill, om jag känner ett syfte. Annars, tja, då tappar jag.

Kolla här, förresten, hur folk blir som inte kan sköta sitt intag av festliga drycker.
Hörde ett jävla oväsen där i helgen när jag städade bakom spisen, så jag öppnade fönstret och kollade. Någon figur som slogs med cyklar som satt ihop. Äh, vafan, jag tog fram min iPhone och dokumenterade människan. På några minuter sätter han tre rovor och håller huset stilla, om man säger så. Tragiskt, kanske, men ändå lite muntert, när man inte är han:

Skulle egentligen skriva lite om politik här. Ja, det var tanken, men nu blev det så här. Det är ändå en början. Ja, jag är nöjd med det så länge.

Rock!